En kroppslig kollision

Att som en rastlös själ vara sänkt av en förkylning är en svårjonglerad kombination. Musklerna, lederna och det stora såret till hals säger skriker åt mig: "Ligg still!", "Ät glass!", "Hinka te!", medan viljan säger åt mig att fara ut och springa. 

Efter en kort och intensiv arbetsdag igår (här tas ingen ledighet ut under klämdagar) lyssnade jag i alla fall på kroppen och ägnade hela eftermiddagen och kvällen åt att plöja Big little lies. Trots min generellt avoga inställning till att vara stilla så länge kändes det som välspenderade sex timmar. Vilken serie!
Fast nu har jag ingen lust längre att ligga i soffan, så jag ska masa mig ut på en långsam promenad och hoppas att det tar kål på lite av rastlösheten. 

Hoppas ert nationaldagsfirande är mer spektakulärt än mitt!

Fixat ballen

Idag kom samma Ann som hade kalas i mitt förra blogginlägg till min och min balkongs undsättning. Eftersom hon är the queen of uteplatspiff var tanken att hon redan i fjol skulle hjälpa mig att styra upp min balkong. På grund av omständigheter blev det aldrig av då, men i år tog vi alltså revansch! 

Eftermiddagen har vi ägnat åt att hatta omkring på olika ställen och införskaffa allsköns grejer. "Grejer" i det här fallet är framför allt växter och upphängningsanordningar till dessa. Nu möts jag av en helt underbar doft när jag öppnar balkongdörren och jag längtar till att jag kan sitta där ute och lukta på basilikan. 

Jag är dock inte helt klar med ballen. Jag har fortfarande inte hittat några dynor till fåtöljerna, inte heller någon askkopp. Inte för att jag röker själv, men andra gör det på min balkong och jag är liksom trött på att ha en tacosåsburk stående framme som de kan få fimpa i. Men var hittar en askkoppar egentligen?
Jag vill också komma på något roligt att sätta upp på spaljéerna bredvid blommorna. Någon som har nåt bra tips?

Nu ska jag gå ut på min nystajlade balkong och plocka in alla växter så att de inte fryser ihjäl när det antagligen blir minusgrader i natt. Härligt med sommarmånaden juni va, hörrni?

Det är lite svårt att fota balkongen då den verkligen är minimal, men typ såhär ser den ut numera.

Och så andra sidan. Synd bara att min granne ska ha så jävla fult på sin balkong.

Det är alltid lika kul att leva rövarn

Alltså, den här helgen. Så. Jädra. Rolig. 
Jag har tillbringat den i Lycksele där det rått tropikvärme (åtminstone för en norrlänning som levt med permafrost fram till nu). I lördags hängde jag med syrran. Vi passade på att träna tillsammans, som vanligt. Först testade vi ett nytt gym som, passande nog, blivit granne med pappa. Där levde vi rövarn och testade så mycket vi bara orkade. Jag blev faktiskt imponerad över hur fräscht det var och hur bra utbud de hade. Där kommer jag lyfta fler vikter när jag är i Lycksele framöver. 
Efter gymträningen snörade vi på oss löpardojorna och sprang iväg för att köpa glass. Har ni inte testat löpning med glasstopp måste ni göra det. 

Kvällen blev sedan en enda lång fest. Det började med 60-årskalas för Ann, med god mat och gott snack. Det slutade med en riktig rövarefterfest, hehe. Däremellan hann vi bland annat besöka nattklubben på Hotell Lappland där jag dansade så intensivt att svetten strömmade längs tinningarna. Det var verkligen en hysteriskt kul kväll och natt. 

Igår tog jag årets första dopp, i Umeälven. Det var svinkallt! Men nu längtar jag innerligt efter att badsäsongen ska börja.

Fick äran att traska med det här coola gänget till 60-årskalaset som ägde rum på Skogskåtan. Ja, ni ser ju – det är en ynnest att känna dessa.
     

Den kalla älven. Dock fotad i kvällssolen under lördagen, inte under badsessionen igår.

Mästaren på barnouppfostran

En fördel (av många) med att inte ha några egna barn är att en kan lära andras ungar hyss utan att behöva oroa sig för vedergällning från föräldrarna. 
I går hängde jag med Sandra och hennes minsting på stan. Jag passade på att lära A, 4 år, att härja i rulltrapporna. När jag till slut var less på att åka rulltrappa med henne upp och ner, men hon inte ville sluta tjata om att åka mer sa jag åt henne att fråga sin mamma om de inte kunde installera en rulltrappa där hemma istället. Det gjorde hon så lydigt. Ska messa till Sandra strax och fråga om hon har lagt in en beställning på en rulltrappa ännu. Hehe.

Förra helgen hängde jag förresten också med Sandra, men då först över en frukost hemma hos mig och sedan på Iksu spa utan barn i närheten. Efter att vi hade badat och bastat så att vi var på gränsen till avdomnade drog vi en spontanmiddag på Gotthards och drack massa vin. Det var en fin lördag det.

Allting höll

1 maj har kommit att bli Den stora krossardagen för min del. Förra året krossade jag skärmen på min mobiltelefon på Ritz uteservering. Året innan krossade någon mitt hjärta. Det var inte utan att jag var nervös när jag slog upp ögonen i måndags. 

Men allting höll. 
Jag hälsade på Sandra och lille Arvid. De höll. 
Jag tog en ytterst sällsynt tupplur på eftermiddagen för jag var så pass uttråkad. Sängen höll. 
Jag åt middag med mamma och Micke innan jag åkte tillbaka från Lycksele. Magen höll.
Jag åkte tåg. Det höll. 
Jag vill inte ropa hej, men kanske är 1 maj-förbannelsen nu bruten. 

Nu ska jag åka från jobbet, direkt hem till Thiger och Thomas (och lille Valdemar, förstås!) där jag ska bli bjuden på middag. Den ultimata vardagslyxen, att inte behöva laga maten själv. Och så ska det bli fasligt kul att träffa denna favorittrio!

En kväll på operan

Mitt förrädiska knä uppskattade tydligen inte alls helgens träning, för nu är det paj för femtielfte gången. 
Jag for ändå på dansklassen i måndags, men det slutade med att jag satt på bänken och surade hela lektionen. 

Igår hittade jag dock ett förträffligt substitut till att dansa själv. Då besökte jag och VD Norrlandsoperan för att se A Line_up, som är en dansföreställning med berättande inslag. Jag ska inte sticka under stol med att jag inte förstod vissa delar, men jag tyckte ändå väldigt mycket om föreställningen. Den var vacker och rolig och jag blev så sjukt imponerad av dansen. Alla rörelser kändes så exakta, men samtidigt okonstlade. 

Jag vill och ska verkligen försöka gå på mer "finkultur" framöver. Precis som det är nyttigt att utmana sin fysik emellanåt tänker jag att det är bra att utmana sig intellektuellt. 

Blod, svett och oanständiga skrik

Det kanske inte har gått er obemärkt förbi att träning är en av de saker jag älskar mest här i livet. Och allra roligast är det att träna med någon jag tycker om. Att jag då haft min kära syster här hela helgen och att det primära syftet med hennes besök var att just träna tillsammans med mig – ja, det har känts som en jäkla ynnest. 

Vi mjukstartade vår träningshelg med en lufsarrunda runt Röbäcksslätten sent i fredags kväll. Mitt knä är fortfarande inte bra efter förra helgen, så för mig handlade det mest om att halta i snabb takt. 
Innan joggingturen hade jag både hunnit med en fredagsöl och käkat pizza, så kolhydratsuppladdningen var det däremot inget fel på. Hade faktiskt mycket energi fastän klockan var kring 22. Så underskatta aldrig dina kolhydrater. 

Igår tillbringade vi över två timmar på gymmet. Vi började med en Mästarnas mästare-utmaning som Kalle Zackari Wahlström berättade om i podden I nöd och lyft. Den gick ut på att, så länge som möjligt, stå i jägarvila, hänga fritt från stång och stå i support hold i dipsställning. 
Vi presterade väl inga resultat att tala om (men däremot några att slå, nästa gång) – utom att Lisa klarade fantastiska 3.07 i dipsställningen. I slutet skakade hon så mycket att en seismograf hade slagit i taket och sekunden innnan hon gav upp skrek hon "FUCK!" så högt att det ekade över hela gymmet. Jag skrattade så att jag nästan kissade på mig. 
Efter det tränade vi alla möjliga muskler tills vi kände oss nöjda. 

Idag var det dags för ett återbesök i Hedlundaparken för att öva upp våra monkey bar- och dips walk-skills. Vi hängde ju (bokstavligen) en del där inför Toughest i höstas. 
Lisa rivstartade monkey bars-träningen med att slita upp ett stycke hud i handflatan. När vi lämnade utegymmet var det helt rödfärgat av blod från hennes skada. Men i övrigt skötte vi oss bra. Framför allt var det löjligt kul att få apa sig igen. 

(Nej, jag står inte på backen.)