Från slokörad till stressad

Förra veckan var jag bara moloken och i veckan har jag visserligen kommit tillbaka humörmässigt men mest bara stressat. Igår hade jag exempelvis ett körschema för kvällen där alla punkter var avklarade först 23.40.

Vilken lycka att det är helg nu då! Jag sitter på ett dunkande, försenat tåg mot Lycksele. Mot hemstaden, familjen och 50-årsfirande. Kanske festar jag till det imorrn också.

Hoppas ni får ett fint veckoslut!

Ett förtydligande och pepp i världsklass

När jag hade postat gårdagens inlägg påpekade Johan att "nu kommer folk tro att jag dumpat dig". Det har han alltså inte gjort. Här frodas kärleken likt i snuttipluttpars loggar på Facebook! Dessutom skulle jag inte accepterat om han av någon konstig anledning dumpade mig. Då hade jag klamrat mig fast kring hans ben och aldrig släppt taget. Ville bara förtydliga det. 

Och på tal om gårdagens blogginlägg fick jag pepp i världsklass av fröken Thiger idag. Hon ringde och undrade vad det var frågan om och när jag hade berättat konstaterade hon torrt "Life's a bitch and then you die". Jag älskar att det finns fler bittra människor där ute. 

Snuttiplutten som lyser upp mitt liv.

Bryt ihop och kom igen

Igår fick jag ett slag levererat rakt i magtrakten. Inte bokstavligt talat, fast ändå så att det kändes ordentligt. 

Det kan låta förmätet, men sådana gånger kan jag finna tröst i tanken det kunde varit värre. Just igår var det två år sedan jag satt i en hård kyrkbänk med tårarna forsandes längs kinderna under Johans begravning. Gårdagens besked tar jag tusen gånger om i jämförelse med den känslan. 

Ändock känner jag mig bitter just nu. Återkommer när den känslan har lättat. Och ja, tids nog ska jag stilla eventuell uppkommen nyfikenhet. Jag vill inte bara skriva något i affekt. 

Varde höstljus!

Om du har läst min krönika i veckan vet du vilken inställning jag har till höstmörkret. Har du inte läst den är dess andemening att jag hatar detta svarta hål till årstid och att det inte finns något botemedel mot svårmodet som föds ur det becksvarta. 

Ingen regel utan undantag heter det ju däremot och igår fick jag, bokstavligt talat, se några ljusglimtar. Johan och jag spenderade hela eftermiddagen på stan, inte för att strosa i några butiker, utan för att spana in railtävlingen som pågick på Renmarkstorget samt ljusfestivalen Höstljus. Jäklar, vad glad jag är att bo i den här stan och ta del av det mycket fina som finns här! För det var riktigt kul att se en skidbacke, om än i miniatyr, uppsmälld mitt på shoppingstråket och en massa åkare som tog del av det hela. Och Höstljus var väldigt fint anordnat, fastän det var svårt att hitta åt vissa installationer. 

Min favorit, förutom den nya järnvägstunneln (som av förklarliga skäl är en permanent installation), var alla ljuslyktor i Vänortsparken. Riktigt kul att det är barn som är konstnärerna bakom lyktorna. Det enkla är oftast det finaste.

Hade inte mitt knä varit trasigt hade jag såklart varit med i railtävlingen och visat vart skåpet ska stå!

Sara Lidmans ord genomsyrar hela järnvägstunneln.

Johan gjorde en egen installation i installationen Vävda tält. Konsumtionshetsen, kallar han sitt verk.

Lyktorna får mig att tänka på ett UFO som just landat.

En strålande utsikt utanför Norrlandsoperan var rätt spektakulär, den med.  

Cirkeln ska slutas

Större delen av den här helgen har jag spenderat i den norra delen av stan, tillsammans med tre av mina favoritmänniskor. 

Helgen tog sin början hemma hos Idamari, med en mysig fredagsmiddag. Precis sådär som jag vill ha det efter en lång arbetsvecka: God mat, gott vin och förstklassigt sällskap. Känns som att det var en evighet sedan jag såg den där damen (fast det var drygt en månad sedan), vilket gjorde det extra kul att umgås! 

Igår kväll anlände Sandra till Umeå och hon var det faktiskt nästintill en evighet sedan jag träffade. Hon, jag och VD hade gjort några vaga planer om middag, sällskapsspel, bowling samt film - och vi hann med alltihopa!
Vad är det förresten som händer med mig när jag tar på mig ett par bowlingskor? Jag blir så himla sugen på att dansa loss! Kanske är det för att det aldrig är lättare att göra en moonwalk som över glättigt bowlinghallsgolv. Hur som helst uttryckte VD å det klaraste att hon skämdes över mig igår när vi bowlade och jag dansade mellan mina kast. Fast det brydde jag mig förstås inte om, utan spexade obrytt loss i mina vackra, lånade bowlingskor. 

Idag har jag också hängt med de två sistnämnda personerna, de åkte faktiskt just hem. Och snart är helgen slut. De sista skälvande timmarna av den ska jag spendera med ytterligare en av mina favoriter - Johan! - så fort han behagar komma hem. En lugn myskväll står på programmet, för att sluta cirkeln.

Hej, jag heter Anna och jag är skomissbrukare

Just nu försöker jag dra ner på min skokonsumtion. Jag tycker på riktigt att det är helt befängt att ha ett helt upplag skor hemma, såvida man inte är en tusenfoting. 

Så i helgen kunde jag förstås inte hålla mig, utan var tvungen att investera i raringarna nedan. Köpet rättfärdigades med att det faktiskt var tredje gången jag var inne och provade samma par. Det var helt enkelt meant to be. Visst var jag nöjd när jag spatserade runt i de igår, sprätte med fötterna och inväntade komplimanger (som dessvärre uteblev). Men innan lunchen ens var kommen hade jag skavsår som inte var av denna värld. 
Vad är det man säger? Synden straffar sig själv. Jag tröstar mig med att synden sällan varit så stilfull.

Innan deadline

Puuuuuuuh. Det må bara vara tisdag, men efter den här arbetsveckan so far hade det lika gärna kunnat vara fredag eftermiddag. Kort återberättat jobbade jag ända in i kaklet igår (ända till läggdags, för att tala klarspråk) och idag kämpade vi med tidningen in i det sista. Tre minuter över deadline hade vi korrat den sista sidan. 
Har faktiskt inte hunnit se den färdigtrycka tidningen, men jag hoppas innerligt att det ska vara ett bra nummer. Det måste vara ett bra nummer, för fasen vad vi kämpat! 

All denna innan deadline-hets till trots har tanken "fasen, vilket roligt jobb jag har!" varit återkommande det senaste dygnet. Och tur är väl det, för annars hade jag nog inte tagit mig upp ur sängen i morse.

Nu: En sista sejour på sofflocket innan det bär av på gymmet för ett kort löppass. Avslappning at it's best!

Den frånvarande dottern

Som traditionen bjuder har jag inte varit på plats idag för att fira min kära far under en av hans bemärkelsedagar. Jag vet inte hur många av hans födelsedagar och Fars dagar jag missat nu i rad. Jag vet bara att jag skäms. Jag skäms som en hund. 
Turligt nog är pappsen av det förstående släktet. När jag ringde och "grattade" honom tidigare idag och ursäktade min frånvaro fick jag ett "äsch, det är väl inget viktigt" till svar. Men jag ska försöka gottgöra honom nästa gång vi ses. Någon måtta får det allt vara med mitt svekfulla beteende. 

Hade planerat att författa en hyllning till pappa, Fars dag till ära, men så slog det mig att jag redan gjort det. HÄR kan ni läsa inlägget (som också är en hyllning till min fantastiska mamma. Tänk vad lyckligt lottad jag är som har så fina föräldrar!).

Skitkul & uppfriskande

Igår såg jag Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts Ljust & fräscht. När jag slog mig ner i rövdödarstolen var det i tron att jag under två timmar skulle få sitta och mysa åt när andra blev smädade. 
Vårt hem är nämligen långt ifrån det där, könlösa, ängsliga minimalisthemmet. Vår lägenhet har planlösningen från helvetet, är belamrad med alldeles för mycket grejer och möblemanget utgörs av så mycket massiv ek att det nästan trillar ner ollon (haha!) lite nu och då. Det enda som är minimalistiskt är storleken på vårt kök. 

Därmed var det som upplagt för att jag skulle få sitta och hånskratta åt andra, showen igenom. Vilket jag gjorde - ända tills de där förbannade väggbokstäverna som bildade ordet "LEVA" åkte fram. Publiken uppmanades applådera om de tyckte att väggord var rätt och spridda applåder hördes runt om arenan. Då utbrister Lindström: "Jaså, det är några från Lycksele som letat sig hit." 
RIDÅ. För mina hånskratt, alltså. Bland det värsta jag kan tänka mig i inredningsväg är väggord, speciellt om de utropar "Carpe diem", eller "LEVA" som i det här fallet. Jag vill inte bli sammankopplad med detta motbjudande fenomen. Så tack för bespottningen, Lindström. 

Förutom den kniven i ryggen var showen oerhört, oerhört bra och extremt roligt. Och ja, jag kände faktiskt igen mig på flera ställen trots allt. Bara en sån sak att både jag och Johan tänkte samma tanke under föreställningen vittnar ju om detta - "fan, vi har glömt att boka den där lägenhetsvisningen..." 

Vem kan stoppa mig i mina racertights?

Kommer klimatförändringen föra med sig strandväder i december? Eller ska det hållas någon springtävling med ett grymt förstapris här inom kort? 
Något måste det vara, för från att man kunnat få alla fyra löpband på gymmet för sig själv råder det helt plötsligt huggsexa om banden. 

Jag lyckades ändå ta ett i beslag ikväll och sprang hela en mil. EN MIL! När hände det senast? Jag vet faktiskt. I april förra året. Sjukt länge sedan. Men nu ska det bli ändring på det! Fler mil ska avverkas här framöver och det i ett snabbare tempo än vad jag presterade ikväll. 
Träningsbyxorna jag införskaffade förra helgen råkar ju vara ett par riktiga racertights, så det ska nog gå (springa!) vägen.

Hej hej, från en svettig tjej!

Förser ögonen med bälte och hängsle

I månadens Glossybox fick jag bland annat med ett par färgade linser. Kul att testa, för det har jag aldrig gjort förr. Tråkigt däremot att de är utan styrka, för jag ser ju ingenting i dem! 

Idag, när jag haft en glasögonbärardag, fick de dock åka på. Kändes lite som att ha både bälte och hängsle med glasögon och linser i kombination, men det gick an ändå! Upptäckte dock ytterligare två minus med linserna: Jag blir rätt irriterad i ögonen (vilket framgår av mina rödkantade gluggar på bilderna nedan) och mina två gröna känns inte alls lika färgsprakande nu när jag tagit av mig färgförstärkarna.  

Nu står jag i valet och kvalet om jag ska offra några timmars sömn för att bevaka just ett val. Undra förresten vad som har störst betydelse, mitt val i den frågan eller det amerikanarna ställts inför idag... 

Heja Obama, förresten!

En saknad syster och kanske världens fulaste bild

I onsdagsmorse meddelade Lisa sin ankomst till de mer nordliga delarna av vårt avlånga land. Underbart att ha exilsystern inom nära räckhåll för en stund. Oerhört tråkigt att jag hade hunnit lova att jobba extra just den helgen hon bestämt sig för en spontanresa till Lycksele. 

Så när hon frågade om inte jag också kunde åka hem (som i "hem till Lycksele") blev svaret förstås nej, med en klump i halsen. Även om vi inte träffats speciellt ofta de senaste åren, då jag först bott i Piteå och nu i Umeå, har träffarna varit långt mer frekventa än nu. Och jag gillar det inte. 
Turligt nog mitt i all otur hann vi käka middag tillsammans i söndags innan hon satte sig på nattbussen igen. Jag måste nog boka in en Uppsalaresa snart igen.

Den här bilden på mig och systeryster (tillsammans med världens minsta människor?!) är tagen för exakt ett år sedan. Det finns så många fel i den så att jag inte vet var jag ska börja (ja, jag garvar också högt när jag ser den...).

59 timmar och en tävling

Hoppas ni haft en trevlig helg! Det har inte jag haft. Helg, alltså.
I ett svagt ögonblick lovade jag nämligen att hoppa in extra som helgreporter på VK och därmed hade jag både gårdagen och den här dagen räddad...

Fast rätt trevligt har jag haft det ändå. Jag har hunnit se min livs första Björklöven-match (!), träffat min syster - om än bara för en kort stund - och blivit uppassad av Johan med både middag på bordet när jag kom hem igår och en riktig helgfrukost imorse. Sedan är det ju faktiskt rätt trevligt att jobba också - även om jag gärna hade sluppit 12 arbetsdagar i rad...

Nu känner jag mig hyfsat färdig för veckan. 59 timmar arbete har tagit ut sin rätt och dessutom har jag avverkat ett löppass i högt tempo alldeles nyss. Min intention när jag begav mig till gymmet var att ta en rask promenad på löpbandet, men när tjejen på bandet bredvid plötsligt började öka farten samtidigt som jag var den outtalade tävlingen igång... Inte lätt att vara tävlingsmänniska!
För tillfället sitter jag i bastun (haha, vilket jävla ställe att blogga på) som belöning, vilket nog får bli veckans sista insats.

Lev väl!