Jag vill inte sova, jag vill uppleva

Min sämsta stund under dagen är den när jag försöker förmå mig själv att krypa i säng. Jag gillar inte det nödvändiga ontet i att behöva sova för att fungera. Jag upplever det som att jag går miste om delar av livet under tiden jag är försänkt i sömn, i det omedvetna.

Härom veckan uttryckte VD en önskan om ett piller som skulle kunna ersätta måltider näringsmässigt. Jag skulle vilja ha ett piller som täcker sömnbehovet. Tänk att kunna svälja ett sådant för att sedan kunna ånga på under dygnets alla timmar. Bara lägga mig ner och vila om jag känner för det. 

Vilken (vaken)dröm. 

Tills dess att det där pillret finns ute på marknaden får jag trösta mig med vetskapen om att när jag slutligen lagt mig i sängen brukar det ändå kännas rätt att glida in i sömnen, för att få återhämta sig från dagen. 

Och snart ringer väckarklockan som talar om att nya äventyr väntar.

Skidpjäxor in, löparskor ut

Note to self: När du ska springa för första gången på tre månader, bege dig då inte ut på en milsrunda i dödsmotvind det första du gör. Särskilt inte i nya löpardojor. 
Jag är verkligen helt trasig idag efter gårdagens runda. Benen är som två spett och fotsulorna är skinnflådda. Hur jag ska kunna dansa om en timme känns som en gåta. 

Men! Idag anmälde jag mig till Tavelsjö halvmarathon i augusti. Som alltid känns det peppigt att ha ett lopp att träna inför. Nu får benen vila några dagar (förutom på dansen ikväll då), sedan ska jag smyga igång långdistansträningen. Det ska bli kul!

Från Tavelsjö halvmarathon i fjol. Vilket göttigt lopp det var!

Under helgen som var hade jag besök av mamma och Micke. Jag känner mig lite som en Hanna Hellquist-person som börjat se fram emot att få besök av min mamma väldigt mycket. Eller börjat kanske är fel uttryckt, jag har väl alltid uppskattat hennes påhälsningar. Men de senaste åren har det känts än mer roligt. 

Vi hade en mysig helg med försenat födelsedagsfirande för mig (fördelen med att åka Vasaloppet på ens födelsedag är att en får dra ut på firandet länge). Jag fick ett strykjärn i present så att jag äntligen kan börja använda mina skjortor utan att skämmas för att de är tokskrynkliga, vi åt indiskt till middag och tog en öl på Rådhuskällaren till efterrätt. Sedan avslutade vi kvällen genom att jag och mamma kappsov framför en film. Äpplet faller minsann inte långt från trädet. 

Jag är så himla tacksam över att ha så briljanta familjemedlemmar att de inte bara är nära för att de är kött och blod, utan är personer jag verkligen gillar att tillbringa min tid med.  

Bild på mig och mamma från förra våren.

Vi är dom vackraste idioterna i världen

Jag blev så himla glad idag när jag upptäckte att Fanny de Aguiars version av Dör för dig nu finns på Spotify. Det går ju inte riktigt att överträffa Silvana Imam – som gjort originalet – men när jag hörde covern i Musikhjälpen i december tyckte jag att den var ett så fint komplement till originallåten. 
Originallåten är faktiskt en av de finaste låtarna jag vet. 

Och du vet jag har väntat på dig
Dom andra var bara träning

Bara den textraden liksom. Den får mig faktiskt att längta tills jag träffar den personen som får mig att känna så. Fast det är egentligen en hemlighet.

Klicka på bilden för att öppna låten i Spotify.

Det är ju fantastiskt hur mina dåliga perioder alltid sammanfaller med lägenhetsrenoveringar

Uuuh, jag är verkligen på ett jäkla rövarhumör ikväll. Fast min ilska är nog helt oproportionerlig stor, i förhållande till det jag är arg över.

För det första har jag en jäkla smärta i panna som retar mig. Jag råkade tappa skivstången i just pannan igår när jag körde bänkpress. Egentligen borde jag bara skratta åt hur jäkla klantig jag är och skatta mig lycklig åt hur bra det ändå gick, men jag blir liksom grinig då det blixtrar till så fort jag gäspar eller rynkar pannan. 

För det andra stal några satans måsar min korv idag. Blev otroligt sugen på att äta korv med bröd till middag till middag och inhandlade några dyra sojachorizos i eftermiddag, som jag slängde ut på jobbets balkong för att de skulle hålla sig någorlunda frysta till efter jobbet. När jag senare gick ut för att hämta dem rådde det korvfest på balkongen. Eller måsfest. 

De hade bara lyckats dra ut en korv ur den sönderpickade påsen, men eftersom jag inte är så sugen på H7N7 sulade jag iväg resten från balkongen ut på Umeälvens is. Hoppas fågeljävlarna sätter korven i halsen. 

När jag väl kom hem, redan sur som ättika, trodde jag att jag skulle mötas av nya fönster och en ny ytterdörr då jag haft hantverkare hos mig idag. Nya fönster hade jag förvisso, men de är inte fodrade invändigt och den nya dörren lyser med sin frånvaro. Däremot har hantverkarna lämnat en lapp med löfte om att de kommer igen klockan 7 imorgon bitti. 

Så nu har jag likt Dubai flera konstgjorda öar här hemma bestående dels av alla mina möbler och prylar som jag varit tvungen att styra ihop, bort från fönstren, och dels en miljard verktyg och maskiner som fönsterfolket lämnar efter sig. 

Jag hade egentligen tänkt ta en vilokväll och ägna mig åt att städa ihop efter fönsterbytet, men det får bli träning ändå för att försöka jobba bort mitt usla humör. Dessutom är det ju praktiskt omöjligt att vistas här hemma med den märkliga ö-möbleringen.

Håll tummarna för att jag inte ska drämma någon skivstång i huvudet ikväll är ni snälla!

Vasaloppet 2017

I have a long road ahead of me
It's cloudy and dark it's hard to see
Will I ever get through to the end?
Been down this sling so many times before
And I told myself I would do it no more
Now I'm back on the same road again

Det kändes nästan lite ironiskt att Salem Al Fakirs låt Keep on walking dundrade ut över Vasaloppsstarten i Berga by, när jag anlände dit vid 05.45-tiden i söndags. Jag som för två år sedan lovade att aldrig mer åka det där jävla Vasaloppet.

Natten som föregick loppet var pirrig. Jag vaknade flera gånger med känslan av att jag var kissnödig, men slog hela tiden undan impulsen att springa på toan eftersom jag sov uppe på ett loft med brant stege i stugan vi hyrt. 
Väckarklockan var ställd på 04.00, men när jag återigen vaknade till klockan 03.45 av att några stugkamrater drog iväg för att få en bra plats i sina startled gav jag upp tanken på att sova mer och klev upp. En stadig frukost, en omsorgsfull påklädningsprocedur och några nervöskissningar senare drog jag också iväg mot starten. 

Det blev ju en rätt lång väntan Berga by på att startskottet skulle gå och när speakern meddelade i högtalarsystemet att grindarna var uppfällda (längst bak i led 10 märks inte det direkt) blev det ytterligare väntan på att de cirka 10 000 åkarna framför mig skulle ta sig iväg. 

Fast den allra mesta väntan och största tålamodsprövningen kommer ju en kilometer från starten, i första backen. I år var förstås inget undantag. De tre första kilometrarna tog 57 (!) minuter att åka, och det beror inte på att det enbart är uppförsbacke utan på att det är så helvetes mycket folk. Det var faktiskt först efter kontrollen i Mångsbodarna, alltså 24 kilometer in i Vasaloppet, som jag upplevde att trängseln lättade på riktigt och jag kunde åka i min egen fart. Innan dess störde jag mig hårt på folk som låg i "snabbfilerna" till vänster, fast de åkte i ett högst makligt tempo, och personer framför som bromsade vid minsta lilla sluttning så att man själv var tvungen att göra likadant. Otroligt frustrerande. 

Hur lögnaktigt det än kan låta njöt jag i övrigt nästan hela loppet. Visst att det stundvis var jäkligt jobbigt, att armbågarna började göra ont halvvägs och att benen kändes stumma i uppförsbackarna på slutet. Men det vägdes med råge upp av att jag fick glida fram på bra vallade skidor genom vacker natur, bli gratulerad av speakrarna vid nästan varje kontroll och bli bjuden på Vasaloppsbulle av Kalle Moraeus i Oxberg.
En av Vasaloppets sponsorer hade satt upp flera skyltar med mer eller mindre klyschiga budskap längs spåren innan Evertsberg, varav en text tyckte jag sammanfattade hur en nästan måste ta sig an de nio milen: Bit ihop och njut!

Efter 10 timmar, 32 minuter och 57 sekunder åkte jag under målportalen i Mora med ett stort leende på läpparna och en jäkligt skön känsla i kroppen. Förra gången jag åkte var jag helt knäckt, både fysiskt och mentalt, men denna gång hade jag ärligt talat orkat någon mil till utan problem. 
Det här måste jag göra fler gånger.

Trötthet, oro och järnvilja

För några timmar sedan avklarade jag det sista träningspasset inför Vasaloppet. 
Nu väntar tre dagar av vila och kolhydratsfrossande, vilket inte kunde ha kommit lägligare. Det var med nöd och näppe jag tog mig fram i spåret idag eftersom jag var helt slut på kroppen i kroppen. Har inte varit så trött i armarna sedan efter Toughest i höstas. Jag har stått och matat lite i stakmaskin både igår och i måndags, så jag hoppas att det är sviterna av det jag känner av och inte någon förkylning. 

När jag tänker på att det bara är fyra dagar kvar till Vasaloppet känner jag mig lite orolig. Under loppet i lördags var de fem sista kilometrarna riktigt jäkla tunga. Hur ska det då gå att åka mer än dubbelt så långt? 
Nu när det är för sent ångrar jag att jag inte tränat mer. Vad skönt det hade varit att ställa sig på startlinjen i Sälen och känna sig väl förberedd. Men nu får jag stå mitt kast. Bära eller brista. Oavsett hur det känns på söndag kommer jag koppla på pannbenet fullt ut. Förhoppningsvis kan dess tjocklek ta mig hela vägen till Mora ännu en gång.