Det var två år sedan jag träffade min barndomsvän Caroline sist. Ja, om man nu bortser från ett hastigt möte på tågstationen i Lycksele i november när vi mest sa "hej, kul att se dig, vi borde hitta på något någon gång?".
För egentligen är det ju lite märkligt att vi inte umgåtts på länge, trots att vi bott i samma stad ett bra tag nu.
Jag har funderat över det där: Varför man (jag!) låter det passera jättelång tid mellan tillfällena man träffar personer man inte kunnat träffa på ett tag, men som vill umgås med när möjligheten finns (hängde någon med där?).
Och jag har kommit fram till att det inte beror på att jag inte har tid. Jag har minst 69 timmar "över" i veckan, när jag inte befinner mig på jobbet eller i sovandes tillstånd. Märkligt vore det då om jag inte kunde finna ett lämpligt tillfälle att ses.
Inte heller kan jag skylla på att jag glömmer bort att höra av mig. Jag tänker nu och då på att jag borde kontakta människor jag inte hört av på länge, så nog finns det ofta i tanken.
Nej, jag tror problemet ligger i vanans makt. Har jag inte ringt/träffat någon på länge är det liksom svårt att lyfta telefonen och ringa. Och ju längre det dröjer, desto svårare blir det. Vad det beror på har jag däremot inte kommit fram till, har någon en tanke är den välkommen att höra av sig(!).
Idag var jag i alla fall ute och fikade med Carro. Och den här gången bestämde vi gemensamt att det inte skulle dröja lika länge tills nästa gång vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar