Hemma hos mina bebisar

Det gick skitbra att köra hem (till Lycksele, alltså) - det tog endast 2,5 timme. Och då höll jag faktiskt hastighetsgränserna! De enda missödena var väl att jag glömde att slå av helljuset nån gång, till den mötande bilens förtret... Jag vet ju hur det är; i vanliga fall brukar det vara jag som sitter bakom ratten och svär över talanglösa tattare som inte har vett att blända av.

När jag kom hem var det en kille som blev glad över att jag var hemma igen - och det var inte Simon. Eller, han visade i alla fall inte sin eventuella lycka lika mycket som Metal. Jag hade nämligen med mig färska larver hem som han tydligen kände lukten av, eftersom han klättrade efter glaset på terrariumet som en hungrig ödla... Eh, vilket han i och för sig är.
Heavy blev också glad, fast det tog ett tag innan hon reagerade på att det var mat på ingång. Hon är lite trögare än sin man - i ödlevärlden är intelligensförhållandet mellan hona och hane tydligen det omvända mot för människovärlden.
Hur som helst, det roliga med H&M (ödlorna, inte klädkedjan) är att de är i princip de enda djur jag pratar bebisspråk med. Jag pratar inte ens det med spädbarn, men när jag ska snacka med mina små geckos tar jag alltså fram fjollsnacket. Pinsamt.

Snyggingen min. Tyvärr kryper det en äckellarv under magen på honom som förstör bilden lite.

Heavy ser ut som en struts när hon sticker ut huvvé ur fuktlådan...