Vi narmar oss slutet

Sa aterstar bara ett dygn av var fantastiska resa. Skumt. Nar vi anlande till Bali for fyra veckor sedan kandes det som att vi skulle vara har i en evighet. Lyckligtvis har dock inte tiden bara svischat forbi. Kanske for att vi har fyllt manaden med en massa aktiviteter och forsokt ta vara pa dagarna? Och lyckligtvis kanns det inte heller sorgligt att aka hem. Vi har ju redan tagit avsked av de vi lart kanna har och Sverige borjar hagra sa smatt. Enligt SMHI behover vi ju knappt frysa nar vi kommer hem heller!

Vi gar forresten att lokalisera i Sanur just nu. Stan gar aven under namnet "Snore" i folkmun och jag forstar varfor. Finns knappt nagot att gora har forutom att hanga pa stranden eller nagon spa-anlaggning. Vi har darfor tagit seden dit vi kommit och stallt in oss pa totalt chillmode. Kanske inte helt dumt, nar allt kommer omkring.

Nagot som daremot ar at helvete dumt ar min Iphone! Igar bestamde den sig for att intrada i en evig vila vilket fick mitt sinne att koka over for en stund. Fick skyndsamt packa ner skittelefonen djupt ner i resvaskan for att inte bryta sonder den. Men da ar i alla fall medvetna om det: Nar jag val ar hemma igen kommer jag fortsatta vara okontaktbar.

Nu ska jag rusa over till vart boende pa andra sidan gatan for att gora mig i ordning for sista kvallen pa Bali. Om inte forr sa hors vi pa svensk mark - fast da inte telefonledes som sagt...

(Och som ni sakert forstatt vid det har laget overlevde vi dykningen i Lembongan. Kanske for att Lisa tomde magsacken i havet innan vi hoppade i och darmed var fiskarna redan matta nar vi dok.)

Far from home

Jag paminns sannerligen dagligen om hur langt hemifran vi faktiskt befinner oss. Forutom att det inte finns nagot som helst tecken pa att det ar forsta advent i morgon springer det runt sma geckoodlor i duschen och i vart tak sitter det en rodprickig, stor salamander och for ovasen. For att inte tala om den 1,5 meter langa orm vi hade i vart rum i Ubud for tva veckor sedan! Lisa gramer sig fortfarande over att vi inte spelade in en naturfilm a la Steve Irwin nar vi jagade ut den.

Nu befinner vi oss forresten pa on Nusa Lembongan i sodra Bali. Vi kom hit vid lunchtid idag men innan dess harjade vi i Kuta, Lombok. Det var verkligen ett underbart, lugnt stalle: Det gick val sisadar 20 vattenbufflar pa varje turist. Forutom att chilla pa stranden och spana in omgivningarna fran en mopedsadel testade vi pa surfingen. Den skiljde sig valdigt mycket fran surfingen i Kuta, Bali kan jag meddela! For det forsta akte vi bat ut till surfpointen eftersom vagarna brots mitt ute pa havet. For det andra rorde det sig absolut inte om nagra "beginner waves" som vara instruktorer utlovade. De maste ha menat vagor for sjalvmordsbenagna nyborjare i sa fall...
Efter kanske tva timmars paddlande och noddyk undan andra surfare lyckades jag dock fanga forsta vagen och segerns sotma var lika stor som spaghettifaktorn i armarna. Total.

Vad har hant annars da sen sist jag skrev? Massor, kanns det som. Till exempel blev vi klara med dykcertet for en vecka sedan. I utbildningen ingick det fyra magiska dyk i Gilis skattkista till vatten vilket sannerligen gav mersmak. Darfor tanker vi dyka aven har vid Lembongan och hoppas pa att fa se mantor! Fast det kommer nog kannas lite laskigt att inte ha med sig var klippa till dykinstruktor Max... Hur ofokuserad han an ma ha varit under teoridelen var han grym under sjalva dyken!

Men vi ska gora vart yttersta for att inte sluta som fiskmat anda. Jag lovar.

Efter regn kommer solsken...

Oj, sa mycket som hant sedan sist jag forfattade nagot. Kanns svart att veta var jag ska borja.

I torsdags var vi ute pa en vandring over stockar och stenar, genom skogar och risfalt, genom tva byar oster om Ubud. Som guide hade vi var nyfunna van Philip, en brittisk relik fran flower power-eran som varit bosatt i Ubud i fyra ar. Det var en lika harlig som svettig promenad pa fyra timmar men nar vi kom hem insjunknade jag plotsligt. Forst fick jag feber och muskelvark och snart kom aven den hemska diarren... Jag vet att det kan lata lustigt (kiss och bajs ar val ratt kul anda?) men jag kan intyga att det inte finns nagot lustfyllt over att tomma magsacken fyra ganger under en natt nar magen redan ar tom.
I sondagsmorse hade situationen overmannat mig och det var bara att aka ivag till Ubud Clinic. Efter en kort undersokning och en massa fragor (nar doktorn undrade om min avforing luktade "fishy" hade till och med jag svart att halla mig for skratt) konstaterade man att jag led av en helt vanlig turistmage. Fick med mig nagra mediciner och jag har borjat repa mig. Ska bli intressant att stalla mig pa vagen nar jag kommer hem och se hur mycket jag tappat i vikt. Fick hora av flera ortsbor utbrista forskrackt "vad mager du har blivit!" nar jag val vagade mig ut i sondagseftermiddag. Den tackar vi for, haha!

Egentligen skulle vi ha akt vidare fran Ubud i sondags men pa grund av radande omstandigheter styrde vi fram resan till igar. Nu ar vi i alla fall pa Gili Trawangan: En o i nordvastra Longbok. Skulle val kortfattat kunna sammanfatta det som en resebroschyrs-o: Turkost hav, vit strand, fiskar i alla mojliga farger och former som man ser bara man stoppar ner huvudet under vattenytan (med ett cyklop, forslagsvis). Det sistnamnda kommer vi utforska mer under de narmaste dagarna da vi paborjar en open water-kurs i morgon. Just imorrn kommer vi bara ha teori och dyk i en pool, men pa fredag och lordag blir det havsdyk! Som jag ser fram emot denna kurs...

Nu ska vi nog ga och stoppa nan mat i skallen. Restaurangerna har ar sjukt mysiga, de ligger intill stranden och har chill out-hornor om man vill halvligga ner och ata mot en mjuk kudde. Kanske kor pa det i kvall? Ja! Sa far det bli.

Pa sadeln mot Tegallalan

I morse la vi alla vara planer at sidan av en enkel anledning: Lisas fruktansvarda tandvark. Stackarn kunde knappt sova i natt, tva ipren till trots.
Efter manga turer runt i Ubud hittade vi tillslut en "Doctor Gigi" pa en bakgata. Karl'n talade inte ett ord engelska men vi lyckades gora oss forstadda i alla fall. Efter en kort undersokning gick vi ut darifran med tre olika balinesiska droger som forhoppningsvis ska stilla inflammationen och smartan.

Darefter aterupptog vi vara planer pa att spana in risfalt. Med hjalp av varsin cykel tog vi oss upp till byn Tegallalan - en tramptur pa sisadar 1 mil rakt uppat. Beloningen av hoghojdstraningen kom nar vi fick skada de maktiga terassodlingarna. Det var allt lite vackrare an potatislandet vi hade i torpet!

Att cykla har i Bali ar forresten lite utav en konst. Forutom att hojarna vi hyrde inte var av europeiska matt (min liknade mer en barncykel) ska man halla reda pa att det ar vanstertrafik, alla mopeder som susar forbi, bilar som parkerat ute i korbanan, hal i vagen... You name it! Pa uppvagen gick det val bra da farden gick i sakta mak. Pa nedvagen nar fartvinden susade i oronen var det inte fullt lika enkelt. Men vi bemastrade det pa nagot satt samtidigt som vi hann njuta av vyerna.

Val hemma somnade jag helt utslagen till ljudet av sporegnet som smattrade pa strataket. Bali verkar kunna suga musten aven ur dem som aldrig tar en siesta dar hemma.

Om andra dagen i Ubud - alltsa igar.

Vi kommer antagligen ha norra Europs mest valtranade vader nar vi kommer hem. Vi gar och gar och gar och gar och benen blir trotta men ogonen aldrig matta pa intryck. Det ar sa vackert har i Ubud. Visst finns det fula sidor ocksa men de avfardar jag lika fullt som "exotiska".

Ig[r vandrade vi ner till Monkey Forest och fick var naaaw-kvot fylld sa att det racker for hela resan. Vi sag stora makaker, sma makaker, bebismakaker (hog naaaw-faktor!), makaker som lekte, makaker som at, makaker som snodde saker av turister, makaker som hade matsex...
Tyvarr verkade aporna inte vara lika fortjusta i mig som jag var i dem. En apa bet mig langs hela armen (eller snarare nafsade. Jag blev livradd hur som.) och en annan satte sig pa min axel och slet mig i oronen. Han hann till och med dra loss ett orhange innan jag skakade av mig honom. Deras finmotorik ar det sannerligen inget fel pa.

Nar vi knarkat tillrackligt med sothet vandrade vi vidare till byn Nyuhkuning. Vagen kantades av prunkande vaxtlighet och hinduistiska statyer. Fint. Nar magen borjade kurra parkerade vi oss pa ett cafe dar jag bestallde in en efterlangtad kaffe. Bali coffee smakar i princip skit men det stillade mitt begar i alla fall.

Igar kvall blev vi forresten jagade av rabieshundar for forsta gangen. Exotiskt.

Forsta dagen i Ubud

Maste tyvarr meddela att aven detta inlagg blir bildlost - finns ingen usb-port pa den har datorn. Hoppas nagon ar intresserad av varan resa anda!

Just nu sitter jag pa ett internetcafe i Ubud med vad jag tror kan vara varldens sotaste forestandarinna. Tjejen som for tillfallet har hand om stallet ar gissningsvis 6 ar men styr businessen med jarnhand! Slang dig i vaggen Blondinbella, liksom.

Hur som. Hit - till Ubud alltsa - anlande vi under formiddagen. Vi blev skjutsade fran Kuta av en riktig knappis. Forutom att han forsokte lura oss pa pengar pa alla mojliga satt trodde karln pa enhorningar. Han blev uppriktigt forvanad och lite forkrossad nar Lisa forklarade att unicorns bara ar ett sagovasen! I borjan av farden trodde jag att han var hog men snart insag jag att han bara var utan hjarnceller. Stackars manniska.

Vi har inte sett sa jattemycket av staden hittills eftersom att en valdig regnskur bryskt avbrot vart strosande tidigare idag. Men av det jag sett kan jag tala om att det ar jattefint! Vi hittade genast ett schysst boende. Nybyggt rum i ett terrasshus. "Djungel" som narmaste granne. Valdiga fjarilar som flyger omkring, hons som spratter runt omkring och en massa sota hundar (obs! Ej rabiessmittade). Gatorna kantas av vaxtlighet och hinduistiska byggnadsverk och runt bara nagra meter fran var boning kan man kaka en maltid for 8 kronor. Behover jag saga mer?
Planerna for var vistelse har ar att vandra runt. Se Monkey forest, soluppgangen i bergen och insupa lite kultur.

Dagen efter jag bloggade sist fick jag forresten igen for att jag skrot om mina surfingskills. Vagorna var lite val haftiga for nyborjare och det forsta som hande var att jag fick bradan i huvudet. Efterfoljande forsok orsakade skrapmarken pa skinkorna och nu ser det ut som att jag har bristningar over hela rumpan.
Darfor slickade jag saren igar (sista dagen pa Kuta) och parkerade mig istallet i en solstol under eftermiddagen.

Hjalp, jag insag just att jag skrivit en smarre roman ovan. Bast att satta punkt och betala lilltjejen innan hon tar mig i orat. Nu vet ni i alla fall att vi har det ofortjant bra! Saknar dock alla dar hemma - MYCKET.

Ta hand om er sa hors vi!

Catch a wave

I morse nar vi vaknade till for forsta gangen pa Bali var det mulet. Kanske lika bra, tyckte vi med vara hostacklimatiserade kroppar. Medan vi at frukost gjorde dock den stora solen entre. Och som jag har svettats sedan dess! Nagon exakt temperatur kan jag inte rapportera om. Fast med tanke pa att det var 28 grader nar vi anlande vid 21-tiden igar visade sakerligen termometern pa en sisadar 35-40.

Fastan vi bara befunnit oss har i Kuta i ganska exakt ett dygn kanns det som att vi hunnit med mycket. Vi har traffat roliga manniskor, fatt en massa nya intryck och haft hjartat i halsgropen tusentals ganger pa grund av de dar javla mopedisterna. En vacker dag (kanske redan i morgon?) ar det jag som lagger ut en spikmatta pa en val vald vag.

Bast hittills har sjalvklart varit surfingen. Syrran och jag tog var forsta lektion i eftermiddags. Redan pa andra forsoket fangade jag min forsta vag! Blev faktiskt forvanad over min talang (nu nar vi inte befinner oss i Sverige lamnar jag jante darhan...). Lisa gjorde till en borjan flera fina stortdykningar. Nar hon tillslut insag att hon akte med fel fot fram och bytte lyckades hon daremot hur bra som helst. Nu ska vi fortsatta rida pa vagorna pa egen hand. Aterstar att se om vi orkar gora det redan i morgon - allt paddlande pa bradan gor sig redan pamint i armar och ryggslut...

Forhoppningsvis kan jag aterkomma med bilder inom en snar framtid. Nu ska jag dock kopiera en av Lisas stortdykningar men denna gang rakt ner i sangen. Ar lite latt morbultad efter flygresan och dagens strapatser.

(Ni far forresten ursakta for avsaknaden av alfabetets tre sista bokstaver. Hoppas ni kan tyda mitt chiffer anda.)

Snart åker vi!

Det var länge sedan jag gav ett livstecken ifrån mig här, har haft fullt upp med Baliförberedelser!

... Fast där ljög jag. I vanlig ordning sköt jag upp allt till det sista och därmed har det varit gasen i botten i dag för att bli resklar. Under dagen har jag, förutom stressen, också tampats med min vimmelkantighet över att vi ska fara. Fick nästan hålla för munnen när jag drog runt på stan för att inte utstöta högljudda iiih:n.
Tror det var först i dag det faktiskt gick upp för mig att vi ska göra denna resa.

Farsgubben hade förresten en önskan om att jag skulle skapa en resedagbok, vilket jag var nära på att göra tills jag insåg att jag faktiskt kan skildra resan här på bloggen. Det återstår att se hur mycket det blir av den varan men några livstecken har jag för avsikt att avge även under november.

Vi hörs när vi hörs helt enkelt!