Det tog sin lilla tid, men vi gick i mål med vår cykelfärd i alla fall! Och det känns i kroppen idag kan jag lova. Inte i röven, som man lätt kan tro, utan i knäna. Det märks att jag inte är någon ungdom längre...
Bilder och mer utförlig berättelse om strapatsen kommer. Måste bara se till att jag har kameran och kamerasladden i samma stad först.
Idag har jag – förutom att oja mig över onda knän – hängt med mina kära syskon. Vi har bland annat haft plankutmaning, gjort publika silly walks och haft högläsning ur en Peter Englund-bok. Fullt normalt.
Någon gång under dagen, när jag försökte övertala Lisa och Linus om att köra en utmaning, yttrade jag även orden "det är inte som att vi ska tävla, vi ska bara se vem som är bäst". Det funkade utmärkt.
Och med det säger jag god natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar