Älskade Smilla!

Det blir mycket Smilla här i bloggen just nu, men faktum är ju att hon inte bara flyttat hem till oss – hon har också flyttat in i våra hjärtan! 

Visst har jag hoppats och trott på att hon ska vara underbar. Men såhär underbar kunde jag inte föreställa mig att hon skulle vara! Smilla är verkligen sjukt social. Följer efter en från rum till rum och vill alltid vara nära. Stundtals – eller oftast, rättare sagt – är hon helt sjövild och leker som ett tok. Hur så mycket energi kan få plats i en så liten kropp är för mig en gåta. 
När hon väl lekt färdigt – för stunden – är hon en riktig myskisse. Gosar tätt intill husse och matte och vill allra helst sova i ens knä. Idag till exempel, när jag har varit ledig, har vi kramats mest hela dagen. Dessutom tycks hon dela samma (goda?) smak som mig då hon är galen i skor, chips och bananer. 

Fast om jag ska nyansera bilden finns det förstås stunder när hon inte är fullt så underbar. Som när hon väcker mig eller Johan under nätterna genom att bita oss i näsan. Eller när jag, som imorse, måste slänga ned henne från frukostbordet 30 gånger. Lika fullt verkar hon inte förstå att köksbordet är förbjudet område. 
Till det har hon visat sig vara en liten klantkatt. Igår kväll ramlade hon ner från sänggaveln – rakt på mitt nattvattenglas. Resultatet blev en drypande katt och en stor vattenpöl, som jag förstås fick torka upp. Men jag kan ju inte klandra Smilla för hennes klantighet. Även den egenskapen delar hon nämligen med undertecknad.