Vårt hem är nämligen långt ifrån det där, könlösa, ängsliga minimalisthemmet. Vår lägenhet har planlösningen från helvetet, är belamrad med alldeles för mycket grejer och möblemanget utgörs av så mycket massiv ek att det nästan trillar ner ollon (haha!) lite nu och då. Det enda som är minimalistiskt är storleken på vårt kök.
Därmed var det som upplagt för att jag skulle få sitta och hånskratta åt andra, showen igenom. Vilket jag gjorde - ända tills de där förbannade väggbokstäverna som bildade ordet "LEVA" åkte fram. Publiken uppmanades applådera om de tyckte att väggord var rätt och spridda applåder hördes runt om arenan. Då utbrister Lindström: "Jaså, det är några från Lycksele som letat sig hit."
RIDÅ. För mina hånskratt, alltså. Bland det värsta jag kan tänka mig i inredningsväg är väggord, speciellt om de utropar "Carpe diem", eller "LEVA" som i det här fallet. Jag vill inte bli sammankopplad med detta motbjudande fenomen. Så tack för bespottningen, Lindström.
Förutom den kniven i ryggen var showen oerhört, oerhört bra och extremt roligt. Och ja, jag kände faktiskt igen mig på flera ställen trots allt. Bara en sån sak att både jag och Johan tänkte samma tanke under föreställningen vittnar ju om detta - "fan, vi har glömt att boka den där lägenhetsvisningen..."
1 kommentar:
Ser fram emot fredag då du kommer hem till mig och berättar hur den är.
Skicka en kommentar