Tankar om ett hus

I tisdags var det visning av huset som jag har växt upp i. Pappa har nämligen bestämt sig för att sälja så finns det bara någon intresserad köpare (vilket jag absolut tror att det gör!) flyttar någon annan familj in i den röda villan i höst.
Många har frågat mig vad jag tycker om att huset ska säljas och jag har oftast bara ryckt på axlarna och svarat "jo men det är väl okej". Jag har inte bott där på snart tre år och dessutom är det alldeles för stort för pappsen och mina syskon.

Samtidigt finns det en gnutta sorg inombords när jag verkligen känner efter. Jag har ändå bott i det där huset nästan hela mitt liv. Många av mina barndoms- och ungdomsminnen är hämtade därifrån. Huset har varit min borg, där jag har kunnat känna mig trygg och haft en fast punkt. Därtill är det en väldigt fin kåk.

Men som sagt, pappas hus är inte längre min bostad och det börjar vara på tiden att några andra får skapa sina minnen där. Så när allt kommer omkring känns det helt okej.

Visningsbild av mitt gamla, goda hem!

... och så mitt gamla rum. Kunde inte farsgubben åtminstone ta ner korten på mig innan de fotade/hade visning?