Vår bebis är ett charmtroll

Igår träffade jag vår blivande familjemedlem för första gången.
Jag var nervös för att vi inte skulle klicka. Vi valde ju trots allt henne bara utifrån en bild. 

Min oro försvann dock så fort vi möttes, för vilket litet charmtroll vår kisse är! När jag först höll i henne var hon gosig och senare visade hon sig även vara sprallig som bara den. Hoppas verkligen att de egenskaperna håller i sig! 
Däremot var hon väldigt dålig på att vara stilla framför kameran när jag försökte fota henne. Den måste vi allt jobba på när hon väl flyttar hit. 
Mindre än två veckor kvar nu... 

Ännu en marknad är till ända

Herrrrregud! som Björn Ranelid skulle ha sagt. Vilken trevlig och kul helg jag har haft!

Åkte till Lycksele rätt sent i fredagskväll, men hann ändå ha myskväll med syster. Tanken var att vi skulle se en film. Utfallet blev att vi satt i hennes soffa och tjattrade, samtidigt som vi tryckte i oss chips och choklad. Fanns ingen hejd – varken på kacklandet eller frosseriet. Sådana fredagskvällar gillar jag (när jag dessutom lyckas hålla mig från att somna på soffan...)!

Och i lördags blev det en klassisk marknadsdag. Strövade runt Lycksele centrums gator utan att köpa någonting ur marknadsstånden (jag har tillräckligt med skrot hemma). Och när vi gluttat oss less på finska korvar, t-shirts med tveksamma tryck och godisremmar i all världens varianter ("sur regnbåge", någon?) gick jag, VD och Sandra och fikade. 
För en oinvigd låter det kanske tradigt, men jag tycker att det är någonting visst med Lycksele marknad. Jag kanske har med mig det från födseln, eftersom jag är förlöst under en marknadssöndag? 
Eller så kan det ju bero på att marknan är den ultimata mötesplatsen för oss exillyckselebor. Man hinner ta max fyra steg innan man träffar på någon att prata med. 

Kvällen slutade förstås i dimman på hotellet. Det hör ju liksom marknadshelgerna till. Där träffade jag också kuligt, känt folk. Och så såg jag E-type på andra sidan baren. Bara en sån sak!

Gårdagen var också fin. Tvingade undan huvudvärken med en alvedon och egenpressad apelsinjuice, sedan bar det av igen för att sociala med nära och kära. 
Bilder glömde jag tydligen ta, så ni får förlita er på mina ord om att det var kul. Hoppas er helg också varit fin!

Hösthåret

Det bidde kort idag ändå. 
Jag hade långt ifrån bestämt mig hur mycket jag skulle våga kapa när jag cyklade till frisören, men väl där köpte jag hennes förslag rakt av. Skräcken inför att gå till en ny frisör lyste verkligen med sin frånvaro.

Om jag blev nöjd? Det kan ni ge er på! Även om jag har lite svårt att känna igen mig själv i spegeln för tillfället. 

Frisörskräcken gör sig påmind

Idag har jag varit hos tandläkaren och fått höra ännu en gång att mina tänder är väl förankrade i käkbenet. Tydligen ska jag vara jävligt tacksam för det – så tack för arvsanlagen mamma och pappa! 

Jag tycker verkligen om att gå till tandläkaren. Inte bara för att få höra att det åtminstone finns någon del i min konstruktion som är välfungerande. Även för att jag upplever det lite som en spabehandling. Det må inte vara lika njutningsfullt som en helkroppsmassage, men jag känner mig så ren efteråt. Sedan råkar jag även ha en grym tandläkare i Åke, 70+! 

Nej, någon tandläkarskräck har jag aldrig upplevt. Däremot lider jag av frisörskräck, när det kommer till att gå till en ny frisör. Just det ska jag göra på måndag, så jag känner mig lite nervös. Att jag dessutom spontanbokade en tid utan att riktigt veta vad jag vill göra med håret gör knappast saken bättre. 
Börjar bli riktigt sugen på att klippa kort, men det törs jag nog inte göra hos ett oprövat kort?!

Sist jag klippte håret kort var år 2008. Det kanske är dags igen?

FATTA!

I väntans tider

Om några veckor blir vår lilla familj åtminstone lite större. Vi ska nämligen bli med kattunge! 

Det har länge varit en verbal kamp här hemma, mellan hundmänniskan i mig och kattmänniskan i Johan, om vilket husdjur vi ska skaffa. I helgen kom dock stunden när jag fick lägga mig platt. 
Fast ärligt talat har jag hela tiden burit på insikten om att en hund inte skulle passa i mitt liv just nu – så "förlusten" över att jag till slut fick ge med mig känns inte så tung. Särskilt inte när en världssöt liten donna snart flyttar in hos oss! 

Däremot får Johan bära lite mer av ansvaret för kissen, då det är han som har kunskap om och erfarenhet av katter. Exempelvis har han påpekat att hennes namn måste innehålla ett s-ljud, eftersom katter tydligen lyssnar bättre på det. 
Hans förslag är att hon ska heta Sliskis. Där sätter jag däremot ner foten och protesterar högljutt. Så om någon har ett bra förslag på vad vårt kommande lilla under kan heta – feel free att dela med er!

Snart får Berit konkurrens på favoritkattstopplistan.

Försöker välja det sockerfria alternativet

Inte förra veckan, men då förra veckan höll jag mig alltså till en sockerfri kost. Enbart råvaror var min riktlinje och efter att jag genomlidit alla helvetets sockerabstinenskval kändes det himla bra. Liksom renande. Även om jag saknade det där rödvinsglaset på lördagskvällen. 

Det fick dock bara bli en vecka med att helt utesluta socker. Jag vill att livet ska vara roligt och att gå på någon slags diet är faktiskt jäkligt tråkigt. 
Försöker däremot undvika socker i så stor utsträckning som möjligt – under veckorna! – även om det inte är helt lätt. Speciellt inte när det kommer frukost där bröd, flingor och juice är stora sockerbovar. Hittills har jag löst "problemet" genom att baka morotsbröd med enbart lite honung som sötningsmedel. Och så hittade jag ett recept på osötad granola som visade sig vara en riktig vinnare. Med tanke på hur god den är kan jag inte låta bli att dela med mig av receptet. 

Crunchy osötad granola (glutenfri)
Receptmakare: Den goda barnmaten

Ingredienser: 

• 1 dl havregryn
• 1 dl havrekli
• 1 dl boveteflingor
• 1 dl grovhackad mandel
• 1/2 dl grovhackade valnötter
• 1 dl pumpakärnor
• 1/2 dl solrosfrön
• 1/2 dl linfrön
• 1/2 dl sesamfrön
• 1 1/2 msk kanel
• 1 ekologisk äggvita
• 2 msk ekologisk kallpressad rapsolja
• 2 dl quinoapuffar
• 1/2 dl chiafrön

Hur göra:

1. Sätt ugnen på 175 grader.
2. Blanda alla torra ingredienser utom quinoapuffar och chiafrö i en bunke. Rör ner äggvita och olja och bred ut blandningen på en bakplåtspappersklädd plåt.
3. Ställ in i ugnen i tio minuter, ta ut och rör runt och sätt sedan in igen i ugnen ytterligare 8-10 minuter. Passa så att inte nötterna blir brända.
4. Ta ut och låt svalna. Blanda sedan ner quinoapuffar och chiafrön och häll över granolan i en lufttät behållare. Avnjuts bäst till Norrskensfil, om jag får bestämma! 

Morsomt med mens

Igår råkade jag och VD ramla över humorsketcherna nedan – och höll på skratta ihjäl oss! Det blir ju knappast tråkigare för att det är på norska. 


Undra just om Erna Solberg inför bindstipendium nu när hon är statsminister. Med tanke på hur mycket pengar Norge har i sin oljefond borde hon kunna unna norska, menstruerande kvinnor ett litet bidrag varje månad...

Om det är något som borde utvisas så är det era åsikter. Från jordens yta.

Igår blev jag först så förbannat upprörd, för att sedan bli glad ända in i benmärgen. 
Den förstnämnda känslan uppstod i samma sekund som jag insåg att det pågick en högerextrem manifestation längs gågatan här i Umeå. Ett antal unga män stod uppradade med fanor, samtidigt som några ur samma grupp av idioter delade ut flygblad med hatpropaganda. Jag blev så pass upprörd att jag var tvungen att inleda en diskussion med en av de högerextrema. 

Givetvis hade han ingenting vettigt att tillkännage. Bara en massa "fakta" om invandring som han hade snutit ur röven samt ett massivt hat som jag på riktigt skulle veta var det härstammar ifrån. "Tyvärr" hann diskussionen aldrig komma så långt innan polisen avbröt manifestationen och det blev ett jäkla liv. 

Det som gjorde mig så glad ända in i benmärgen var den uppslutning Umeåborna visade mot denna förkastliga manifestation. Plötsligt var gruppen av hatiska, unga män omringade av människor som protesterade. Människor som klart och tydligt skanderade att vi inte vill ha några nazister på våra gator. 

Och allt detta skedde vid sidan av helgens vip-gala, som kantades av skyltar med budskapet "alla människor är lika mycket värda". Det må vara en av de mest brukade av klichéer, men inte mindre sann för det. Frågan är bara hur man får nazister att förstå det?

Startar på ny kula

För många är nog årsskiftet tidpunkten för en nystart. För mig har september kommit att bli tiden för att gå in i någon slags oprövad fas.
I fjol hoppade jag på en anställning och började träna på ett nytt gym i början av september. I år går jag ner i arbetstid och kör en sockeravgiftning. 

Om jag börjar med kampen mot mitt sockerberoende: Vad förfärligt och samtidigt härligt det är att försöka tygla mitt ständiga sug efter sötsaker. Nu är det femte dagen som jag inte ätit något socker (förutom fruktsocker): Inget godis, inga kakor, inga flingor, ingen juice, inget halv- eller helfabrikat. Inte ens tuggummi, som jag annars tuggar ständigt. 
Under dessa fem dagar har jag upplevt en helvetisk abstinens. Jag har kallsvettats, varit lättretlig och haft en blixtrande huvudvärk. Nu börjar abstinensen lägga sig, men jag kan inte påstå att jag mår bättre nu jämfört med en vanlig vecka. Men bara känslan av att kunna stå emot bullfikat på jobbet och förfrågningar om att äta ute känns som en seger. 

Sedan kanske jag sitter där, med handen i kakburken nästa vecka. Jag har ingen plan för hur jag ska gå vidare i avgiftningen efter denna vecka. Målet är för tillfället är bara att motstå alla frestelser tills på måndag. 

Och sedan det här med arbetstiden... Nu jobbar jag 75 procent. Det är inte självvalt. Jag fick lite lätt panik först när min arbetsgivare meddelade att de inte kunde erbjuda mer tid än så. Såg min ekonomi rämna, eller nåt i den stilen. 
Men nu – när jag bara jobbat fyra dagar denna vecka och har ytterligare en tredagarshelg framför mig – finner jag mig i situationen. 
Hur kul det än må vara att jobba är det ännu kuligare att vara ledig.

Ett axplock av min kost i veckan. Utom det längst nere till höger då, som var det som mötte mig på vardagsrumsbordet när jag kom hem i måndags... Johan kan konsten att fresta en.

Vi klarade det!

När jag vaknade i lördagsmorse var förutsättningarna inte de bästa för en lite längre cykeltur. Förkylningen som legat och ruvat några dagar hade så sakteligen börjat bryta ut och termometern visade ynka fem grader utomhus. Brr. 
Turligt nog hann både förkylningssymptomen lägga sig och graderna höjas lite innan det var dags att trampa iväg. Vid halv nio-rycket lämnade vi Umeå, med målgången i Lycksele som en hägring 13,5 mil bort.

Nio kilometer in i cyklingen hasplade mamma ur sig "min kondition är inte på topp". När vi knappt hunnit tre mil trodde jag ärligt talat att hon skulle ge upp. 
Då vi stannade till en bit utanför Vindeln för lunch – efter att vi passerat en överkörd, stackars hare och cyklat fel enligt mammas uttänkta rutt och istället hamnat på samma väg som jag avverkade i fjol – uppdagades det att mammas broms legat på under alla de sex första milen. Inte undra på att det gick tungt för henne. Stackarn. 

Efter den lilla upptäckten gick resterande sträcka som en dröm. Vi lyckades skaka av oss regnet, jag hälsade på alla kor längs vägen och vi skrattade och sjöng. Åtminstone tills vi gick in på slutspurten. Med en mil kvar förvandlades mina knäskålar till två geléklumpar som var näst intill omöjliga att få styrsel över. Då trodde jag att jag skulle ge upp. 

Men som genom ett under lyckades jag bemästra geléklumparna (och de, i ärlighetens namn, annars väldigt stumma benen) och trampa hela vägen in i mål. 
Väl där, hemma hos mamma, mötte Micke oss med varsin öl som vi firade vår bragd med. Lite senare öppnade han även skumpan – fast den somnade jag ifrån, konstigt nog. 

Cykelturen tog allt som allt över nio timmar. Inget fartrekord – men vafan! Lyckas man cykla en jävla lång sträcka på en treväxlad cykel, lyssna på gnäll de första tre timmarna, sedan upptäcka att gnället var befogat för att en dum broms ligger på och slutligen bemästra två geléklumpar till knän gör man det fasen bra. Vi gjorde det bra! 
Och nästa år, då kanske det är dags att försöka slå något slags fartrekord.

Mamma tog det säkra före det osäkra uppför det jag ifjol utnämnde till mördarbacken och styrde cykeln. Det var alltså efter tre mil, när bromsen fortfarande tog...

Med tre mil kvar i Lillsele var vi däremot starkare än aldrig förr. Micke hade kommit med en efterlängtad kaffeleverans och allt var frid och fröjd.

MÅLBILDEN! Har sällan varit så lättad över att se denna vackra skylt.

Jag var definitivt bäst – på övertalning...

Det tog sin lilla tid, men vi gick i mål med vår cykelfärd i alla fall! Och det känns i kroppen idag kan jag lova. Inte i röven, som man lätt kan tro, utan i knäna. Det märks att jag inte är någon ungdom längre... 
Bilder och mer utförlig berättelse om strapatsen kommer. Måste bara se till att jag har kameran och kamerasladden i samma stad först. 

Idag har jag – förutom att oja mig över onda knän – hängt med mina kära syskon. Vi har bland annat haft plankutmaning, gjort publika silly walks och haft högläsning ur en Peter Englund-bok. Fullt normalt. 
Någon gång under dagen, när jag försökte övertala Lisa och Linus om att köra en utmaning, yttrade jag även orden "det är inte som att vi ska tävla, vi ska bara se vem som är bäst". Det funkade utmärkt. 

Och med det säger jag god natt.