Årets golfdos

Vår vistelse i Dubai sammanföll – passande nog, för Johans del – med golfens Europatourfinal. Trots att jag finner det en aning sövande att titta på golf kunde jag förstås inte förvägra min golffanatiker till pojkvän att få se tävlingen på plats och därmed tillbringade vi halva söndagen på vår resa på Jumeirah Golf Estates. 

MEN! Till och med för en golfofantast som mig var tävlingen kul att se. Att en viss Henrik Stenson från Sverige gick och vann det hela kan förstås ha med saken att göra. 
Mer tänkte jag faktiskt inte skriva om saken, eftersom golffanatikern själv har skrivit ett blogginlägg om Europatourfinalen. HÄR finner ni det!

Jag vet inte om jag skulle se såhär sammanbiten ut om jag var på väg att ta hem en seger och en massa sköna miljoners. Men så har jag ju inte golfspelartänket heller (det är alltså Henrik Stenson på bilden).

Många svenskar var på plats för att heja på Stenson. Notera banderollen till exempel.

Glädjerus som måste komma ut

Igår såg (och hörde!) jag Oskar Linnros tillsammans med mamma. Det var faktiskt hon som frågade för någon månad sedan "Anna, kan vi inte gå och se Oskar i november?", men jag var inte sen att säga ja. Var på hans konsert på PDOL för tre år sedan och då var han fantastisk. Likaså igår. 

Framför scenen igår stod ett gäng tonåringar – och så jag och mamma, förstås! Trots att till och med jag fick en släng åldersnoja när jag tittade mig omkring innan Oskar klev på var det antagligen jag och mamma som dansade mest och sjöng högst i klungan. Jag förstår inte för mitt liv hur man kan stå eller sitta still när man är på konsert, om artisten på scenen framför en är bra. Livemusik gör mig glädjerusig och jag skulle antagligen få en knäpp om det inte fick komma ut.

Konserten var jättebra som sagt, det var bara synd att publiken var något stel. Tur för mig att jag hade sådant ypperligt sällskap att avnjuta vacker musik med!

Gårdagens bästa låt? Jag vet att det är ett tråkigt, förväntat val men jag måste ändå välja Från och med du. Kommer fortfarande så väl ihåg när jag hörde låten för första gången i en lägenhet i Skanstull – passande nog! – den 7 maj 2010. Absolut en av mina topp tio bästa låtar på svenska.

Att dyka bland hajar och Isabel Marant

Jag fortsätter med fler minnen från Dubai, för det finns så otroligt mycket jag vill berätta från vår resa! Det är faktiskt rätt sjukt hur mycket vi hann med på bara en vecka. Och precis som jag önskade innan avfärden var flera av upplevelserna lite annorlunda. 

Det galnaste – och roligaste! – vi gjorde på semestern var att dyka i akvariet på Dubai mall. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt skakig innan vi hoppade i våtdräkterna. Dyket föregicks nämligen av en lång säkerhetsgenomgång om hur vi skulle agera om vi hamnade i en konfrontation med någon av akvariets 32 hajar. Inte blev det bättre av att få höra att hajarna skulle få dagens enda matning först efter vi hade dykt... 

På något sätt försvann dock nervositeten när jag skulle ta mig i våtdräkten. Det lilla jäkla neoprenstycket var så jäkla svårt att få på att jag fick smått panik och glömde bort vad jag snart skulle göra. 
Sedan, väl nere under ytan, var all skräck som bortblåst. Det var enbart lite lätt adrenalinpåslag när bland annat sandtigerhajar gled förbi sisådär 2-3 meter framför näsan. Sedan var jag förstås noggrann med att inte börja sjunka när en haj passerade under mig vid ett tillfälle... 

Förutom hajar fanns det hur mycket häftiga fiskar som helst i akvariet: Gigantiska muränor, rockor, mantor... Därtill stod barn utan för akvariets glasfront (som förstås är världens största) och vinkade till oss och man kunde även se lite av Isabel Marants gästkollektion från H&M:s skyltfönster. En mycket surrealistisk upplevelse, med andra ord. 

Tanken var att vi skulle dyka i det vanliga, hederliga havet när vi åkte till Dubai. Tyvärr hade dyksäsongen slutat bara någon vecka innan vi kom ner och sikten är nu bara på någon meter. Därför fick det bli akvariumdyk denna gång. Fast ärligt talat klagar jag inte – jag tror knappast jag kommer få se så många, både sett till antalet individer och arter, hajar under ett och samma dyk någon fler gång. Och jag kan nästintill garantera att det aldrig kommer vara några barn som vinkar till mig igen när djupmätaren visar 11 meter.

Platsen för vårt dyk. Av naturliga skäl hade vi inte med oss någon kamera under själva dyket, så det skulle vara kul att komma över någon av alla de kort som folk utanför akvariet tog på oss.

Några av de raringar vi fick stifta närmare bekantskap med under ytan.

Alltså, hur fina djur är inte mantor?! Som havets fåglar – fast utan det äckliga.

Dumma ben!

Jag känner mig lite uppgiven efter fredagens knätest hos sjukgymnasten. I snart nio månader har jag kämpat på bra med rehabträningen och därmed trodde jag att det bara var att genomföra besiktningen och kliva ut utan anmärkning. 
Efter att jag hoppat, balanserat på ett ben och utfört flera styrkeövningar visade det sig dock att det fanns flera anmärkningar att föra till protokollet. Inte nog med att vänsterbenet var vekare än sin högra motsvarighet. Jag var dessutom mycket svagare i baksidan jämfört med framsidan. Vilket antiklimax. 

Nu försöker jag ladda om och tänka nytt. Skissa upp ett nytt träningsprogram för att bli mer jämnstark. Först och främst tänker jag skrota sjukgymnastens träningsupplägg helt med en massa (3x30!) repetitioner till förmån för mer maxstyrketräning, med fokus på ett ben i taget. Sedan... Vet jag inte. Någonting smart måste jag komma på i alla fall och det är snart, för nu är jag less på att känna mig begränsad enbart på grund av ett ihoplappat knä. 

Just innan knätestet i fredags. Hade nyss landat i Umeå efter vår Dubairesa och var full av förväntningar på att jag nu skulle vara klar med rehabiliteringen. 

Sagan om de två tornen

I tisdags avverkade vi två världsrekord i Dubai. Så fort vi fått på oss kläderna (långklänning respektive hellånga byxor - viktigt, viktigt!) satte vi oss i en Lexus och gled iväg för att äta frukost. Den här dagen intogs morgonmålet inte på vilken sylta som helst, utan på Burj al Arab. Burj al Arab är världens första "sjustjärniga" hotell och har blivit en ikonisk byggnad för Dubai. 
När taxin gled in på bron till hotellet – som förstås ligger på en egen, konstgjord ö – blev vi stoppade av säkerhetsvakter. Vem som helst får inte sätta sina sandiga skor på Burj al Arabs handknutna mattor. Eftersom vi hade en reservation fick vi dock glida förbi vaktstationen och in mot hotellets entré. Väl där öppnade hotellpersonal bildörrarna och hälsade oss välkomna. Flott värre. 

Men än mer flott skulle det bli. Vi snackar ju faktiskt sjustjärnig standard här. Hur hotellet riktigt ser ut inifrån tror jag bilderna får tala för. Lite kort bara är 2000 kvadratmeter av hotellets yta täckt av 22 kvadrats guld – inklusive papperskorgarna och varningsskyltar för vått golv. 
Själva frukosten fick vi inta i hotellets asiatiska restaurang. Det var mycket nudlar, vårrullar, dumplings och sådant jag inte kan namnet på på buffén – men även ostar, frukt, yoghurt, gröt, ägg, sötsaker... Ja, det mesta man kan tänka sig vara sugen på under dagens arla timmar. 

För en hotellfrukostälskare som undertecknad kan jag konstatera att jag nådde något typ av lystmäte den där morgonen. Även om det är högst tveksamt om jag skulle betala så mycket för en frukost annars, om det inte vore för att det (alternativt middag, afternoon tea eller ett drinkbord) är den enda biljetten in till Burj al Arab. Och att se det här hotellet på nära håll och till och med inifrån var en upplevelse, vill jag lova. 

När det inte gick att pilla i sig mer frukost och våra ögon sett sig mätta på allt överdåd åkte vi vidare till nästa torn – Burj Khalifa. Som tidigare nämnt är det världens högsta byggnad med sina 828 meter av armerad betong och stål. Vi åkte upp till våning 124, 452 meter över marken, till deras utsiktsplats. Lite tråkigt att man inte får åka upp högre (allt ovanför våning 124 är privat), men 452 meter var rätt högt det med. Fast nog skulle det vara häftigt att få hälsa på hen eller dem som har lägenheten/kontoret på översta våningen...

Tisdagens frukostställe – Burj al Arab.

I lobbyn, i väntan på att få gå och äta frukost. Av någon anledning såg vi till att vara tidiga till frukosten...

Varningsskylt i guld. Väldigt nödvändigt.

I hotellets lobby får man in en Frihetsgudinna på höjden.

Fint frukostsällskap och fin utsikt från frukostbordet.

Frosseriet startade vid yoghurtsektionen.

Tallrik nummer två – koreanskt, omelett och kinesiskt samt japanskt. Den där gröna, slajmiga saken var oväntat god!

Avslutade med en våffla, persikostrudel och en "cleansing carrot juice".

Dubai sett från Burj Khalifa.

... och från en annan vinkel.

Även om jag inte är särskilt höjdrädd ska det erkännas att jag nojade lite när vi befann oss på utsiktsplatsen. Jag såg noga till att inte luta mig mot fönstren, om vi säger så...

Dubai - störst, bäst och vackrast

När planet går in för landning börjar konturerna av Dubai avteckna sig långt där nere. Konstgjorda öar bildar konstverk i havet. Låga hus intill strandkanten övergår i flera gånger så höga skyskrapor som sträcker sig mot himlen. Därefter mil efter mil med sanddyner, formade av väder och vind. Borta i horisonten färgas himlen röd. 

Väl på marken, incheckade och med magarna fyllda av hotellets sushi, hungrar vi efter att få upptäcka staden från marknivå. Taxin tar oss till Dubai mall, en gång världens största köpcentrum. Idag har kineserna byggt ett större tempel för kommersialismen. 
Ikväll bryr vi oss inte om butikerna. Ikväll tar vi oss ut till den berömda fontänen som enligt resebyråns broschyr ska "göra alla tårögda". Jag har förstås avfärdat denna fåniga beskrivning, men när musik börjar spelas och vattnet dansar i takt känner jag faktiskt hur mina ögon vätskas. Det är bisarrt. Men det är vackert. Intill vattnets skådespel glittrar 828 meter höga Burj Khalifa i takt till fontänens dans. 

I Dubai tycks man inte kunna stava till "lågkonjunktur". Oljetillgångarna börjar sina och man bygger därför de största, bästa, vackraste av allt för att kunna livnära sig på turismen i framtiden. 
I Dubai får man inte visa axlar och knän på offentlig plats och gud nåde en om man pussar sin partner på öppen gata. Det gör man bara inte, för det kan väcka anstöt – hur motsägelsefullt det kan låta i en stad som osar av vulgaritet.

Downtown Dubais skyline med Burj Khalifa lake, där fontänspelet utspelar sig, i förgrunden.

Burj Khalifa är världens högsta byggnad – förstås...

Det kommer mer reseskildringar och bilder från vår tripp snart, men nu måste jag göra mig i ordning för jobbet. Allt kan ju inte vara semester hela tiden....

Avresan närmar sig

Tar en kort, kort paus i packningskaoset (eftersom det är pisstråkigt att packa gör jag det alltid i sista sekund – annars är risken att det drar ut på tiden) bara för att säga: SNART DRAR VI!

Om en timme kommer taxin som ska ta oss till flygplanet med destination Arlanda, där vi spenderar natten. Och imorrn, då bär det av mot Dubai. 
Är otroligt nyfiken på denna galna stad och jag hoppas innerligt att jag kommer hem med en massa annorlunda upplevelser. Plus att planet inte störtar. 

Nej. Nu måste jag faktiskt inventera resväskan och se hur mycket jag har glömt. Sköt er snyggt här hemma medan jag är borta.

Det har passerat två år sedan jag var utomlands sist, så nu är det banne mig på tiden!

Jag väljer att fly

Jag har känt mig väldigt stressad den senaste tiden. Att göra-listorna växer hela tiden, i ett sådant tempo att jag inte har en chans att beta av dem. Jag kommer på mig själv att springa till punkt B och får tvinga ned mina steg. När jag kommer utomhus och känner frisk luft fylla mina lungor blir jag förvånad över att jag hinner med att andas. 
Ja, så känns det åtminstone. 

Men på torsdag! På torsdag tar jag min älskade i hand, åker till oljemiljardärsland och pustar ut på en sandstrand. 
Semester. Du känns som en utopisk hägring. 

Var hittar man en träningskompis?

Just nu är jag arbetslös och har spänningshuvudvärk. Jag vet inte om det är dåligt eller välbehövligt att vara "ledig" när skallen börjar spränga så fort man varvar ner. Jag vet bara att det är skönt att ha några dagar med ett tomt schema efter att, likt förra veckan, ha jobbat sju dagar i sträck. 
Men på torsdag, då gör jag i alla fall ett arbetspass. Och sedan på fredag åker jag ner till Uppsala för att hälsa på Thiger – hurra! 

Ikväll har jag varit på gymmet. För första gången på jagvetintehurlänge hade jag träningssällskap. Fast när jag väl fick med mig träningssällskap blev hen illamående redan i inledningen av passet och var tvungen att åka hem efter halva. Typiskt. Även om jag reder mig själv på gymmet saknar jag att ha någon att dra dit med emellanåt. 
Är det något jag önskar mig i julklapp så är det en träningskompis!

Cattrick

Känner att det är dags för några ordentliga Smilla-bilder. Nog för att min torftiga blogg kretsat kring henne de senaste tre veckorna, men så har även mitt liv sedan vi hämtade henne... Nästan, i alla fall.

Klart världens sötaste kisse ska ha en egen villa!