I will never hear you bark again

Idag är det elva dagar sedan Zorro klev in i hundhimlen. Och även om jag inte gråter mig till sömns som jag gjorde kvällen innan och efter han avlivades sörjer jag honom fortfarande.

Det kanske låter fånigt men vi är/var så lika han och jag. Sådan herre sådan hund, ni vet.
Vi är/var tokstollar båda två som kan/kunde få ett knäppt infall helt plötsligt. Vi gillar/gillade att stå i centrum, gör/gjorde vi inte det påkallar/påkallade vi uppmärksamhet fort. Och så lossar/lossade vi grymt mycket hår.
I andras ögon var han kanske "bara en hund", för mig var han en trogen vän.

Jag har varit hos pappa tre gånger sedan Zorro försvann, och varje gång väntar jag på att han ska komma springandes nedför trappan och vifta på svansen. Jag gör mig beredd på att klappa honom, och att han sedan ska slänga sig på rygg för att bli kliad på magen. Men det händer inte.

Jag saknar dig, lillebror.

Zorro, jag och Berit i somras. Vilket team vi var!