Mora-Nisse eller Zombie-Johaug?

Glad Halloween!
Denna irländska högtid infaller ju faktiskt just idag, men på mer traditionellt svenskt manér firade jag i lördags tillsammans med några vänner och nya ansikten. 

Fastän festen hölls hemma hos mig var min utklädnad rätt oklar in i det sista. Jag ville, med inspiration från @nerissamakeup, ha en köttig mun och röda linser, men det var i stort sett mina enda idéer. Tills jag var ute och cyklade (ja, alltså bokstavligt talat) under lördagsförmiddagen och mina tankar gled iväg sådär som de så ofta gör. Jag fick plötsligt upp associationer mellan min påtänkta, köttiga käft och Therese Johaugs numera världskända munsår då det slog mig att "klart jag ska klä ut mig till Johaug". Till vad hon hade utvecklats till om hon inte använt Trofodermin...

Utförandet av utklädnaden blev långt ifrån perfekt då jag hade kort tid på mig att fixa den, men jag måste ändå medge att jag är jäkligt nöjd över min idé. 
Min påhittade karaktär zombie-Johaug väckte också en del uppmärksamhet när vi, efter förfesten, drog på Rex. En kvinna kom fram till mig i baren och undrade om jag var utklädd till Mora-Nisse. En annan kom fram till mig på dansgolvet, uppenbart provocerad över att jag kunde skoja om situationen som denna skidgigant befinner sig i. "Johaug skulle aldrig ha ett så högt startnummer i Tjejvasan", väste den arga tjejen mellan tänderna och pekade på min nummerlapp – som jag sparat från när jag åkte "riktiga" Vasaloppet. Jag orkade dock inte vara dryg tillbaka, utan mös bara inombords över att få känna mig sedd.

En borde faktiskt klä ut sig oftare.

I am my hair

Jag har haft en riktig håridentitetskris den senaste tiden. Det kan låta banalt – det är banalt – men när jag inte trivs i min frisyr och/eller hårfärg blir det ett störande moment i vardagen som stjäl mitt fokus. Omvänt, när jag har en frisyr och hårfärg som känns okej, reflekterar jag däremot knappt över mitt hår. 

Imorgon ska jag dock äntligen till min frisör igen, vilket föranlett att jag under helgen funderade över och rådfrågade mina familjemedlemmar om vad jag ska göra med kalufsen. 
Hade halvt bestämt mig för att gå över till the dark side, tills jag typ för första gången någonsin testade att locka håret i söndags. Det blev kanske inte de elegantaste lockarna, men däremot kom jag på att det är fint med rosa lockar. Till och med om de är något hafsiga. Så jag behåller nog det rosa några veckor till och försöker öva upp mina stylingfärdigheter. 
Förhoppningsvis hjälper det mig att finna mitt hår-jag igen.

Mätt och belåten efter helgen

Jag har haft en jäkligt mysig helg i Lycksele, tillsammans med min familj. 
När jag kom dit i fredagskväll gjorde jag och Lisa sådant vi brukar göra när vi ses: Träna (läs: Lika delar styrketräning och flams), äta chips och dipp samt somna i soffan framför en film. 

Dagen därpå, alltså i lördags, hälsade vi på Sandra och fick mysa med Arvid. Han hade förstås växt på sig lite sedan sist jag träffade honom, men han var fortfarande väldigt pluttig – och förstås otroligt söt! Det är så kul att min umgängeskrets har berikats med minimänniskor. 
Därefter gick hälsa på-tåget vidare till vår morbror som bor på en av mina favoritplatser i världen – mormors torp. Älskar verkligen att komma dit och det var förstås trevligt att träffa Tommy och hans fru Erika. 
Slutligen landade vi hos pappa och Monika där det bjöds på middag, sällskapsspel och marängsviss i tv-soffan. Var så otroligt mätt när lördagen väl var slut. 

Och igår knallade jag också runt i min hemstad för att träffa nära och kära. Innan det var dags att åka tillbaka till Umeå bjöd mamma på middag. 
Jag har verkligen blivit bortskämd i helgen. Och det har verkligen varit en ynnest få hänga med så stora delar av familjen. Vi är inte perfekta, men jag uppskattar min klan av hela mitt hjärta.  

Vi var på födelsedagskalas igår och helt plötsligt ser jag att Lisa hade parkerat sig i pappas knä. Såg helt sjukt ut, med tanke på att syrran inte är någon liten sparvunge längre. Nu är det snarare pappa som är sparven.

Skit i Idol och spana in det här istället

När fredagsmyset snart stundar vill jag ta tillfället i akt att bjuda på ett litet tv-tips, så att ni slipper dras med Idol ytterligare en fredagkväll. Se istället tv-serien Tjejer som oss på SVT play! 

Jag har plöjt alla sex avsnitt och tycker det verkligen är på tiden att transpersoner får synas i medier. Den här serien är alldeles för kort för att göra personerna helt rättvisa tänker jag, men de som medverkar hinner ändå förmedla många intressanta tankar och perspektiv under programmets gång. 
Till exempel frågar sig Vanessa Lopez en sak som jag tycker att alla borde ta sig en funderare över: "Varför kan man inte ha ett flytande könsuttryck? Tänk dig att kunna gå igenom det i livet, att kunna ha den erfarenheten att se livet på så olika sätt." 

Varsågod för tips – och trevig helg!

Foto: SVT

Sex år av saknad

Den 19 oktober kommer för alltid vara en tidsmarkör för att ytterligare ett år har passerat utan Johan. 

Idag har det gått sex år sedan den där tisdagskvällen när hela tillvaron bara blev svart. När sorgen slog undan mina ben och förlusten av en person som stod mig närmast karvade en krater i bröstkorgen. 
Såhär sex år senare är dock sorgen inte en ständig följeslagare, utan snarare en gammal bekant som dyker upp då och då. Saknaden finns däremot alltid där, som en önskan om att en dag få återse den där charmiga killen som gjorde mig så jäkla lycklig. 

Just att minnas tillbaka på hur Johan var som person har hjälpt mig mycket i sorgearbetet. Som när det här datumet varje år försöker riva mitt hjärta i stycken, då tänker jag på tiden vi fick tillsammans och gläds över den.

När jag av en slump snubblade över den här bilden på Johan för någon månad sedan började jag tänka tillbaka på den där kvällen i Gubbträsk och blev glad. Jag minns hur roligt vi hade och jag är tacksam över att jag har sådana minnen att blicka tillbaka på.

Jag är evinnerligt trött på hälsa

Vet ni vilket begrepp jag börjar bli otroligt trött på? 
"Hälsa". 
Folk som slänger sig med att det är viktigt med "hälsa", att deras intressen är "träning och hälsa", att vissa beteenden eller vanor inte är "hälsosamma". Det är ju ett oerhört vitt och – många gånger – diffust begrepp, men från främst sociala medier tycker jag mig kunna utläsa att hälsa innebär att äta så kalorifattigt som möjligt (men färgglatt, så att det fotar sig snyggt till Instagram) och aldrig nöja sig med sin träning, utan alltid sträva mer. Och just det, magrutor är en självklar accessoar om du ska vara hälsosam. Har du inget sexpack ännu ska du åtminstone jobba för att få det. 

Men vet ni vad? Jag köper inte den här snäva bilden av hälsa. För mig förbiser den vad jag tror och anser är den viktigaste hälsoaspekten – hur det står till i huvudet på oss. Alltså hur vi känner oss rent psykiskt.
Personligen mår jag bäst av att träna ofta. När svetten rinner och endorfinerna flödar känner jag livet i mig. Att avstå från det under en längre tid gör mig däremot deppig. Därför tränar jag. 

Jag mår också väldigt bra när jag har en chipsskål i knäet i soffan. Eller när jag får knäcka en fredagsöl. Och en riktig håll käften-middag på restaurang kan göra mig gråtmild av lycka. 
Däremot mår dåligt av att gå på dieter, förbjuda mig själv att äta vissa saker och jaga kilon. Omvänt ser jag också ett samband som gör gällande att under de perioder jag mått som sämst psykiskt i livet har jag också varit som smalast. 

Det är förstås helt individuellt vad som bidrar till psykiskt välmående (och det finns självklart en miljon andra faktorer som spelar in än träning och kost). Det finns helt säkert de som känner sig fullkomligt harmoniska av att skippa bröd och käka chiapudding och groddar, jag ifrågasätter inte det. Jag köper bara inte att det ska vara den enda sanna bilden av vad hälsa är. 
I sådana fall är mina intressen träning och ohälsa. 

B(ad ass)ket ball

Jäklar, vilken bad ass-sport basket är! 

Det kanske är lite sent i livet att komma på det nu, men jag är ju inte särskild road av att se andra sporta så det var först igår som jag beskådade min första basketmatch. Och det kändes faktiskt på en gång som en sport jag vill se mer av. Det var högt tempo, händelserikt och spelarna kändes allmänt coola (och långa!). 

Matchen jag såg spelades i basketligan dam mellan Udominate basket och Visby, där de förstnämnda vann rätt stort (80–56). Inte så förvånande kanske då Udominate är guldfavoriter i årets basketliga – kul att Umeå har så framstående idrottare även i basket! 

Fast efter gårdagens match är jag inte odelat positiv till Umeålaget, utan också en smula avundsjuk över att jag inte får vara med i det. Om jag fått backa bandet hade jag börjat spela basket när jag var yngre, och det vill inte säga lite om hur frälst jag blev av det igår då jag annars hatar bollsport. 

Nu när det inte blir någon basketspelare av mig funderar jag på att tröstshoppa basketkläder i alla fall. För helvete vad snygga de är, precis som sporten i övrigt.

Okej, det kanske inte är helt lyckat att försöka agera sportfotograf med en mobilkamera, men betrakta det som ett bildbevis för att jag faktiskt gått på en idrottsmatch.

Den heliga treenigheten – sömn, mat, träning

Jag hade inte gjort upp några planer inför den här helgen, bara satt upp två luddiga "mål": Att träna och sova ut. 

Sovandet har gått mycket bra. I fredags dissade jag vidare utgång efter popquizet på TC och åkte istället hem, slog av telefonen och kröp i säng. Fick nästan ihop nio timmar kvalitativ sömn! I natt sov jag omkring sju timmar, men det är ändå bättre än vad jag sovit under de flesta helgerna de senaste månaderna (för att inte säga året). 
Dessutom låg jag kvar i sängen hela förmiddagen och bara gonade. Kan ej dra mig till minnes när det hände senast, men det var så otroligt skönt att det nog kommer upprepas snart igen!

Träningen har det också gått helg okej med. Jag körde ett discopass i fredags (försöker göra det till en tradition att köra biceps, triceps och axlar innan helgen drar igång på riktigt) och ikväll drämde jag till med ett benpass innefattande övningar jag inte kört tidigare. Har gnetat på med det benprogram jag fick av min sjukgymnast i tio månader nu, så jag känner mig spyless på det. Med nya övningar känns det däremot helt plötsligt rätt lockande att träna svagbenen igen, så i fortsättningen ska jag använda mig av fantasin lite mer. 

Något annat som jag inte hade planerat in, men som jag ändå gjort i helgen är att äta mig genom bekantskapskretsen. Då menar jag inte att jag blivit kannibal och sauterat mina vänner, utan att jag helt enkelt har haft nöjet att bli bortbjuden på mat. 
Först bjöd Thiger mig på en ljuvlig morotssoppa till lunch, och sedan blev jag serverad halloumibiffar och drömmiga, dubbelfriterade strips hemma hos VD och Jenny. Kände mig oerhört bortskämd igår, minst sagt!

Och idag har jag varit på en kul sak, som jag får ta i ett separat inlägg. Känner att det här blev tillräckligt långt och svamligt, plus att mina ögonlock börjar kännas oerhört tunga. 
God natt!

Run of hope

Jag blir så himla imponerad över människor i min närhet som engagerar sig för att hjälpa andra. Ja, jag imponeras förstås även över andras altruistiska initiativ, men när en känner någon som gör nåt fint får en ju vara lite sekundärmallig. 

Förra lördagen arrangerade min vän Sandra ett lopp till förmån för Barncancerfonden, som jag deltog i. Det blev inte precis det avslut på löparsäsongen som jag hade önskat då jag fick blodsmak i munnen efter 300 meter till följd av förkylning och dessutom sprang jag fel (!). Men det var faktiskt skit samma just denna dag, då det viktiga var att dra in slantar till livsviktig forskning. 
Sandra lyckades ordna ett fint familjeevenemang i sin enkelhet som inbringade nästan 8 000 kronor till Barncancerfonden. Sjukt bra jobbat! 

Nu tycker jag att ni som läser det här ska stötta min kusin Alexandras insamling till Cancerfonden. Hon har redan samlat in över 46 000 imponerande kronor, men om cancer ska kunna utrotas i framtiden behövs förstås mycket mer pengar till forskningen. 
HÄR hittar ni mer information om insamlingen och finfina saker som går att köpa för att stötta insamlingen. Se så, klicka och bidra nu!

Sjukt fult löpsteg, men jag var uppenbarligen glad ändå.

Efter loppet sprang jag och Sandra en liten extrarunda. Viktigt med sprintstart, hehe.

Och allt jag skriver blir samma skit

Jag skriver blogginlägg som jag sedan aldrig publicerar. Ifrågasätter vad meningen egentligen är med att skriva dem. 

Men livet pågår.
Jag gör roliga saker, vardagliga saker, spännande saker, tråkiga måsten-saker. Fast nu har jag gått och dragit på mig en förkylning och har svårt att orka med saker över huvud taget. 

Vad händer i ditt liv?

Äter upp dig

I slutet av förra året initierade jag "Veckans låt" här på bloggen, men som med det mesta rann det ut i sanden efter bara några veckor. 
Men skulle jag plocka upp bollen igen hade jag utnämnt Maxida Märaks Äter upp dig till veckans låt. Eller veckans snusklåt kanske, hehe. Jag hyser ju, som jag tidigare nämnt, en förkärlek till ekivoka musikstycken. Det finns säkert någon freudiansk bakomliggande orsak till det, men det grottar vi inte ner oss i nu utan lyssnar på låten istället:

Klicka på bilden för att spela låten i Spotify.

Jag idag

Idag har jag känt mig utmattad och spröd, men samtidigt lycklig och harmonisk. I veckan var det precis ett år sedan jag kraschade mentalt, så att jag nu är rätt tillfreds med livet känns som en seger. 
Därför kanske jag ska betrakta mitt nästa göra som en vinst. Så fort jag postat detta ska jag kalasa på grottlagrad gruyère, cocktailkapris och Grande alberone – tre nya smakfavoriter som Idamari och Henrik bjöd på förra helgen i Gällivare.
Och om någon undrar över vin på en söndag så är ett glas rött – oavsett veckodag – bra för hjärtat. Och själen.