Vi hade ju i alla fall tur med allt annat än vädret

Den årliga rockabillyfesten i lördags blev himla lyckad, de många missödena till trots. När klyftpotatisen varit inne i ugnen i mindre än tio minuter drabbades halva Lycksele av strömavbrott. Till en början väntade vi tålmodigt på att elektriciteten återkomma, men till slut fick vi erkänna oss besegrade av åskvädret. Det var bara att ta ut de bleka, ljumna pärena och packa in de i foliepaket istället. 
När det sedan var dags att grilla de tre gigantiska foliepaketen med potatis samt kött motsvarande halva Lycksele djurpark i kvantitet insåg vi att det skulle behövts minst två grillar till. Så dags att komma på det då. Men vi lät oss inte nedslås av detta heller utan försökte organisera tillagningen så bra som möjligt utifrån de förutsättningar vi hade. 

Mitt i detta utbröt regnet. Och det var inte bara några droppar som föll – nej, himlen öppnade sig och vi fick ta skydd under familjen VD:s batteri av paraplyer. Där stod vi, skyddade mot det blöta som föll från skyn men mitt i ett väldigt rökmoln. Det var bara att skratta åt eländet. 

Och där slutade faktiskt missödena och kvällen blev snudd på succéartad. Maten smakade bra (med undantag de blekljumna klyftpotatiserna), alla verkade glada, festdeltagarna imponerade i vårt quiz och Lisa bjöd på felstavningen "suspecas" ("suspicious") som vi fick garva rått åt. 
Dessutom tog jag det utmärkta beslutet att lämna klackarna hemma när vi väl skulle dra in till stan, till fördel för de kanske inte lika snygga men ack så bekväma Conversen. Vilket i sin tur innebar att jag kunde dansa vild bugg med Johan och få komplimanger för hur duktiga vi var.

Ja, ni hör ju! Fin kväll det där, lördagskvällen.

Bilden av svensk sommar.

Det finns fasen inget snyggare än bilder när man har mat i munnen...

Festen är över

Jag har just duschat av mig Motorveckan. Låtit fyra dagars fest rinna ned i golvbrunnen tillsammans med sena nätter, tokroliga danssessions, för många öl och våffelefterfester. Gnidit bort gnuggtatueringar, grillorgier, gassande solsken och den numera traditionsenliga rockabillyfesten. 

Jag har även just duschat av mig första arbetsdagen efter semestern. Nu är det slut på leken – åtminstone för stunden. 
Men eftersom det är roligare att fokusera på nöjet än allvaret kommer här några bilder från i lördags:

Som Arne Hegerfors skulle ha sagt i mitten av 90-talet: Det kommer mera! 
Nu ska jag dock följa upp den välgörande duschen med ett försök att vända tillbaka dygnet... 

Den stora turistdagen

"Vi ska då inte gå på Vasamuseet", sa jag av någon outgrundlig anledning innan vi åkte till Stockholm. Ändå var det precis det besöksmålet som fick agera startskott för vår turistdag i fredags. 

Och vilken tur att jag tänkte om, för Vasamuseet var oerhört intressant! Fiaskoskeppet var förstås mäktigt att se på nära håll, men mest fascinerande var ändå dykdräkterna som användes när de bärgade Vasa. Är det bara jag som tycker att 100-kilos tungdräkter känns väldigt omodernt, till och med för slutet av 1950-talet? 

När vi stirrat färdigt på båten, keruber, tampar och skelett gick färden vidare mot Fotografiska. Just nu har de en utställning med modefotografen Helmut Newton, vilken är väldigt... naken. Och rolig, måste jag säga. Försökte mig just på någon typ av maktanalys av de (kvinnliga) objekten i hans bilder, men eftersom jag druckit några glas vin i kväll låter jag bli. Kanske återkommer i frågan. 
Hur som tyckte jag att Mitohiko Odanis utställning var allra intressantast. Jag fångades verkligen av hans videoverk – Johan skrattade åt mig när jag satt som fastklistrad framför tv-skärmarna som visade brinnande LP-skivor. Ni kan kalla mig kulturkonnässören hädan efter, hehe. 

Vi avslutade turistsvängen med en åktur i Globens Skyview. Det var en hissnande utsikt därifrån, verkligen. Jag kunde dock inte njuta fullt ut eftersom jag fick för mig att glasburen skulle rasa... Vet inte varför jag får för mig sånt, men det sker ofta när jag åker karuseller och liknande. 

Den stora turistdagen var i alla fall jättejättejättebra. Nästa gång jag åker till Stockholm vill jag definitivt göra en liknande dag, men med nya besöksmål förstås.

(Hade självklart med mig systemkameran till Stockholm – men den lämnade aldrig hotellrummet... Därav fotade jag bara med mobilkameran och eftersom jag hatar kvalitén på Iphonebilder lägger jag bara upp de i sådana här kollage nu. Det blir så oerhört fult att dra upp bilderna i större storlek.)

Äta som en hipster

Vad välbehövligt det var att åka bort en sväng. Även om det är skönt att skrota på hemma under semestern känner jag mig aldrig hundraprocentig ledig hemmavid. Mat ska inhandlas, lagas och intas vid samma matbord/vardagsrumsbord/balkongbord som vanligt och det är alltid någon disk eller tvätthög som påkallar uppmärksamhet... 
Nej, mycket bättre att vara utelämnad till semesterdestinationens restaurangutbud och få sängen bäddad av personer som har betalt för det. Ha!

Första kvällen i Stockholm gjorde vi vårt första besök på Flippin' Burgers. Det var faktiskt ett av få givna mål vi planerat in innan avfärd. Vi var långt ifrån ensamma om att vilja mätta våra hamburgerhungrande magar på Flippin'; två timmar fick vi vänta på att få ett bord.

Men det kunde ha varit värre. Strax efter att vi skrivit upp oss på listan smällde de upp ett anslag om att det rådde högtryck och att de inte kunde ta emot fler matgäster den kvällen. Och under tiden vi väntade tog vi en promenad längs Kungsholms och Hornsbergs strand, vilket var väldigt vackert. Båthamnen övergick i koloniträdgårdar med små, vackra kolonistugor och sedan väntade Hornsbergs strandpark där en hel flock människodjur grillade och mös. Önskar att det fanns något liknande i Umeå, för strandparken såg helt ljuvlig ut. 

Men tillbaka till Flippin' Burgers nurå. När vi väl fått sätta oss till rätta och maten serverades var det så värt sin väntan. Johan gav omdömet "bästa burgaren någonsin" och då har han ändå klämt några burgare i sina dagar. 
Jag – som inte heller är sen med att tacka nej till en köttbit mellan två skivor bröd – kan bara hålla med honom. Världsklass!
Jag köpte förresten Flippin' Burgers-kokboken tidigare i sommar i present till Johan, men vi har ännu inte hunnit tillaga något ur den. Efter torsdagens middag måste vi nog ta oss i kragen och försöka, för det känns inte så roligt att gå tillbaka till Scans färdiga burgare efter denna middagsupplevelse... 

Mot huvudstaden!

Igår var Sandra i Umeå och jag fick en heldag tillsammans med henne. Dessförinnan har det förflutit oceaner av tid sedan vi både hörts och synts – jag skäms nästan över det! 

Efter två sittningar i Rådhusparken, för förtäring av lunch respektive mjukglass, samt en runda genom stans butiker slöt vi upp med VD. Järngänget var därmed komplett! Grillen tändes, köttet brändes (egentligen blev det perfekt tillagat, men det rimmade så fint) och inmundigades sedan med god aptit. 
Sedan väntade några parti kort innan vi begav oss till bion för att se World War Z. Brutalt intensiv film! Jag lämnade biografin nästintill svettig och med hjärtat någonstans i svalget. 

Alldeles snart åker jag ner till Stockholm för en weekend med Johan. Det känns som att vi beger oss ut mot en väldigt ostrukturerad resa – det enda vi har inplanerat är ett besök på Fotografiska och "att gå en sväng i någon affär".
Nåja. Jag är åtminstone nöjd med min packning för en gångs skull.

Ps. Om någon har ett bra Stockholmstips på lager – oavsett om det gäller restauranger, sevärdheter eller utflyktsmål – tar jag tacksamt emot dem!

Två månader till fysisk frihet

I söndags var vi ute en sväng med båten, jag, Johan och en kompis till honom. Från första parkett fick jag betrakta grabbarna när de åkte wakeboard. 
Fasen vad roligt det ser ut! Jag har tyvärr aldrig haft tillfälle att testa och kommer inte heller kunna göra det i sommar då mitt knä ställer till det. 

Alltid detta jävla knä. Det känns skittrist att säga nej till utförsåkning, wakeboard, squash, löpning, badminton, brännboll och en massa annat skoj bara på grund av det. Men nu återstår bara två månader kvar till knäbesiktning. Och efter det står jag förhoppningsvis på en wakeboardbräda inom kort. Eller på slalomskidor, om det nu känns mer aktuellt.

Johan var riktigt duktig på att åka, måste jag säga. Olyckligtvis var fotografen (undertecknad) inte lika duktig på att fånga hans häftiga hopp...

... en krasch fick jag däremot med! 

De bygger mod och muskler för att träna under primetime

Var har alla sparrisar på gymmet tagit vägen?, undrade jag när jag tränade idag. Förutom jag, bara en massa karlar med överarmar som tunnor på plats. Andra dagar är det även mycket kvinnor som tränar, varav många av dessa också lyfter hantlar stora som mindre flygplan och gör imponerande många chins. 

Tidigare år när jag gått på gym har det varit lite "vi och dem". Vi inkluderade alltså jag och andra som inte hade uppnått supersynliga resultat av vår styrketräning och kämpade på med hantlar i sjukilosklassen. "Dem" var biffarna som skrek högt, bar njurbälte och lyfte skivstänger som sviktade under viktplattornas tyngd. Uppdelningen mellan "vi och dem" var ungefär 50/50, ofta var "vi" något fler.
Idag tycks majoriteten höra till den sistnämnda kategorin, även fast de inte skriker lika högt och njurbälte tycks gått ur mode – åtminstone där jag tränar.

Så, vad hände med alla andra taniga gymmänniskor? Växte de upp, fick svulstiga muskler och ådror som är nära att brisera? Säkert var många tillräckligt dedikerade för att hamna där. 
Men alla de nya sparrisarna, som borde strömma till i ett jämnt flöde, tror jag försvann någon annanstans: Till de tidiga eller senare öppettiderna, där mindre folk rör sig i lokalerna. 

För några månader sedan tränade jag nämligen en sen fredagskväll, i brist på annat att göra. Jag var helt ensam på gymmet, så när som på en kille i min egen ålder. Vi började prata och han berättade att han just börjat med styrketräning. Eftersom han var "amatör" tränade han när gymmet var folktomt, för att slippa "göra bort sig". 

Jag har inte sett denna kille sedan dess, vad jag vet. Kanske kör han fortfarande på i sin ensamhet under sena fredagskvällar. Eller så har han blivit en av de som befann sig på gymmet idag, transformerad till oigenkännlighet genom träningen. 

Ja, jag tror faktiskt det är så många jobbar på gymmet: Till en början smyger de runt i kulisserna. Och sedan, när skivstängerna går att lasta med en större mängd viktplattor, då är det dags att äntra träningslokalen under primetime.

Jag mötte killinggänget

Helgen blev precis som planerad: Mycket sömn (skrapade ihop 19 timmar på två nätter), lite träning (ett benpass i söndagskväll i paltkomatillstånd – inte den ultimata uppladdningen) och en middag på Viktoria som inledning på semestern. Så himla mysig uteservering de fått till!

Fast jag gjorde förstås lite mer än bara sov, åt och tränade. Besökte Vännäsdagarna för första gången till exempel. När vi vaknade till liv här hemma, relativt sent, i lördags fick vi ett infall att åka dit. Käkade en glass och en korv (i den ordningen) och köpte en rem där. Sedan åkte vi vidare ut till landet. 
Där fick jag stifta bekantskap med årets killinggäng som i vanlig ordning var en grupp väldigt sociala herrar. Sedan länsade vi gården på smultron och körsbär, kastade pil och hjälpte till att hämta lite timmerstockar. Hade sand i ögonen, jord i munnen och kåda på kläderna efter den färden på fyrhjulingssläpet kan jag tala om... Slutligen blev vi bjudna på nypären och sill. Smakade himmelskt i kombination med jorden som låg kvar i munnen. 

Och i lördagskväll hängde jag med Emma och VD. Först på Göteborg, sedan på Lottas. Mycket trevligt. 

Så sammanfattningsvis: En bra helg som uppladdning på en förhoppningsvis fantastisk semester. 

I väntans tider

Då återstår det bara 18 timmar till semester. Jag kan knappt bärga mig. 
Den här veckan, eller rättare sagt de senaste veckorna, har jag känt mig rätt slut på. En känsla som tagit över mitt mående i helhet mer och mer. 
Därmed kunde första sommaren med riktig semester inte kommit lägligare – annars hade jag väl förvandlats till en zombie. 

Hur jag ska inleda denna ledighet? Med mycket sömn, lite träning och i övrigt en ostrukturerad tillvaro. Fast allra först med en middag på Viktorias uteservering, om nu övriga Umeåbor vill vara så snälla att lämna ett ledigt bord åt mig om sisådär 19 timmar.

Man måste hinna känna mellan kalasen

Den gångna helgen, ett liv. 

Ett högljutt, familjärt 22-årsfirande i Lycksele. Ett stämningsfullt barndop i Vännäsby. En efterlängtad utekväll i Umeå tillsammans med Thiger (först gången vi festade tillsammans på över fyra år!). Ytterligare ett 22-årsfirande, även det väldigt familjärt och högljutt. Fast under det kalaset var det mest barnen som stod för röstresurserna. 

Jag har gått igenom halva känslospektrumet. Varit glad. Bubblig. Ledsen. Arg. Förbannad. Känt mig älskad, önskad, uppskattad, förbisedd och glömd. Och så för en stund: Vild och vacker.

Nu däremot är jag mest bara trött. Ett liv på en helg har väl den effekten, antar jag.

Glider runt, hänger runt, tänker onda tankar om kråkjävlar

Allra käraste syster Lisa fyllde år igår. Jag kastade mig därför på ett tåg direkt efter jobbet och drog till Lycksele för ett överraskningsbesök. Trodde faktiskt att syrran hade på känn att jag skulle dyka upp, hon brukar känna på sig vad jag har i kikar'n. Men den här gången lyckades jag överrumpla henne! 
Var riktigt kul att se hennes glatt förvånade min när hon öppnade dörren och fick syn på mig. 

Och vilken tur att jag var med under hennes firande igår. Tårtan hon hade svängt ihop kan ha varit den godaste jag ätit någonsin. Sedan var det förstås, som alltid, trevligt att träffa Lisa och resten av familjen. Det var faktiskt snäppet bättre än tårtan när jag tänker efter. 

Nu är jag hemma i Umeå igen och har kämpat sedan klockan 19 för att hålla mig vaken. En kråkjävel väckte mig vid sjurycket imorse med sin hesa stämma. Hade jag fått tag på kråkjäveln hade hen inte haft några stämband kvar att kraxa med.
Klockan börjar ju dock närma sig legitim tid för att lägga sig, så snart ger jag upp kampen.

Imorgon väntar förresten barndop i Vännäsby, där jag förutom god vän till barnets mamma ska agera förste dopfotograf. Hörde ryktas om att jag bland annat ska försöka fånga 8 barn i åldern 0-8 år på samma bild. Då kan ju all sömn jag lyckas uppbåda behövas...

Födelsedagsbarnet i full färd med att skaka ett av paketen hon fick av mig.

Från gnäll till schäfergos

Håll i er, för nu fortsätter gnällkavalkaden!
Var helt slut på när jag kom hem från jobbet idag. Följde upp gårdagens kvällspass med dagsskift, vilket kan ha varit den främsta orsaken till detta. Att jag dessutom åt lite lunch på grund av osmaklig mat bidrog knappast till att höja humöret. Voine voine... 

Men så fick jag Thiger på besök ikväll och det livade minsann upp! Även om vi mest bara slöpratade över en kopp te respektive kaffe. Att träffa denna donna två gånger inom loppet av en vecka – när hände det sist? Hur kul som helst, hur som. 

Fick förresten lust att visa några ytterligare bilder från midsommarafton. Innan det blir helt (ännu mer) inaktuellt!

Plocka loppor från Johan. En favoritsysselsättning.

Lite sån där kärlek. Fin sak, det där.

Typ som kungafamiljens officiella gruppbilder – fast snäppet bättre.

Min fina, fina syster med en finfin hund. Vilken kombo.

Skitdag. Typ.

Vad tusan hände med min arbetsdag idag, kan jag undra? Vid 17-tiden, en timme innan jag egentligen skulle sluta, tyckte jag mig ha läget under kontroll. Jag spottade ur mig artiklar. Allt flöt på.
Kort därefter bröt kaoset loss för min del och jag kunde gå hem först kvart över åtta. Ville börja grina, men skrattade istället för att det är så typiskt mig att felbedöma tiden så grovt. Saker och ting tar längre tid än jag tror. Åtminstone när det gäller jobbrelaterade saker just innan dagens slut. 

Sedan hade jag lovat mig själv att köra ett träningspass. Fastän tusen ursäkter rullades upp i mitt huvud tvingade jag mig till gymmet. Hade noll motivation och därmed blev passet skit.

Skit, skit, skit. Så känner jag för den här dagen. Även om jag inte känt så ständigt under dagen är det så jag upplever det såhär i ett retrospektiv. 
Nu ska jag lyssna klart på Kristian Gidlunds sommarprogram och gråta en skvätt. Eller en flod.