Nu vet alla grannar vem jag är

Det spelade ingen roll att lägenheten bara är till hälften möblerad och att jag inte fått tag på någon målare än som kan tapetsera om, det blev ändå en inflyttningsfest igår. Och vilken fest sen!

Det började fint med att VD, Tina och Lisa överräckte en inflyttningspresent i form av tre sopsäckar pantflaskor som det samlat ihop för att sponsra mitt lägenhetsköp. Om en slår upp "vänskap" i en ordbok är jag säker på att det där finns en bild på människor som sparat pant till en. 
Därefter fortsatte vi med popquizande, ett icke så blygsamt intag av diverse shots samt fylledans.

Festen slutade väl ungefär 05.30 imorse när jag vaknade upp på golvet i vardagsrummet där jag tydligen somnade ifrån efterfesten. Så idag är jag riktigt trött, men också riktigt glad att jag har så fina vänner som kan skapa en sån jäkla bra stämning på fester. Jag hade så kul igår!

Bästa burkgänget + några som profiterade på deras tid i rampljuset ;)

Väldigt mycket knarkarkvart-feeling på min boning, hehe.

Om det är nu jag drabbas av vansinnet är jag åtminstone någorlunda fin i håret

Om jag inte led av vansinne innan kommer den här flytten garanterat driva mig till det. Saker och ting fortsätter jävlas. Om än det bara är små saker gör de mig tillsammans förbannad. Som att jag idag fick veta att soffan som skulle komma i veckan blivit två veckor försenad. Jävligt roligt besked när det vankas inflyttningsfest i helgen. 

Samtidigt inser jag ju orimligheten i att reta upp sig över sånt som att skruvar saknas, nyinköp är trasiga och möbler är försenade. Är det ens största problem just nu har en det för bra. Så jag försöker se det som att jag får ha en härligt bohemisk inflyttningsfest i helgen. Och tänk vilket stort dansgolv jag kommer ha i vardagsrummet!
(Fast så började jag tänka först efter att jag hade fräst åt den stackars anställda på möbelaffären. Jag måste ju få avreagera mig lite!) 

För övrigt blekte jag håret idag. Det blev den fjärde blekningen i ordningen och nu börjar det äntligen likna något.

Nu fick det bli en selfiebonanza, inklusive en sängkammarselfie. Min säng är förresten helg magisk – nu när den väl är ihopskruvad. Känner mig som prinsessan på ärten i den. Får visa vid tillfälle så kommer ni förstå.

En energipåfyllnadsdag

Den här flytten har jobbat emot mig. Det mesta som har kunnat jävlas har också gjort det. Torkningstid av golv har skjutit upp flyttdagen. Viktiga skruvar till sängen har saknats. Förvaringsmöbler har varit trasiga innan jag ens brutit förpackningen. Leveranser har dragit ut på tiden. Och så vidare. 

Allt detta, och säkerligen en viss känslomässig anspänning, har gjort mig så evinnerligt trött. Därför ställde jag in en tänkt resa till Lycksele i helgen, där en klassåterträff från högstadiet skulle äga rum. Tråkigt att missa förstås, men jag är ändå väldigt nöjd med mitt val. 
Istället har jag haft en klassåterträff i miniformat med min gamla, goda vän Thiger. Först drillade hon mig i styrkelyft under förmiddagen igår. Jag har förstås kört marklyft, bänkpress och benböj tidigare, men det var himla givande att göra det med en som kan tekniken bra och även kan lära ut den. Dessutom visade hon mig några andra, riktigt vidriga, övningar som jag inte kört förr. Jag älskar vidriga övningar så de kommer jag köra igen!

Som om denna träningsvärksframkallande (jo, tro mig, jag har träningsvärk idag så det står härliga till!) inte vore nog så födde hon mig även igår. Med mat alltså. Och det var inte vilken mat som helst, utan grillad bourbonmarinerad älg med en massa mumsiga tillbehör. Jag åt tills jag sprack och sen åt jag lite till. 
Efter det rasade vi ihop på soffan framför två filmer och åt ännu mer gott. 

Det var en himla fin lördag minsann, av precis det snittet jag behöver just nu.

Körde förhållandevis lätta benböj igår till förmån för teknik. Men de känns i röven idag ändå, kan jag lova...

Det godaste jag ätit på sistone.

Det tråkigaste jag vet näst efter att raka benen

Under semestern åkte jag iväg på några kortare resor här uppe i mitt älskade Norrland. Det blev en tripp till Sundsvall, en resa till Lycksele, en tur till Skellefteå, en till påhälsning i Lycksele och så ytterligare en sväng till Lycksele. 
Inför varje liten tripp höll jag på smälla av av tristess när det var dags att packa. Om det så var en liten weekendväska (nåja, mitt begrepp om weekendpackning kan väl diskuteras) som skulle slängas ihop blev jag genast oerhört uttråkad. 

Därmed behöver jag väl knappast säga att det gångna helgen var den tristaste på länge när jag skulle packa ihop hela mitt materiella liv från det som varit min bostad i över tre år. I lördagskväll såg alla i mitt instaflöde ut att vara på fest när jag själv ställde ner ugnsformar i bruna lådor. Det var en lockande tanke att bara skita i flyttpackningen och istället smita iväg på den där tveksamma hemmafesten jag var bjuden till, men jag lyckades lägga band på mig själv. 

Nu är (typ) allt packat och klart. Ikväll sker den stora flytten. Det känns som en oerhörd lättnad. Och den närmaste tiden kommer all packning inför korta resor kännas helt smärtfria. 

Mitt hem, min borg

Jag sätter nyckeln i låset för första gången. Det går trögt att vrida om, men när jag väl kliver innanför dörren kan jag nästan höra väggarna viska "välkommen hem!". 

Idag fick jag tillträde till mitt nya hem. En skruttig 50-talslägenhet till priset av vad jag rimligtvis borde få ett helt slott för. Men det här kommer ju att bli min borg, så förhoppningsvis är det värt att belåna sig upp över tänderna i slutändan. 

Jag köpte faktiskt den här lägenheten redan i maj. En skulle kunna kalla det ett spontanköp (mitt dyraste någonsin, hoppas jag?), men efter det har jag längtat ständigt efter att få flytta in. Den längtan är alltså över, nu kan jag knappt bärga mig till jag kommit till rätta. 

Livet går vidare. Jag går vidare.

Vad länge sedan det var som jag skrev någonting här. En semester har hunnit passera, likaså en miljon känslor. 

Jag trodde jag skulle vara återställd vid det här laget, för så är det ofta med mig när det händer något ledsamt. Jag sätter upp något slags måldatum när jag "ska vara lycklig igen", men såklart funkar det inte riktigt så. Det går inte bara att bestämma när lyckan ska infinna sig och det tar tid att läka. 

Men jag mår så mycket bättre nu än sist jag skrev. Jag har förstått och accepterat, låtit ilskan rinna av och insett att jag faktiskt inte är ensam bara för att jag inte längre lever i en tvåsamhet. Jag är så himla långt ifrån ensam. 

Dessutom hade jag en väldigt bra semester med många fina stunder! Jag kanske levererar några brottstycken från den, om någon är intresserad? 

Fast det blir sen. Nu ville jag mest bara bryta isen.