Jag börjar bli van

Idag vinkade jag adjö till kära Folkbladet, eftersom mitt vikariat gick ut. Jag blir inte ledsen längre när anställningarna tar slut. Har varit med om det så pass många gånger nu att jag börjar bli van. 
Däremot känns det himla tråkigt att inte vara en del av Folkbladets redaktion längre. Jäklar, vad jag trivts med det där gänget (och jobbet, förstås!)!

Nu väntar ströpass på två tidningar jag jobbat åt förr och – faktiskt! – lite ledighet fram till jul. Efter årsskiftet är mitt arbetsliv ett oskrivet blad som jag inte har en aning om vad jag ska fylla med. Så om någon har ett trevligt jobberbjudande kan ni vända er till mig... ;)

En såndär riktigt fin familjehelg

Jag har minsann haft finfrämmande i helgen. Igår skenade far, syster och bror in i lägenheten och därefter har vi haft ett dejligt dygn tillsammans. 
Igår kväll käkade vi flott på nya restaurangen Köksbaren och därefter sippade vi drinkar på Rex. Jag dricker nästan aldrig sprit numera, på grund av att jag blir dum i huvudet av det (åtminstone i större mängder). Men sitter man i baren på Rex går det inte att stå emot – de är så jäkla bäst på att blanda cocktails där! Sedan blev jag inte dum i huvudet igår heller, bara väldigt nöjd. 
Fast bäst av allt var förstås att bara få rå om (delar av) familjen under en längre tid. Känner mig väldigt lyckligt lottad över att ha så roliga och fina blodsband. 

Nu ska jag väcka Johan och Smilla till liv. De har (uppenbarligen?) haft en hård helg, med tanke på att de ligger och sussar sött på soffan båda två. Sedan vankas det söndagsmiddag hos svärmor för oss alla tre – helgen i familjens tecken fortgår med andra ord! 

God middag med goá syskon igår (pappa var också med förstås, även om han inte fastnade på bild). Vad mer kan man begära av en lördagskväll?

Mina två älsklingar i detta nu. Det tar emot att måsta väcka dem.

För alltid saknad

Igår var det den 19 oktober igen – datumet som för alltid kommer vara förknippat med den dag som Johan dog. Han är inte mindre saknad andra datum, men just den 19 oktober varje år sköljer minnena över mig lite extra. De smärtsamma, helvetiska ögonblicksbilderna från den där tisdagskvällen när allt skedde blir lite skarpare. Samtidigt är det också en dag som jag ägnar lite extra åt de vackra, ljusa minnena av det jag fick uppleva tillsammans med honom. 

Fina, saknade Johan. Det är fortfarande obegripligt att han är borta. Så svårt att sätta ord på det jag känner för det. Jag är i alla fall evigt tacksam för att jag fick lära känna honom, vara honom nära och för all lycka han förde med sig. Hur stor sorgen än är för att han lämnade oss på tok för tidigt kommer den aldrig överskugga all glädje han stod för.

Älskade Smilla!

Det blir mycket Smilla här i bloggen just nu, men faktum är ju att hon inte bara flyttat hem till oss – hon har också flyttat in i våra hjärtan! 

Visst har jag hoppats och trott på att hon ska vara underbar. Men såhär underbar kunde jag inte föreställa mig att hon skulle vara! Smilla är verkligen sjukt social. Följer efter en från rum till rum och vill alltid vara nära. Stundtals – eller oftast, rättare sagt – är hon helt sjövild och leker som ett tok. Hur så mycket energi kan få plats i en så liten kropp är för mig en gåta. 
När hon väl lekt färdigt – för stunden – är hon en riktig myskisse. Gosar tätt intill husse och matte och vill allra helst sova i ens knä. Idag till exempel, när jag har varit ledig, har vi kramats mest hela dagen. Dessutom tycks hon dela samma (goda?) smak som mig då hon är galen i skor, chips och bananer. 

Fast om jag ska nyansera bilden finns det förstås stunder när hon inte är fullt så underbar. Som när hon väcker mig eller Johan under nätterna genom att bita oss i näsan. Eller när jag, som imorse, måste slänga ned henne från frukostbordet 30 gånger. Lika fullt verkar hon inte förstå att köksbordet är förbjudet område. 
Till det har hon visat sig vara en liten klantkatt. Igår kväll ramlade hon ner från sänggaveln – rakt på mitt nattvattenglas. Resultatet blev en drypande katt och en stor vattenpöl, som jag förstås fick torka upp. Men jag kan ju inte klandra Smilla för hennes klantighet. Även den egenskapen delar hon nämligen med undertecknad.  

If this ain't love then I don't know what love is

Nu har vi äntligen hämtat henne, vår lilla Smilla. 
Mitt hjärta värker redan av överansträngning efter all kärlek jag hittills känt för denna underbara krabat. 

Trots att det bara passerat sisådär tre timmar sedan vi kom hem har vi redan hunnit leka och gosa i massor. Och så har jag försökt fota henne förstås. 
En lekfull katt och lång slutartid (vår lägenhet är som ett svart hål) är dock ingen bra kombination. Men för att ni ska få någon hum om världens åttonde underverk får ni ändå se några bilder ändå!

Lycka är att (snart!) ha ett husdjur

Jag måste nästan nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Imorrn får vi äntligen hämta hem vår kisse!

Det ska erkännas att katt inte varit mitt förstahandsval som husdjur. Jag har snarare drömt om en hund under flera år nu, eller varför inte en inneko? Båda alternativen har jag dock fått välja bort, på grund av tids- och platsbrist (det sistnämnda gäller ju definitivt kon).
Johan har däremot tjatat och tjatat och tjatat om kisse ända sedan vi flyttade ihop. Det har pågått livliga diskussioner om huruvida vi ska bli med katt eller inte. Men jag ger gärna honom den "segern", att vi nu blir kattägare ändå. För sedan vi lämnade tillbaka söta Sven, som vi var kattvakt åt i augusti, har känslan av att det saknas ett djur här hemma vuxit till en närmast outhärdlig nivå. Och katt är definitivt inget dåligt djur – även om det "bara" ligger på plats tre på min lista.
Sedan utesluter det ju inte heller att vi kan utöka vår farm med en byracka och en kossa framöver... 

Nu insåg jag att jag inte förändrats så mycket sedan jag var en liten skitunge. Skulle jag fylla i en mina vänner-bok idag skulle jag fortfarande lista "djur" som ett av mina största intressen.

Imorrn blir vi äntligen med kattbebis.

Världens vackraste transportsträcka

Som ett mjältbrandsbrev på posten fick jag halsont och snuva i samma stund som kalendern gick över till oktober. Att man aldrig ska komma undan den här jädra höstförkylningen!

Aldrig kommer den lägligt heller! Förra veckan hade det varit pest att drabbas, eftersom jag hade en hektisk vecka med saker inplanerade från det jag slog upp ögonen på måndagsmorgonen. 
I veckan var planen förvisso att ta det riktigt piano – men att satsa desto mer på träningen. Alltså: Lika förbannat är det pest att vara sjuk nu. 

Det här med höst förresten. Vad denna årstid romantiseras överallt, med mysiga koftor hit och tekoppar dit och så tusen tända ljus på det. 
Själv är jag mer kluvet inställd. Jag kan inte undgå att tänka att vi tar ett steg närmare en mörk och karg vinter för varje löv som singlar ner mot marken. Och samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att världen blir så vacker när träden brinner i rött, gult och orange. 
En vacker transportsträcka kanske jag kan kalla hösten, om jag också får lov att romantisera? 

Bild från oktober i fjol.