Metal Town 2009, Göteborg (del 1)

Det kan vara den roligaste resan jag någonsin gjort, den jag kom hem från klockan 05.00 imorse. Jag må ha blivit skrämd gubbe med flaskbottnar och livrädd för en mås, fått min rygg halvt mosad och säkert gått upp 10 kg. Alla skratt, konserterna, mitt sällskap - ja, bara Manson all mighty har gjort det värt det. Snacka om ett minne för livet!

Jag vet inte riktigt vilken ände jag ska börja i för att berätta om den senaste veckan, men jag tar väl det från början. Vid halv fem-snåret i tisdags satt jag, Tina, VD, Lisa och ett x antal väskor inpackade i en Passat med destination "Göteborg". De 115 milen (?) flöt på bra, innan vi ens passerat Sundsvall hade vi både hunnit bli trafiklotsad av en fyrhjuling och ätit världens godaste räkor och lax hos Hanna och Tommie. Jag var kanske den nöjdaste passageraren på nedresan eftersom jag lyckades sova mest av alla. Ungefär fem timmar skrapade jag ihop.

Vi gjorde nog trafiklots-killens dag, då han fick fyra tummen upp efter att han lotsat oss färdigt. Han log då stort åt oss!

Gulle-Hanna hade bunkrat med käk inför vår ankomst - hon vet väl hur vi är.

Räk'n'roll!

Jag har en skön sovstil...

14 timmar efter avresan, närmare bestämt klockan 06.30, var vi framme och stannade till på en parkering i Hisingen för att byta om, borsta tänderna och sminka oss. Ni kan ju själva tänka er blickarna vi fick av förbipasserande när vi försökte byta trosor diskret på typ världens största och öppnaste parkeringsplats...
Efter att vi blottat hela härligheten för halva Göteborg, käkat frukost på Donken och lånat OK/Q8's toa typ tre gånger åkte vi "gratis" spårvagn in till Nordstan. Jag kan dock garantera att ingen hade något nämnvärt shoppingsug! Vi strosade mest runt planlöst och oengegerat i väntan på att vi skulle få nyckeln till lägenheten vi skulle bo i.

Den välanvända toan

Onsdagen bjöd för övrigt inte på några nämnvärda skandaler, eftersom vi gick runt i vår roadtrip-koma. Däremot blev vi smygfilmade av några killar på kebabhaket vi käkade middag på. Anledningen var en fiskmås som var ute efter mig, antingen ville han bara skada mig eller så ville han helt enkelt döda mig. Så fågeln flög runt min skalle, jag skrek och Tina tjöt av skratt. Killarna med mobilkameran måste ha fått en sjuhelvetes rulle, om inte annat kan de visa polarna hur en gäng puckon från Västerbottens inland ser ut.

Lägg märke till den jävla fiskmåsen på parasollet. Lägg sedan märke till mitt panikslagna (och överexponerade?) ansiktsuttryck.

Under torsdagen blev vi barn på nytt när vi klev in genom Lisebergs grindar. I åtta timmar åkte vi som galningar, med undantag för VD som trivdes bättre med att titta på och vinna 3 kg Ahlgrens bilar... Sjukt kul var det hur som helst, och en perfekt uppvärmning för stämbanden inför Metal Town.

Jag, Lisa och Tina i Spin Rock - kan du se oss? Vi sitter med kroppen mot kameran!

Den nya attraktionen, Hanghai, var hur skön som helst.

Så kom äntligen fredagen. Innan andra som till skillnad från oss inte hade semester ens hunnit ta lunch hade vi kletat på oss mängder av kajal, hällt i oss både en och två öl och smörjt in våra brända axlar. Klockan 13.30 inleddes Metal Town med Dead by April. Typiskt nog hann de inte spela Losing you, men de var ändå bra att börja med - man startar med de mjuka sakerna och sen trappar man upp. Höjdpunkten och urladdningen blev Slipknot som spelade sist på fredagskvällen. Och fyfan inni helvete så jävla bra de var, på ren svenska!
Vi hade stått och trängts framme vid scenen någon timme innan konserten började, innan vi tillslut insåg att det var lönlöst: trycket var alldeles för stort. Istället flyttade vi bak, jag och Lisa ställde oss längst bak på första sektionen och VD och Tina långt fram på andra. Det visade sig vara ett bra beslut, för ungefär i samma sekund som de maskprydda karlarna dök upp på scenen startade den största moshpiten under hela festivalen. Lisa och jag flög åt två olika håll, hon följde med den exploderande folkmassan säkert 15 meter frammåt. Vi hittade sedan åt varandra ett tag, men sen blev vi ivägknuffade igen.
Hur som helst spelade de aldrig Snuff, men väl Wait and Bleed och Before I Forget. Lika bra att de inte spelade Snuff ändå kanske, i så fall hade jag stått och lipat som en 12-åring på Backstreet Boys-konsert. Och att grina till en Slipknot käns inte särskilt metal.
Nåväl, det bästa var nog ändå när de fick hela den 20.000-hövdade publiken att sätta sig ner under Spit it out, för att sedan få alla att hoppa upp samtidigt när Corey sa "Jump the fuck up".

Klart man ska dricka öl när man är nyvaken!

Steeek!

Dead by April (och två säkerhetsvakters skallar)

Ett sittande publikhav framför Slipknot

Jag hade tänkt hinna blogga om hela helgen i kväll, men nattens brist på sömn gör sig påmind så det är bäst att lyda kroppen och krypa till kojs.
Fortsättning följer.