Tankar om distansförhållande

Jag skrev för någon månad sedan att jag trivs med att ha ett distansförhållande. Jag ljög. Visst, det är härligt att få sakna varandra ibland. Och när man har varit "uppe i varandra" flera dagar är det rätt skönt att få vara för sig själv. Men bara för någon dag - sedan börjar det jobbiga.

För det är verkligen något speciellt med att somna in bredvid min pojkvän. Att få lika ihopslingrade med armar, ben - ja hela kroppen. Eller att få trängas och slåss om det lilla utrymme som min 90:s säng har att tillgå.
Nästan lika fint är det att vakna upp bredvid den jag älskar. Att vara två om att förbanna den där jävla väckarklockan som ringer när vi sover som bäst. Det är underbart att därefter börja dagen med att pussas, lite halvhjärtat sådär eftersom båda befinner sig i dvala.

Tiden mellan uppstigning och läggdags är inte heller att klaga över. Kanske befinner vi oss inte sida vid sida hela dagen, men att veta att det finns någon som väntar på en när han eller jag kommer hem känns värmande.

Att vi pratar i telefon varje dag gör att avståndet känns lättare, men en röst på andra sidan linjen kan aldrig ersätta värdet av att träffas rent fysiskt. Så nästa gång jag börjar romantisera kring distansförhållandets tjusning - ta det med en stor näve salt.