Bortsett från när jag opererade korsbandet har jag nog aldrig haft så ont i benen som jag har nu. Igår bestämde jag mig för att testa en halvmara, trots förmaningar från en kollega om att inte springa så långt så nära inpå ett lopp. Men jag är glad att jag gjorde det ändå! För var det något jag blev varse igår var det att en (eller åtminstone jag) behöver ett jäkla pannben för att färdas 21 kilometer till fots.
Redan vid tre kilometer började jag få ont i vaderna (har norra Europas svagaste ben) och kort därefter kom det faktiskt en tår eller två. Inte för att det gjorde jätteont, utan för att jag inte trodde att jag skulle klara det och blev översköljd av uppgivenhet.
När jag passerade "mållinjen" kom det ytterligare någon tår, men då var det för att jag hade så innihelvetes ont i höfterna och knäna samt att jag hade helt slut på krafter. Kunde inte ens njuta av prestationen faktiskt, där och då.
Idag däremot känner jag mig stolt. Och öm då. Det kanske inte var en sådan bra idé i ett fysiskt avseende att springa långt bara 1,5 vecka innan Göteborgsvarvet, men på ett psykiskt plan var det briljant. Nu vet jag att jag klarar det!
Så var det det här med tiden också. 2 timmar och 12 minuter tog gårdagens runda. Lite längre än vad jag siktade på, men nu har jag ju något att försöka toppa!
2 kommentarer:
Personligen tycker jag att det är roligare att springa i affärer!
Men beundrar de som fixar andra typer av löparrundor.
Ann(onym): Det kan vara en tillräcklig prövning att springa i butiker :D
Skicka en kommentar