Trötthet, oro och järnvilja

För några timmar sedan avklarade jag det sista träningspasset inför Vasaloppet. 
Nu väntar tre dagar av vila och kolhydratsfrossande, vilket inte kunde ha kommit lägligare. Det var med nöd och näppe jag tog mig fram i spåret idag eftersom jag var helt slut på kroppen i kroppen. Har inte varit så trött i armarna sedan efter Toughest i höstas. Jag har stått och matat lite i stakmaskin både igår och i måndags, så jag hoppas att det är sviterna av det jag känner av och inte någon förkylning. 

När jag tänker på att det bara är fyra dagar kvar till Vasaloppet känner jag mig lite orolig. Under loppet i lördags var de fem sista kilometrarna riktigt jäkla tunga. Hur ska det då gå att åka mer än dubbelt så långt? 
Nu när det är för sent ångrar jag att jag inte tränat mer. Vad skönt det hade varit att ställa sig på startlinjen i Sälen och känna sig väl förberedd. Men nu får jag stå mitt kast. Bära eller brista. Oavsett hur det känns på söndag kommer jag koppla på pannbenet fullt ut. Förhoppningsvis kan dess tjocklek ta mig hela vägen till Mora ännu en gång.