Premiärnerver, hästflin och energidipp – mitt första skidlopp

Idag har jag åkt mitt livs första skidlopp, Umeloppet som är fyra mil långt. Målet med loppet var att få lite övning inför Vasaloppet, men jag hade också ett förhoppning om att kunna seeda upp mig ett led. 

Mitt anspråkslösa mål till trots var jag rätt nervös imorse. Innan Johan skulle skjutsa mig till Forslunda där loppets start och målgång låg var jag tvungen att kissa typ hundra gånger. Och i bilen på väg dit gäspade jag konstant, som jag ofta gör när jag blir nervös. 
När startskottet väl gick släppte nervositeten turligt nog och det kändes roligt att få pinna iväg. Den känslan höll i sig nästan hela loppet – jag var till och med tvungen att försöka tygla mitt hästflin emellanåt för att inte se komplett galen ut. Det var ett himla fint lopp faktiskt! Spåren var, under omständigheterna, bra preparerade, solen sken, omgivningen var emellanåt fantastiskt vacker och kroppen kändes i fin form. 

När det återstod nästan exakt en mil sjönk dock min energinivå rejält och med sex kilometer kvar började magen kurra. Halvvägs genom loppet hade jag sugit i mig en (jäkligt äcklig) energi-gel, men den hjälpte tydligen inte när magen började bli tom. Jag fortsatte förstås åka ändå, även om jag inte orkade trycka i så mycket den sista sträckan.

I mål gick jag på tiden 3.39. Med tanke på att jag nyss började med skidåkningen är jag nöjd med resultatet. Vad som däremot känns tråkigt är att han som vann idag gjorde det på en riktig supertid, vilket innebär att jag inte lyckades seeda upp mig i Vasaloppet. Men som de brukar säga: Huvudsaken man har roligt! Och det har jag haft idag. 

Det här är alltså mitt nervösa leende innan start, inte hästflinet. Kul förresten att jag fick reppa min gamla arbetsplats VF genom nummerlappen!