¡Vamos a Barcelona!

För snart 3,5 år sedan fyllde min kära mor 50 år. Av mig och mina syskon fick hon en weekendresa till en destination i Europa och mamma bestämde snabbt att hon ville åka till Barcelona. Sedan hände ingenting alls, för jag och mina syskon blev tydligen helt handlingsförlamade. 

Men nu, eller rättare sagt imorgon, bär det äntligen av mot Katalonien för att trycka tapas, hinka cava, titta på lite Gaudí-skapelser och förhoppningsvis bli smekta av solen. Jag insåg precis att det var 18 år sedan jag var utomlands med dessa tre samtidigt senast, så det ska bli riktigt intressant att se hur vi fungerar ihop som resesällskap. 

¡Hasta la vista!

En bild från när vi var i Vilhelmina för ganska exakt tre år sedan på en kompensationsresa för att det inte blev Barca den våren. Vilken tur att mamma inte visste då att det skulle dröja ytterligare tre år innan vi tog oss iväg...

Nu byter jag inställning

Nu har jag varit ensamstående i snart fyra veckor. I nästan fyra veckor har jag känt mig hudlös, desperat och jävligt, jävligt ledsen. Nu har jag bestämt mig för att låta huden växa tillbaka och sluta vara ledsen. 

Jag är inte meningen att låta som någon himla The Secret-person, för det är klart att det inte går att sluta vara ledsen bara sådär. Men jag har bestämt mig för att sluta tycka så förbannat synd om mig själv och sluta göra dumma saker som bara adderar skam till mitt redan bräckliga psyke. Jag har bestämt mig för att byta inställning. 

Jag ska försöka se det här som en spännande nystart. Ett litet äventyr på sätt och vis. Värre saker har ju hänt och onda saker kan leda till något roligt i slutändan. 
Idag fick jag en viktig byggsten till mitt nya liv och jag kände hur en gnista tändes. Jag känner att det här kommer bli bra i slutändan, trots allt.

Vi är det bästa packet i världen

I helgen hängde jag med syrran igen, den här gången i Lycksele. Jag har inte varit Lycksele-hemma (jag ser det som att jag har två hem – Umeå och Lycksele – så jag känner mig nödgad att förtydliga) sedan i januari, så det var verkligen på tiden. Jag har faktiskt saknat den där avkroken. 

Jag och Lisa fikade, sprang i backar och på bana, åt middag hos mamma, såg Eurovision song contest och drack en massa bubbel. Ja, jävlar vad vi drack bubbel alltså. När Måns och Sverige sedan vann var vi ju "tvungna" att dra på hotellet med vårt ESC-sällskap för att fira och därefter blev det efterfest. 
När vi satt och åt frukost dagen efter konstaterade Lisa att "vi var ett jävla pack igår alltså" och jag höll på skratta ihjäl mig. Vi skämde säkert ut oss hur mycket som helst, men det jag kan bjuda på. Jag hade så kul. 

I helgen ska jag hänga med syrran återigen. Då blir det varken i Umeå eller Lycksele, utan i Barcelona! Vi tar även med oss mamma och brorsan. Jag tror det kommer bli hur bra som helst. Vi är trots allt ett jävligt bra pack.

Från lördagens löptur. Jag hade inte så många fler bilder från helgen, men det kanske är tur det. Haha!

Världens sötaste (när de sover)

Minns ni de bedårande kattungarna som jag hälsade på för en tid sedan? De bor numera hemma hos mig tillsammans med sin mamma! Det är bara tillfälligt medan deras riktiga mattar och hussar är borta, men det är ju sannerligen ett drömuppdrag. 

Stora delar av tiden ligger de små missarna och sover sött, tätt intill varandra. Det är tur att de sover så mycket som de gör, för när de är vakna är de riktiga odågor! Klättrar i gardiner, biter sönder blommor, springer över mitt huvud när jag sover och lever om som en hel elefanthord är några av deras specialiteter. Fast de kommer undan med allt sådant eftersom de är så söta och roliga. Jag får verkligen skratta hela tiden åt deras tokigheter – vissa gånger mer än andra. Som att en kattunge hade bajsat på Lisa igår natt, det var en riktig höjdare!

Nästan hela syskonskaran samlad.

Mitt favoritfotomotiv alla kategorier: Gäspande katter. Jag har ett stort arkiv!

Bromance.

En lång och tuff lekpark

Toughest gjorde verkligen skäl för namnet. Det var blött, lerigt, kallt och hårt. 
Tydligen var gårdagens bana den mest tekniskt svåra som Toughest byggt hittills. Det blev fler straffrundor än jag räknat med (målet innan var att klara alla hinder, men det visade sig ju vara totalt orealistiskt om en inte tillhörde eliten, hehe) och flera kalla plask ner i vattenhindren. Idag har jag blåmärken, bulor samt rivsår över hela kroppen och framför allt en jäkla träningsvärk i musklerna. 

Men! Toughest var definitivt det roligaste loppet jag deltagit i hittills. Lite som en åtta kilometer lång lekpark, om än en avancerad sådan. Jag och syrran höll ihop hela loppet; lyfte varandra över väggarna när armstyrkan inte räckte till, high fivade i tid och otid och utbrast i omotiverat många "hääärligt!". Utan henne hade det inte ens varit hälften så roligt. 

Jag kan alltså konstatera att vi levde upp till vårt uppsatta mål om att ha kul. Och fastän jag inte klarade alla hinder så är jag stolt över att jag grejade vissa som vid första anblicken såg oövervinnliga ut. 

Nu längtar jag redan till nästa års Toughest, för satan vad roligt det är att leka!

Ha kul och ge allt

Ikväll kom min allra käraste syster hit till Umeå och mig. Äntligen! Jag tycker det är sjukt kul att ha henne här, men nu var det alldeles för länge sedan hon var det. Det var verkligen på tiden. 

Imorgon ska vi delta i Toughest tillsammans. När vi anmälde oss till loppet i höstas hade vi höga ambitioner om att vi skulle träna hårt inför det med särskilda boot camps och allt vad det nu var. Alla sådana planer har dock runnit ut i sanden och nu börjar det kännas lite väl sent att börja träna armgång såhär tolv timmar innan loppet... 
Vi kommer istället gå in för att ha vrålkul och klara så många hinder som möjligt. Jag älskar hinderbanor, så jag tror jag kommer ha mitt lystmäte imorrn – om än det blir jävligt jobbigt!

Nu ska jag försöka sova mig i form. God natt!

Bäst av allt var kärleken

I helgen fick jag vara med och bevittna när Jessica och Jonas sa "ja" till varandra. Wow, vilket bröllop det var! Vigseln var väldigt fin och den efterföljande festen hur rolig som helst. 
Människorna som var där var väldigt varma och öppna, maten smakade bra, vinet flödade, talen var rörande och livebandet fixade ett jäkla ös på dansgolvet. Men bäst av allt var att se kärleken mellan de nygifta, de riktigt strålade!

Nu handlade ju den här helgen inte ett dugg om mig, men den kom oerhört lägligt för min del ändå. Att få åka bort till en vacker plats och helt fokusera på något kul, det var precis det jag behövde just nu. 

Bröllopet ägde rum i Öregrund, som var lika vackert som ryktena gjort gällande. Den här bilden tog jag i fredags när jag anlände, på bröllopsdagen sken solen (förstås!). 

Som hämtade ur ett sagobröllop.

Och såhär såg jag ut. Mer puderrosa än vanligt.

Där i vått och torrt

En av de största rikedomarna – kanske rent av den största – jag har i mitt liv är mina vänner. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har dem i såväl bättre stunder som i livskriser. Att de finns där både som roligt umgänge och som en axel att gråta mot.

I veckan har många av dem verkligen visat prov på vänskap. Agerat sällskap, ringt, skickat sms, erbjudit mig husrum, bjudit på middag, hjälpt till i jakten på ett nytt boende, lyssnat... 

Undra vad jag vore utan mina vänner alltså. I princip ingenting, är min kvalificerade gissning.

Fyra favoriter, förevigade när vi spelade beachvolley i lördags. Bra distraktionsaktivitet och jävligt, jävligt roligt.

This too shall pass

I torsdagsnatt postade jag en selfie på Instagram och skrev att jag gjort min första utekväll som snusfri. "Nu klarar jag allt!" avslutade jag inlägget med. 

Nio timmar senare sa Han att han inte är kär i mig längre. Han hade lika gärna kunnat köra mitt hjärta i en mixer och strött salt i sörjan. 

Nu vill jag bara spola fram tiden till den punkt när jag kommit över Honom helt och inte behöver vara rädd för att bryta ihop vid minsta lilla som påminner om det som en gång var vi. Den tidpunkten kommer att komma, för nu har jag ju lovat att jag ska klara allt.

I spillror

Ni vet ett sånt där torn man byggde av träklossar när man var liten? 
Just nu känns mitt liv som ett sånt torn. Ett sånt torn där någon dragit ut en av de fyra understa, viktigaste klossarna så att hela tornet kollapsat och alla bitar ligger utspridda. 

Nu måste jag så småningom börja bygga ihop mitt torn, mitt liv igen. Innerst inne vet jag att det finns andra klossar som kan agera stomme, och om inte annat står de andra tre, viktigaste klossarna stadiga tillsammans.

Men allra mest vill jag ha kvar den fjärde stommen i mitt torn.