Nästan avslöjad

Denna rubrik fångade VD:s intresse när hon kollade igenom Aftonbladets webbplats för en stund sedan. Tur för mig att det var en Plustjänst. Jävligt tur...

Förnedrings-tv

Ännu en gång har jag ställt upp på att bli förnedrad i VK:s webb-tv. Kolla bara HÄR. Redan tre sekunder in i klippet står det klart varför jag inte passar in i tv-mediet...

Fast jag kan faktiskt agera professionellt! Att grodorna hoppade ur munnen på mig vid inspelningstillfället berodde bara på att tävlingsinstinkten kickade in. Jag lovar.

Att fånga dagen, tror jag det brukar kallas

Om en vecka åker vi till Bali. Helt sjukt (kul!). Listan på allt som ska göras, inhandlas och läsas på växer men det går trögt att beta av den. Kanske beror handlingsförlamningen på att jag inte fattat att vi ska iväg? I morgon ska jag höja takten i alla fall.

Folk jag berättat för att vi ska iväg tycker att jag är värd det. Till en början var jag osäker - är det verkligen en god idé att ta en månads semester när jag inte har ett fast jobb? Fast så bestämde jag mig för att jag förtjänar det.
För exakt ett år sedan var jag ett mentalt kolli som absolut inte trodde att jag skulle orka ta min examen. Men jag klarade det och har till och med jobbat (i princip) oavbrutet sedan dess. Nu är det dags för mig slappna av för en stund, och framför allt att unna mig ett litet äventyr.

Livet är nu. Det gäller att ta vara på det.
(Det må vara världens mest använda klyscha men det finns ett gott skäl till det).

Snart kommer nog Anna Skipper på besök

Jag har storslagna planera för veckan som kommer! Till exempel ska jag sätta mig själv på en chipsdetox. Helgens diet har bestått av en liter yoghurt och ett halvt kilo chips (ja, jag är allvarlig). Plus en paj och fiskgratäng, båda tillagade av kocken Findus.

Vid närmare eftertanke borde jag istället prioritera att laga mat. Så får det bli.

I need some fine wine and you, you need to be nicer

I kväll förde jobbet mig till universitetets årshögtid. Kände mig redigt missanpassad där i Dr Martens och skitiga jeans bland alla frasiga långklänningar och dyra frackar. Missanpassad, men inte obekväm. Hade nog känt mig väldigt besvärad om jag hade följt klädkoden.

Väl hemkommen från jobbet kände jag en väldig lust att gå ut och ta ett glas. Min desperata förfråga om sällskap på Facebook hörsammades dock inte och därför sitter jag och kollar Allt för min syster istället. Med tanke på att jag kämpar för att hålla mig vaken kanske det var lika att bra ingen ville dricka vin med mig...

Det här med social kompetens har inte nått vissa...

Bara en sista tanke innan jag knyter mig: Vad är det med ungar och deras att vilja slita av mig kläderna? Är det inte bikinitrosor som rycks ner till genanta höjder på stranden är bröst som ska blottas. När jag besökte Hannes och Anja i torsdags tog deras minsting tag i min tröja och rev ner den till naveln.

Just där och då skickade jag en tacksam tanke till VD som proklamerat vikten av att använda BH.

Jag vill bada i champagne

För att hämta mig från att ha konstant socialiserat sedan i onsdags spenderar jag fredagskvällen i min ensamhet. Jag har skämts framför Idol (vad är det för sopgäng de skramlat ihop i år?) och tryckt chips. Blev dock lite av den sistnämnda varan då jag fortfarande är ruskigt mätt efter lunchen (???).

Det har med andra ord varit snudd på en idealisk fredagskväll, förutom att jag hade önskat en champagneflaska vid min sida. Tänk bara att skjuta iväg korken så att det blir ett märke i taket, ta skydd för ögonen och sedan känna de dyrbara bubblorna kittla i halsen...
Konstig grej att känna sug efter under en fredagskväll, men sån är jag: Lyxlirare.

Man måste passa på

Givetvis hann jag med långt mer än att fota ankor igår. Som att luncha med mamma, träffa Tina, hänga med brorsan, trycka tacos hos pappa, hälsa på mormor och umgås med farmor och Pelle. Det gäller att hinna träffa alla när jag befinner mig i Lycksele eftersom jag inte vet när jag kommer hit nästa gång.

Idag har jag dock bara planerat in att luncha med Sandra. Åker tillbaka till Umeå i eftermiddag och då vankas det jobb för en vecka framöver!

Tvingade mamma att ta några kort på mig igår. Det är jobbigt att vara linslus när jag samtidigt är den i min bekantskapskrets som fotar mest.

the F-word

Att gå in på Facebook är som att utsättas för en bajsattack. Jag stör mig nästintill dagligen på skit som vissa ger uttryck för, men jag oftast försöker lägga band på mig själv och bara scrolla vidare. Idag när en av mina fb-polare gjorde det gällande att han hatade feminister för att [de] är några posers om dom hatar män så är det okey om en kille hatar en kvinnor är det lagbrott och ojämnställt, kanske skulle sluta kasta sten i glashus kunde jag däremot inte vara tyst.

Efter några kommentarsutbyten kom det fram att mannen ifråga tyckte att begreppet feminism var överflödigt och onödigt. Det räcker att kalla det medmänskligt att vilja ha en jämställt samhälle, menade han. Och ja, det kan jag väl hålla med om till viss del. Det här med att sätta "rätt" etikett är ju inte den essentiella.

Ändå blir jag arg över detta förakt mot själva ordet "feminist". Många är de gånger jag har hört folk säga, likt mannen ovan, "jag är för jämställdhet men jag vill inte kalla mig feminist för det har sån negativ klang". Varför det? Antagligen för att ordet är ett kvinnligt grammatiskt genus. Och trots att de flesta påstår sig vilja leva i ett "medmänskligt" samhälle är det ännu inte lika roligt att förknippas med det feminina som det maskulina. Borde det inte vara dags att känna sig tillfreds med ordet i samband med att man utger sig för att vara för kvinnors och mäns lika värde?

Kognitiv beteendeterapi

Någon kanske undrar vad jag ägnat mig åt idag? Som den fågelfobiker jag är spenderade jag en stund nere i Djupskolavan för att fota gräsänder. De är ju trots allt inte lika farliga som duvor och måsar! När någon av pippifåglarna närmade sig blev det däremot lite nervöst och svårt att koncentrera sig på fotograferandet. Jag föredrar att hålla den stora skräcken på mer än en picklängds avstånd.

En känslosam dag

Så har årsdagen kommit till sin ände. Det har varit en emotionellt laddad dag då jag givit mig tid till eftertanke och att känna. Samtidigt som det är påfrestande att minnas tillbaka är det även skönt att tillåta sig att sörja. Ett gott skratt sägs förlänga livet, men hur skulle vi kunna uppskatta det goda skrattet om det inte blandas upp med lite tårar emellanåt?

Likt samma tid förra året har jag blivit överöst med kärlek och omtanke via sms och Facebook. Likt då blir jag helt varm över att människor tänker på mig.
Tack alla fina! Verkligen. Tack.

Ett år av sorg och saknad

Idag har ett år passerat sedan vad jag har kommit att kalla Den värsta dagen. En bilolycka, ett ögonblicksverk, ryckte Johan ifrån oss. Efter sig lämnade han en tillvaro kantad av sorg och saknad.

Minnena från tisdagskvällen den 19 oktober 2010 är fortfarande knivskarpa. Jag minns hur jag satt uppkurad i fåtöljen, streamade skräp-tv, när första samtalet kom från min bror. "Har du hört något från Johan?". Jag minns paniken som följde, hur den växte sig allt starkare för varje gång jag möttes av inget svar på hans mobil. Jag minns lugnet - chocken? - som spred sig när jag tillslut fick det bekräftat: Mina värsta farhågor hade besannats.

Jag har aldrig känt mig så maktlös som den kvällen.

Tiden som följde är däremot ett enda stort töcken. Jag vet att jag ville dö själv till en början. Jag tror det är en ganska naturlig reaktion när en viktig, älskad, central person i ens liv försvinner. Men så infann sig något slags förnuft ganska snart. En insikt om att inget skulle bli bättre om jag bara gav upp. Jag var tvungen att kämpa vidare. För Johans skull. För mina anhörigas skull. För min egen skull.

Det har varit många turer under året, under resan från botten upp över ytan igen. Ibland har jag sjunkit neråt men för det mesta har det gått framåt. Även om det finns stunder när sorgen griper tag har jag hittat tillbaka till lyckan.

Saknaden efter Johan är oändlig, men de vackra minnena han gav bär jag med mig för evigt.

Mot östern

Just nu rekar jag boendemarknaden. Inte i Umeå, vilket man kan tro, utan på Bali. Om två veckor flyttar jag dit!!!
Skämt åsido. Jag åker till Bali om två veckor och jag letar boende där men jag och syrran stannar bara i en månad. Resan bokade vi för två veckor sedan. Tanken med denna avstickare var till en början att jag skulle lära mig surfa. I efterhand har jag devalverat målet till att jag ska ha närkontakt med en surfbräda utan att slå mig sönder och samman.

Det känns väldigt bra att åka iväg just när vintern tar sitt grepp om Sverige. Fly kylan, mörkret, novembersörjan. Tror dock att jag inte har förstått att vi ska iväg ännu. Två veckor kvar... Det är ju snart!

Tisdagsfint

Alltså den här låten...... Gripande!

Videon är väldigt vacker, dessutom.

Finn en vän

Jag har lagt märke till att det är svårare att knyta nya vänskapsband efter det att jag lämnade skolbänken. Nästa naturliga plats för bonding borde ju vara ens arbetsplats. För en inhoppare likt undertecknad är det dock inte helt enkelt. Just nu arbetar jag uteslutande kvällar och helger, vilket för med sig att jag knappt träffar övriga på redaktionen.

Märk därför min lycka när jag hittade en ny vän igår i Idamari! Ni som snokat i kommentarsfälten på våra bloggar har kanske märkt våra meningsbyten men det var först igår vi träffades på riktigt, över en fika. Inte förrän vi skiljdes åt efter två koppar kaffe och två timmars prat insåg jag att vi inte mötts öga mot öga tidigare. Det borde ju vara ett gott tecken.

Du saknas vid min sida!

För två år sedan lämnade min älskade "lillebror" jordelivet. Oktober månad kan verkligen detta med beröva mig fina närstående.

Och någon sa att man inte kan älska en hund högt och innerligt...

Hejdå älskade hårfärg!

Igår satte jag punkt för min redhead-period och färgade över det med en mörkbrun nyans. Inte för att jag direkt ville - jag är barnsligt förtjust i rött hår! - utan för att en förestående resa med högsta sannolikhet skulle bleka barret rosa.

Det röda håret verkar dock vara lika förtjust i mig för det syns fortfarande med all tydlighet. Om än det inte framgår nedan:

Vad som däremot tycks framgå med all tydlighet är hur jäkla sliten jag är. Huvvaligen, ändå.

Gissa kroppsvätskan

Har haft sån blogglust hela veckan men när jag är sjuk och allmänt eländig är det svårt att finna något att raljera kring. I ren desperation höll jag på starta en tävling med namnet "gissa kroppsvätskan". Det kommer flytande substanser ur snart alla kroppsöppningar (obs! Ovanför hakan!) så därför kunde ju vara intressant att fota något klegg och låta er försöka identifiera det....... Eller?!

Under kvällen har jag deltagit i VD:s och Jennies lilla förfest. Förstnämnda hade på sitt vanliga gulle-manér köpt några öl till mig, fast jag avstod de till förmån för alkoholfria Carlsberg. Dels för att jag jobbar ett monsterpass imorrn och vill vara fräsch men även för att jag tänkte skjutsa flickorna till stan när de blev krogsugna. Märk därför antiklimaxet när bilen vägrade starta när jag väl vallat de berusade tu ut ur lägenheten.

Vad är det man brukar säga? Shit happens when you party sober! Morr.

Bullar och buller

I tisdagskväll fick jag nog av att ligga och vältra mig i självömkande. Beslutade mig därför för att ställa till med ett litet bak - blåbärsbullsbak! Smaka på ordet: Blåbärsbullar. Jag älskar bullar. Jag älskar blåbär. Match made in heaven, med andra ord.

Just nu trycker jag i mig några av bakverken tillsammans med VD. Det ackompanjerat av byggbuller från övervåningen. Som frugan just sa: "Det är sådana här ljud man torterar folk med".

Energidipp

Idag orkar jag ingenting. Min aldrig övergående dyngförkylning yttrar sig numera enbart i en snorig nästa och just ett orkeslöst tillstånd. Tröttsamt är bara förnamnet.

Så istället för att uträtta viktiga ärenden har dagen spenderats i sängliggande tillstånd med ett känslospann som pendlat mellan "det är så himla synd om mig själv" och en glödgande frustration. Vid det här laget är tristessen så hög att jag känner för att springa ett varv runt Umeå. Vilket jag såklart hade gjort om jag bara orkat.

Att leka Kate Moss för en kväll

Long time no see. Var i Lycksele och härjade en sväng förra veckan. Gjorde bland annat ett modelljobb, vilket är sjukt kul att skriva. Kanske kan jag lura någon att jag är Kate Moss bortadopterade (och något yngre...) tvillingsyster?

I torsdags blev jag dock i princip väckt av ett telefonsamtal från VK. De ville inte helt otippat att jag skulle komma in och jobba. Därmed fick jag kasta mig i bilen och köra tillbaka till Umeå.
Den här virusspridartiden som råder just nu är verkligen guld för en inhoppare som mig. Alltid är det någon som är för krasslig för att arbeta. Däremot är det en smula jobbigt att sjukersättaren - alltså undertecknad - också dras med en aldrig övergående dyngförkylning. Fast jag försöker bita ihop, snyta ut all grön sörja ur skallen och tänka på att i november, då får jag förhoppningsvis tillfälle att hitta friden.

Hade för avsikt av fota mer backstage under onsdagens visning, men alla var spridda över ishallen (!) där vi höll till. Här stylas i alla fall DJ Suvi av Hårbolaget. Helt galet vilket hästjobb de gjorde för att fixa alla modellers hår...

... för att inte tala om Olivia som ensam sminkade nästintill alla.

Jag gick för Petra Sundqvist som skapat sina alster av blommor och frukt. (Dock inte jag på bilden, som synes.)

And it's hard to dance with a devil on your back, so shake him off

Låt mig presentera den bästa låten för att skingra oktobermörkret och fulsjunga med i för full hals:

(klicka på bilden för att lyssna i Spotify)

Florence Welch gör mig för övrigt smått knäsvag.

Veckans ouvertyr

Vaknade med ett ryck i morse, övertygad om att jag hade försovit mig. Ganska omgående kom jag dock på att jag återigen sjunger på arbetslöshetens melodi.
Efter det bryska uppvaknandet kunde inte riktigt somna om, men jag låg ändå och drog mig. Länge.

Kan tänka mig sämre inledningar på en vecka som jag tror kommer bli grym. Känns så i magtrakten.
Har jag sagt att jag känner mig lycklig?