Jag tog mig Göteborgsvarvet runt!

Varför har ingen berättat för mig hur kul det kan vara att springa 21 097,5 meter? Så känner jag, sjukt nog, efter att ha genomfört Göteborgsvarvet i lördags. 

Men för att ta saker och ting från början kändes det inte alls så kul timmarna innan loppet. Redan på fredagskvällen började nervositeten bubbla i magen och känslan av att "fan, jag kommer inte klara det" skava. Framför allt var det oron för min vänstra hälsena, som började göra rejält ont förra söndagen, som skapade hjärnspöken. 

Trots det lyckades jag sova bra natten mot lördagen, få i mig med en massa kolhydrater (bröd, bulle, pasta och banan) under förmiddagen och när jag väl ställde mig i min startgrupp släppte nästan all nervositet. När startskottet brände av och mina fötter började trava i takt med de andra löparna kändes det bra i kroppen. 

Under hela varvet gassade solen över Göteborg. Just värme är ju ingenting jag blivit bortskämd med under uppladdningen, så jag försökte ta tillflykt i varje skugga, varje dusch (jo, det satt några sådana längs efter banan) och varje vätskekontroll som fanns. Jag gillar att springa i värme, men vid två tillfällen kände jag yrseln göra sig påmind så varje milliliter vätska behövdes verkligen. 

Fram till ungefär 11 kilometer kände jag mig som en löpargudinna som lätt skulle kunna klara loppet på under två timmar. Därefter hände något, som om de riktiga löpargudarna skyndsamt ville befria mig från min hybris. Benen stumnade en aning och tankarna flög lite varstans. 

När jag passerade mållinjen Slottsskogsvallen stannade min tidtagning på 02.02.37. Inte under två timmar som jag först hoppats och trott på, men tillräckligt bra för att jag ska vara nöjd. Ja, med tanke på att jag sprang två kilometersrundor lite lätt haltande för tio månader sedan är jag faktiskt jävligt nöjd!

Vid sidan av resultatet är jag nöjd med Göteborgsvarvet som helhet. Få springa runt denna vackra stad, all publik som hejade längs vägen, orkestrarna som spelade, cheerleaders med glittrande pom-poms... Folkfest är verkligen rätt ord!

Fastän jag fortfarande är rätt stel i benen efter årets Göteborgsvarv är jag redan sugen på att anmäla mig till nästa. Och gör jag det, då ska jag banne mig ta mig runt på under två timmar! 

När medaljen hände runt halsen, då var jag lycklig kan jag lova! 

PS: Samtliga i mitt varvssällskap tog sig runt och det på bra tider. Är så stolt över allihopen!

Mysigaste motivet

Mitt senaste favoritfotoobjekt är tyvärr ganska svår att fånga på just bild. Så fort kameran åker fram ska hon trycka nosen mot linsen, vifta avvärjande med tassen eller helt enkelt kuta iväg. 
Men för några veckor sedan, då var faktiskt jag snabbare än Smilla. Här är tre (urgulliga, om ni frågar mig) bilder från den söndagsmorgonen:

Ont, det gör ont, men det gick!

Bortsett från när jag opererade korsbandet har jag nog aldrig haft så ont i benen som jag har nu. Igår bestämde jag mig för att testa en halvmara, trots förmaningar från en kollega om att inte springa så långt så nära inpå ett lopp. Men jag är glad att jag gjorde det ändå! För var det något jag blev varse igår var det att en (eller åtminstone jag) behöver ett jäkla pannben för att färdas 21 kilometer till fots. 

Redan vid tre kilometer började jag få ont i vaderna (har norra Europas svagaste ben) och kort därefter kom det faktiskt en tår eller två. Inte för att det gjorde jätteont, utan för att jag inte trodde att jag skulle klara det och blev översköljd av uppgivenhet.
När jag passerade "mållinjen" kom det ytterligare någon tår, men då var det för att jag hade så innihelvetes ont i höfterna och knäna samt att jag hade helt slut på krafter. Kunde inte ens njuta av prestationen faktiskt, där och då.

Idag däremot känner jag mig stolt. Och öm då. Det kanske inte var en sådan bra idé i ett fysiskt avseende att springa långt bara 1,5 vecka innan Göteborgsvarvet, men på ett psykiskt plan var det briljant. Nu vet jag att jag klarar det!

Så var det det här med tiden också. 2 timmar och 12 minuter tog gårdagens runda. Lite längre än vad jag siktade på, men nu har jag ju något att försöka toppa!

När snack äntligen blir verkstad

I veckan blev det klart med en rolig grej. Så rolig att ni själva får lista ut vad det gäller, med hjälp av en skojig rebus. Håll till godo: 

Ingen vin(n)ande strategi

Det blev ingen övningshalvmara för mig i helgen. Vindrickande hos Sandra i Vännäsby igår kom emellan... Även fast jag höll mig till varannan vatten och försökte dricka med måtta vaknade jag med lätt huvudvärk imorse och var därmed inte alls i form för en springtur på 21 kilometer. Fast jag lider ju av åkomman att bli bakis bara av att lukta på en öl, så jag borde ha kunnat räkna ut hur det skulle sluta. 

Idag blev det istället en, i jämförelse, fjuttig runda på fem kilometer. Och att springa den i mitt planerade tävlingstempo med lätt betongkeps var faktiskt en bragd i nästan samma dignitet som en halvmara. 
Dessutom var det värt att avvika från planen för att dricka vin med Sandra – jag hade en mycket trevlig kväll igår!

Nu blir det dock total avhållsamhet från alkohol fram tills att jag (förhoppningsvis) tar mig över Göteborgsvarvets mållinje. Klarar jag det, då blir det champagne!