Hej, mitt vackra vinterland!

Idag har varit en sådan dag då jag nästan velat gråta av tacksamhet över livet. Det kan låta en smula obehagligt, men låt mig berätta:

Efter en lugn söndagsfrukost gick jag och Johan ut på en promenad. Bara att få med honom ut på det var smått otroligt, eftersom han sällan brukar vilja promenera. Väl ute blev det ännu bättre då vi möttes av solljus och ett landskap som såg ut att vara pudrat med florsocker. Väldigt vackert var det – och glädjande att det går att bli bländad en dag som ska vara årets mörkaste. 
Vi traskade runt broarna en timme och när vi kom hem drack vi varm choklad och mulade i oss varsin saffransbulle. Jag var tvungen att baka nya igår eftersom jag hade råkat glufsa i mig förra satsen jag bakade... 

Lyckan fortsatte sedan på gymmet. Innan jag for sa Johan åt mig att "öka på allt", vilket jag faktiskt lyckades med också fastän det var ben som stod på schemat. Är fortfarande väldigt svag i benen, så varje framsteg känns som en seger. Tog en belöningsbastu efteråt och när jag satt där i värmen kände jag bara "fan, vilken bra dag det här har varit". Ibland behöver jag inte mer än en solig vinterdag, en kopp varm choklad och en bastusejour efter ett lyckat benpass för att uppleva eufori. 

Ikväll har jag slagit in de flesta av julklapparna och Smilla har gjort sitt bästa för att förstöra. Bland annat slet hon upp tejpen (!) på långsidan av ett paket medan jag fixade kortsidorna. Det är allt bra att ha en sådan katt som jag kan lägga skulden på när min inslagning ibland kan tendera att se ut som ett barns.

Jag tog några bilder på vår gård innan vi gick ut på promenad idag. När solen väl visar sig här uppe strax söder om polcirkeln måste det liksom förevigas.

Det ska bli spännande att se om Smilla slitit upp något av paketen imorrn när vi vaknar. Det största paketet har hon redan lyckats välta när det stod på hög kant, för att sedan lägga sig tillrätta på det.