Då har jag varit tillbaka i Piteå i över ett dygn. Vilket känns konstigt men efterlängtat. Jag har ju spenderat över två månader i Västerbottens inlands djupaste skogar och velat tillbaka till "storstan" (läs: en större stad) men nu när jag äntligen är tillbaka i Norrbotten känns det... Ja, jag vet inte. Roligt såklart, men samtidigt som jag har varit här hela tiden om man bortser från packningsröran på golvet.
Jag är förresten också väldigt avundsjuk på alla nya studenter som nollas just nu - JAG VILL OCKSÅ VARA MED!!! Förstå ändå vad roligt det skulle vara att vara med under nollningen, men i form av phösare i klädd cape och solglasögon i 1,5 vecka. Det ska jag banne mig vara nästa år.
En känsla till har poppat upp inom mig för så sent som för två timmar sedan. Saknad. Johan lämnade nämligen Piteå i kväll och jag grät en skvätt när han sa en fin sak. Vilket i sin tur ledde till att jag började känna mig blödig och mesig och, ja...
Jag är helt enkelt ett känslomonster just nu. Tur att det går att skylla på lingonveckan.
1 kommentar:
Hoppas det känns bättre nu lilla "känslomonster"! Känn dej helt normal o skyll inte ifrån dej;-) Hoppas vi ses i helgen!
Kram
Skicka en kommentar