Grattis, saknade stålmormor!

Idag skulle mormor ha fyllt 87 år, om hon bara inte dött för elva månader sedan. Vad konstigt det känns att inte kunna ringa och gratta henne idag, fråga hur hon mår och få en fem minuter lång redovisning om hennes sinnestillstånd. 
Och vad konstigt det fortfarande känns att mormor är död. Stålkvinnan som alltid har funnits med, som jag ibland lurades tro alltid skulle finnas med, med tanke på hennes järnvilja och jävlar anamma. Konstigt och tomt. 

Mormors dag till ära publicerar jag ett utdrag ur dödsrunan jag författade någon dag efter hennes sorti från jordelivet. Grattis till dig mormor, fast du inte är med i fysisk form! I minnet lever du alltid kvar. 

Lördagen den 24 mars avled vår älskade mormor och farmor Gulli vid en ålder av 86 år. 
Gulli föddes och växte upp på ett litet torp i Granåsen utanför Lycksele. I augusti 1954 flyttade hon till Joelstorp, gården som skulle bli hennes hem i nästan 60 år. Fastän maken Håkan avled 1971 och de fem barnen flyttade hemifrån en efter en har Gulli aldrig varit ensam. Hon har alltid haft sina djur. De djur som levt med Gulli har inte bara varit redskap i hennes jordbruk eller föremål för hennes intresse. De har varit hennes vänner. Såväl kor och hästar som höns och ankor har haft en egen historia som Gulli gärna berättat om över en kopp kaffe. 

Gulli hade ett stort hjärta och till henne var alla välkomna. Hon hade en förmåga att se det positiva hos personer hon mötte och acceptera allas olikheter. För oss, Gullis familj och släkt, har Joelstorp varit en lika naturlig som trivsam mötesplats där många fina minnen har skapats. Denna starka kvinna lämnar ett stort tomrum efter sig. Vi kommer att sakna vår mormor och farmor så. 

♥

Konsten att bara vara - lär mig!

Min arbetsdag igår blev minst sagt märklig. Faktum är att det blev som två arbetsdagar i en, åtminstone tidsmässigt. Var helt utmattad när jag väl kom hem, men lyckligtvis fick jag vara ledig som kompensation idag!

Den plötsliga ledigheten har jag ägnat åt att cykla genom våren, värmen, slasket och halkan samt att svettas järnet på gymmet. Mycket mer har jag inte tagit mig för.
Det är förresten rätt paradoxalt att ju mindre jag gör, desto mer stressad känner jag mig. Idag, när jag tagit mig för väldigt lite och bara försökt vara, har känslan av att jag måste göra någonting pockat på. Hur fasen skakar man av sig den känslan? Det är bäst att jag lär mig snarast, för nästa vecka ska jag operera mig och jag antar att jag inte kommer kunna göra så mycket de första dagarna. Det kan komma att bli olidligt att gå (läs: halta) omkring här hemma i flera dagar och känna stressen eskalera.

På begäran: Min 24-årsdagsönskelista!

Om tio dagar fyller jag år. 24 år närmare bestämt – ingen ålder på en häst, om ni frågar mig. 

Med anledning av denna kommande, stora dag har mina kära föräldrar tjatat och tjatat om en önskelista (spoiled much? Hell Yeah!). Deras önskan är min lag, så här har ni mamma och pappa (och kanske, eventuellt någon annan som vill ge en gåva till undertecknad, förstås!):

Solglasögon från E&E Glasses, modell Sahara Hotnights // En fin köksklocka – gärna en färgglad men ändå stilren i retrostuk // Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare av Hannes Råstam // Torka aldrig tårar utan handskar-triologin av Jonas Gardell //  Tidningsställ – antingen ett transparent eller raka motsatsen: Ett rustikt, rejält – kanske en gammal låda? // Matt foundation från Make Up Store, i färgen vanilla // Ett fett presentkort på Intersport // Vas från Design House Stockholm, den större modellen (finns på Hemtex) // Tjusiga blomkrukor, gärna pastellfärgade

Bygdeträsk 2013 edition

Den där veklingen från fjollträsk (måste passa på att smäda André nu när han slapp undan allt sånt i helgen) hann aldrig krya på sig innan fredagen, men vi hade en galet trevlig helg ändå. 
Fastän en helg går på tok för fort när man hänger med sådana man bara träffar ~1 gång per år hann vi med rätt mycket. För formens skull tar jag det i bilder: 

Igår morse hände det för Emma: Hon fick åka skoter för första gången i sitt liv! Lyckan var total och kan nog närmast liknas vid en frälsning. 

Efter en kort skotertur för Super-Emma (som hon refererar sig själv som) förärade vi Burträsk marknad med ett besök. Tidigare nämnda dam köpte upp ungefär halva marknadsutbudet, medan jag och Sandra var lite mer selektiva... Vilket betyder: Vi köpte bara varma chips och munkar! 

Väl tillbaka i Bygdeträsk plockade vi fram sparken och susade iväg längs landsvägen. När hände det senast, att man tog en sparktur? För att på riktigt slå ett slag för detta färdmedel blev det inte mindre än två sparkturer under gårdagen.

Ett gäng kossor beundrade vår hastighet när vi svischade förbi. Hur söta är de inte, förresten? Lätt att jag ska köpa några kor av den här sorten när jag flyttar in på den där bondgården jag drömmer om.

Efter kortspel, tacomiddag och Mello-förfasande (vad är det för skitlåtar Christer Björkman grävt fram?) hamnade vi slutligen i badtunnan. Som vanligt var det ruskigt skönt och ruskigt varmt.

Fullt lika skönt var det inte att varva badtunnesittningarna med snöbad. Då fick vi minsann ta i lite extra och värma oss med öl!

En kär tradition återupplivas

Vet ni vad? Imorgon får jag äntligen återse dessa godingar! I Bygdeträsk förstås, som traditionen påbjuder. 

Emma har jag inte träffat på åtta månader, André inte på tio månader och Sandra har jag knappt sett röken av sedan vi tog examen i Piteå. Som ni kanske förstår är suget efter dem stort. 
Nu hoppas jag bara att herr'n i sällskapet frisknar till och kan komma som planerat. Jag har lovat att fjärrheala honom på 64 mils avstånd. Ni kan väl bidra med lite tankekraft så att vår reunion inte sabbas av en elak virusinfektion? 

Alla hjärtans dag en annan dag

Jag är dålig på att fira Alla hjärtans dag. Jag tillhör de där pösmunkarna som inte tycker att man ska kommersialisera kärleken genom att köpa sliskiga geléhjärtan, klichéartade chokladaskar eller tvungna rosbuketterna bara för att det råkar vara den 14 februari. 
Därför var min torsdag förra veckan fri från allt detta, men blev lika fullt fin med Johan, film och mys. 

I söndags kände jag däremot att romantikern (jojo, hon finns där någonstans!) inom mig behövde släppas lös en stund. Således styrde jag upp en trerättersmeny, eftersom mat kan vara bland det bästa av ömhetsbetygelser. Och jäklarrr, så gott det blev! Om jag inte lyckades charma Johan med detta påhitt, ja då vet jag inte vad. 

Såhär såg menyn ut: 

En klassisk Prins Charles bakelse till förrätt. Eller "räkbomb" som J så okänsligt valde att kalla den.

Huvudrollen fick oxfilé med jordärtskockspuré och rödvinssås (som jag råkade reducera lite för mycket...) spela. Det ser fasen inte gott ut, men det var det minsann!

Slutligen saffransäpplen med köpeglass. Vid det här laget var jag jävligt mätt, men det smakade lika fullt bra.

Att städa bort ett världsroligt jobb

Så igår var det alltså slut. Slut på det superdupermegaroliga jobbet jag haft i nästan ett halvår och som jag hade velat stanna på mycket längre. 
När jag fick veta att jag inte skulle få fortsätta tjurade jag i en vecka, sedan bestämde jag mig för att koppla bort det. Och jag har faktiskt inte tänkt på det så mycket sedan dess. 

Men så igår var det dags att rensa skrivbordet. Jag är ingen städfantast generellt, men det var fasen den tråkigaste städningen jag gjort någonsin. Jag gick runt och jämrade mig – ohörbart, inåtvänd för att ingen skulle undra vad fan jag gick runt och tyckte synd om mig själv för. 

Jaja. Sån't är (arbets)livet. Jag är då glad över att jag fick påbörja ett vikariat redan idag. HÄR kan ni förresten läsa min sista (...) krönika som berör just ämnet separationsångest. 

Hittade åt den här bilden som min kära, numera före detta, kollega fotade under min första arbetsvecka på TU. Jag kommer sakna att jobba med Helena!

Ensam hemma

Jag har SF i helgen. SF som i sambofritt, alltså. 
Skjutsade Johan till tåget imorse och har sedan dess varit allmänt wild and crazy! Har till exempel käkat knäckebröd i Johans del av sängen, druckit upp alla hans dyra droppar whisky och ringt hit mitt hemliga harem. 

Eller så har jag strosat på stan med VD, för att sedan ägna kvällen åt att hetsäta chips, dricka öl och reta mig på Melodifestivalens värdelöshet i min ensamhet. 

Ni får ju tro vad ni vill (av ovanstående), men såhär ligger det till: Ibland är det jäkligt gött att få vara all by oneself i sitt hem.

En (ensam)varg jag fotade på djurparken förra året.

En era går mot sitt slut

Igår var jag ute och käkade middag med mina braiga kollegor. Drack bubbel. Mumsade på Kalixrom. Slevade i mig musslor. Fick blommor. Fick presenter. Fick höra "tack för den här tiden, det har varit kul att få arbeta med dig".

Avtackningsmiddag. Nu är det bara en skälvande vecka kvar av min tjänst på Totalt Umeå. Det känns så himla sorgligt, men jag ska inte sörja att det snart är slut förrän det faktiskt är slut. En vecka kvar. Let's make the best of it.

Visserligen inte en bild från gårdagen, men däremot en bild från när jag var på Rex senast (jäklar vad mycket Rex det blivit på sistone!). Och jag hade ju faktiskt samma klänning på mig igår. 

Nutida vänner från förr

Det var två år sedan jag träffade min barndomsvän Caroline sist. Ja, om man nu bortser från ett hastigt möte på tågstationen i Lycksele i november när vi mest sa "hej, kul att se dig, vi borde hitta på något någon gång?". 
För egentligen är det ju lite märkligt att vi inte umgåtts på länge, trots att vi bott i samma stad ett bra tag nu. 

Jag har funderat över det där: Varför man (jag!) låter det passera jättelång tid mellan tillfällena man träffar personer man inte kunnat träffa på ett tag, men som vill umgås med när möjligheten finns (hängde någon med där?). 
Och jag har kommit fram till att det inte beror på att jag inte har tid. Jag har minst 69 timmar "över" i veckan, när jag inte befinner mig på jobbet eller i sovandes tillstånd. Märkligt vore det då om jag inte kunde finna ett lämpligt tillfälle att ses. 
Inte heller kan jag skylla på att jag glömmer bort att höra av mig. Jag tänker nu och då på att jag borde kontakta människor jag inte hört av på länge, så nog finns det ofta i tanken. 
Nej, jag tror problemet ligger i vanans makt. Har jag inte ringt/träffat någon på länge är det liksom svårt att lyfta telefonen och ringa. Och ju längre det dröjer, desto svårare blir det. Vad det beror på har jag däremot inte kommit fram till, har någon en tanke är den välkommen att höra av sig(!). 

Idag var jag i alla fall ute och fikade med Carro. Och den här gången bestämde vi gemensamt att det inte skulle dröja lika länge tills nästa gång vi ses. 

Briljant, helt enkelt!

Vilken fantastisk lördag jag haft, i all sin enkelhet. För att ta det hela i sin korthet: 

Inledde dagen med en lång startsträcka. Till frukost sedan pressade jag apelsiner så det stod härliga till! Frukost är antagligen mitt favoritmål och jag önskar att jag hade tid även på vardagsmornar att tillverka färskpressad juice, mixa fruktiga smoothies och breda goda mackor. Tyvärr är mitt schema mer pressat än juicen innan jag ska iväg till jobbet – men det gör ju helgfrukostarna ännu mer efterlängtade, om inte annat. 

Lagom till att filtallriken var inslevad ringde mamma och Micke på dörren och tiggde om kaffe. Det fick de minsann och i gengäld bjöd de på ypperligt förmiddagssällskap. När de åkte vidare för att göra stan drog jag och Johan iväg för att köpa en vardagsrumslampa. Min bättre hälft har senare sett till att den redan hänger på plats; det blev väldigt fint! 

Under tiden Johan meckade med lampan såg jag till att sätta fläsket i rörelse på gymmet. Fem kilometer löpning på bandet fick räcka för idag, med tanke på att mina lår redan värkte innan efter fredagens sejour i gymmet. Redan nu har jag problem med att kunna sätta mig ner på respektive ställa mig upp från toalettstolen. Kanske är det läge att hyra en rullstol imorrn? 
Som belöning för insatsen på bandet blev det en sittning i bastun. Jag älskar att bada bastu. Speciellt efter träning. Och idag var inget undantag. 

Efter sushi till middag kröntes dagen med biobesök. Jag har äntligen fått se Django Unchained! Som jag längtat efter och byggt upp förväntningarna kring den där filmen. Lyckligtvis infriades förväntningarna med besked. Kungen av pastischer har gjort det igen och min aktning för Tarantino växte ytterligare en smula i och med Django. Bravo! 

Jag vet. Det blev en lång "i korthet-version". Det där med att fatta sig kort är väl helt enkelt inte min grej. Här är förresten två bilder från förmiddagen idag:

Allt som behövs för att tillverka en världsgod juice. Slurp!, sa det bara.

Mamma körde lite morgongymnastik när hon kom på besök. Själv brukar jag inleda dagarna med sisådär 20 pull-ups..........

Från noll till tre - eller snarare hundra...

Denna kväll har jag ägnat åt att bygga lego, krypa in i en koja, försökt trösta en ledsen liten dam, nattat småttingar och fått tålamodet prövat. 

Det är något utav en chock att vara barnvakt åt tre ungar när jag inte har några barn själv! Fast samtidigt väldigt, väldigt kul. Johans syskonbarn är väldigt trevliga och roliga att ha och göra med, så jag hoppas vi får förtroendet fler gånger. 

Ett av barnen i sitt esse (bilden är från i höstas)!

Make nätkärlek, not näthat

Jag har just sett kvällens avsnitt av Uppdrag Granskning - Män som näthatar kvinnor. Det verkar förresten många, många fler ha gjort om jag utläser sociala medie-flödena rätt. En mycket tänkvärd granskning, som jag hoppas bidrar till en förändring av nätklimatet och inte bara faller i glömska när tv-publiken zappar över till nästa kanal.

Näthat är ju tyvärr ingen dold företeelse. De flesta har sett näthatet svart på vitt på dataskärmen, många har själva blivit utsatt förr det. För dem. Näthatarna. Att få höra rösterna bakom några av människorna som blivit hårt ansatta och utsatta; deras känslor, deras tankar om angreppen – det känns viktigt. Inte tysta ner. Visa att det faktiskt gör ont, att man faktiskt blir rädd. Att man inte accepterar det. 

Viktigt också att konfrontera näthatarna, precis som Uppdrag Granskning gjort. För att ställa den enkla frågan: Varför? För att få höra dessa människor bita sig själv i röven när de säger saker som "man ska tänka innan man säger det" ("det" i det här fallet syftar till att Tupac Shakur skulle ha varit en dömd våldtäktsman). För att förhoppningsvis ge dessa människor en tankeställare. 

Jag håller dock med Ebba von Sydow: Det är något missvisande att bara adressera män som näthatare. Det finns näthatare med annat kön också. 
Låt oss nu föra debatten vidare och inte tysta ner att näthatet existerar, men däremot tysta ner näthatarna och utplåna dess existens. Det är inte okej att kränka och hota människor – inte ens i stundens hetta via ett tangentbord. 

(Nät)Kärlek och respekt! 

På väg tillbaka

Efter två veckors ihärdig förkylning marscherade jag idag tillbaka till gymmet. Målet var att bara känna lite på kroppen, eftersom jag fortfarande hade ont i halsen när jag vaknade imorse. Och jo tack – nog kändes det allt att jag inte tränat på 14 dar. Men samtidigt upplevde jag mig så pass återhämtad att jag orkade köra nästintill fullt ut. 

Visst är kroppen fantastisk ändå! Att den kan gå från att ge en hjärtklappning av att gå upp för en trappa till att vara stark och medgörlig, på mindre än en vecka!
Inom kort planerar jag att sjösätta ett personligt hälsoprojekt. Ska bara vänta ut det här morgonhalsontet fullt ut först.  

Oh shit, it's monday!

Om någon, mot förmodan, skulle ha fått för sig att det är en myt att måndagar är en (extra?) jävlig dag kan jag härmed dementera den uppfattningen. Och det å det grövsta. Åtminstone är det alltid något skit som ska drabba mig såhär i början av veckan.

Eller vad sägs om min morgon? När jag väl kravlat mig upp ur sängen och i ett sömndrucket tillstånd raglat in på toan är den jävla lamparmaturen trasig. Det kanske kommer som en överraskning för några utav er, men jag sminkar mig varje morgon. Och i totalt mörker är det väldigt svårt att jobba in foundation på ett vettigt sätt... 

Men tro inte att det var slut på retfulla händelser där. När jag sedan skulle cykla iväg till jobbet hade cykelhelvetet frusit. Och inte bara låset – även tramporna och själva cykeln satt liksom fast i backen. 
"Åh, det var kallt ute", kanske ni tänker. NEJ, DET VAR MÅNDAG UTE. Aargh. Denna förbannade veckodag.

Helg med syster i förtäringens tecken

I helgen har jag haft min snälla, ystra syster på besök. "Jag vill äta ute och dricka goda drinkar", var hennes önskemål med helgen. Givetvis fick hon sin önskan uppfylld.
Tillsammans med Johan och hans lillebror samt VD käkade vi på Rex. När herrarna tackade för sig efter middagen dröjde vi damer oss kvar för att frossa i bellinis, daiquiris och annat flytande vi inte visste namnet på. "Mums!" sa Lisa och jag kan inte annat än hålla med. 

Två rundor på stan har vi också hunnit med, Lisa och jag. Några fina saker och kläder fick jag med mig hem, men den största delen av gårdagens shoppingrunda spenderade vi faktiskt på kafé. Jag tycker mig skönja ett mönster med vår helg... 

Lisa och VD.

Johan och Jim.