Igår fick jag ett slag levererat rakt i magtrakten. Inte bokstavligt talat, fast ändå så att det kändes ordentligt.
Det kan låta förmätet, men sådana gånger kan jag finna tröst i tanken det kunde varit värre. Just igår var det två år sedan jag satt i en hård kyrkbänk med tårarna forsandes längs kinderna under Johans begravning. Gårdagens besked tar jag tusen gånger om i jämförelse med den känslan.
Ändock känner jag mig bitter just nu. Återkommer när den känslan har lättat. Och ja, tids nog ska jag stilla eventuell uppkommen nyfikenhet. Jag vill inte bara skriva något i affekt.
4 kommentarer:
Du är bäst syster- kom ihåg det!
Inget är så bra så det inte kan bli bättre Anna! Kram
KRAM!!
Lisa: Äh, bäst vet jag väl inte... Men tack för uppmuntran syster :)
Mami: Jo, för det här var ju just bra? Eller inte.
Robban: Kram kram!
Skicka en kommentar