I wish upon tonight to see you smile

Den här låten säger väldigt mycket. Önskar att jag någon gång ska få höra dig svara när jag viskar god natt om kvällarna.

Stunder av lycka

Vad härligt det är att få glada besked - nu mer än någonsin. Jag är säker på att Johan fyrade av ett av sina största, vackraste leenden igår i sin himmel.

Jag ska dansa, fastän...

Firmafest var det som sagt som gällde i helgen och fyfan vad den var kul! Shell stod för hotell, superdupermegagod trerättersmiddag och julkonsert med SSS. Vi arbetskompisar bjöd tillsammans varandra på många skratt.

Det var väldigt befriande att tårarna föll av skratt för omväxlings skull. Jag är så glad att jag for för det var precis vad jag behövde.

Halva gänget fastnade på en och samma bild under middagen

Samtliga bilder har jag snott helt hämningslöst av donnan till vänster - Julia. Helgen till ära invigde jag min leopardsparkdräkt som jag köpte för en herrans många veckor sedan.

Som sig bör på firmafester skedde det skandaler under lördagskvällen. VD blev antastad av två kollegor (som vill vara anonyma).

Efter en svettig sejour på Invitos dansgolv läskade vi oss med mat på Max. Värdigt avslut på värd kväll.

Sorgearbetet kräver nog mer än bara tårar

Om en stund ska jag hoppa på en buss som ska ta mig till Umeå. I kväll ska jag hänga med VD och bara ta det piano och imorrn blir det firmafest. När jag blev inbjuden till den för en månad sedan var jag inte så taggad precis. Herregud, jag skulle ju sörja, inte ville väl jag roa mig på något vis, inte får väl jag väl göra något kul när det har skett något såhär tragiskt!

Men nu när det har gått en månad har jag tänkt om och kommit fram till att jag behöver göra något roligt. Att bo på hotell, käka trerätters och gå på julkonsert är något jag skulle ha varit jättepepp på "i vanliga fall", därför tänker jag försöka vara nu också.

Ha en fin helg!

Himlens vackraste

Far är rar och lussebullar är goda

Sedan tidigt i höstas har jag längtat efter lussebullar. I tisdagskväll kände jag att det äntligen var legalt att göra dessa ljuvliga bakverk, nu när det snart är första advent och allt. Tajmingen för baket blev perfekt eftersom att pappa hälsade på och sov över just den kvällen. Inte bara för att jag skulle ha fika att bjuda på utan också för att han kunde hjälpa till att snurra ihop bullarna.
Jag har hunnit trycka i mig flera katter redan och de levde helt klart upp till de förväntningar jag har byggt upp. Tänk om allt man längtar efter skulle kunna gå att knåda ihop och grädda i en ugn...

Förutom att jag fick bakassistans fanns det fler fördelar med att ha pappsen på besök. Ja, bara det att han var här var såklart mysigt. Men dessutom såg han till att jag fick vakna upp i går till ljudet av kaffebryggaren och frukost på sängen. Han är så fin min pappa.

Det ser nästan ut som att han sitter och spänner sig men faktum är att han kollar på en (enligt honom) väldigt intressant dokumentär om ryska maffian samtidigt som han kollar bilar och motorcyklar på Blocket... Multitasking tror jag visst att det kallas.

Mumma!

Minnen är bevarade men han jag skulle dela de med är borta

Jag har tänkt mycket kring det här med minnen den senaste tiden. Inte bara på alla fina, underbara, konstiga och roliga saker jag alltid kommer att bära med inom mig utan också på minnen som fenomen.

Ta midsommarafton som exempel. Jag och Johan befann oss i San Agustín och jag hade min första lediga midsommar på flera år. Jäklar vad bra den skulle bli, nu när vi var utomlands och allt! Efter mycket letande efter den perfekta restaurangen där vi skulle inleda firandet hamnade vi på ett ställe som låg belägen i ett öde köpcentrum. Vi åt paella som serverades av hakets kinesiska ägare, omgiven av Skellefteå AIK-vimplar och visitkort av typen "Larsas åkeri". Inte den midsommar vi hade tänkt. Fast den blev ju bra ändå på ett knasigt och i slutändan mysigt sätt ändå!
Just den här kvällen pratade vi om och skrattade åt mycket efteråt och sa att "det blir en historia att berätta för barnbarnen". Men det blev heller inte som vi tänkt...

Sådana saker minns jag bitterljuvt. Både med värme och smolk i bägaren. Historierna kommer att leva vidare men det känns tungt att inte få se tillbaka på dem tillsammans med Johan. Vi skulle ju tala om de tillsammans!

Tiden har jagat oss in i en vrå

Fredagen den 19 november innebar att det var en månad sedan Johan vandrade vidare. Fredagen den 19 november var också datumet för hans begravning.

Det var en väldigt tung dag. De många, onda såren som inte ens hunnit få en skorpa klöstes upp igen. Allt kändes orättvist och fel men samtidigt så rätt det nu kunde bli just i den stunden. Begravningar är inte värdiga fantastiska personer som lämnat jordelivet alldeles för tidigt, men den i fredags var så värdig Johan den kunde bli.

När jag stod framme vid kistan ville jag inget hellre än att du stod bredvid mig Johan. Att du höll min hand och försökte uppmuntra mig som du alltid kunde göra. Den önskan sköljdes dock bort när jag återigen påmindes om varför det inte var möjligt. Jag hoppas att du står vid min sida ändå på något vis.

♥

Dröm sött finaste du,

jag älskar dig!

Trots allt lever du alltid kvar

Om tolv timmar begravs vår Johan. Pojkvän, son, barnbarn, fleras vän och släkting. En person som är evigt älskad av väldigt många och som gav oss oändlig kärlek tillbaka.
När jag var liten fick jag lära mig att livet inte är rättvist och ja, nu har jag upplevt orättvisan från dess fulaste sida. Det är fel, fel, jävligt helvetiskt fel att Johan ska begravas imorrn.

Men fastän världens underbaraste redan har gått dit vi alla kommer gå bär jag alltid med honom och vår kärlek till varandra i hjärtat. Det ger mig inte honom tillbaka. Men på det sättet är han odödlig.

Från djupaste svart till en mörkgrå nyans

Jag tog mig från skolan redan vid lunchtid idag och passade därför på att ta en promenad i solskenet. Tror att varje soltimme jag kan ta del av är väldigt behövligt. Det kommer att bli en mörk och kall vinter.

Och idag har jag faktiskt känt mig - under omständigheterna - glad, vilket nästan känns fel att säga. Men livet är nog inte enbart svart eller vitt, det finns en gråskala däremellan. Ibland önskar jag dock att livets färgskala skulle vara som en regnbåges...

Väck mig ur denna utdragna mardröm

Såg att det fanns funderingar över var jag befinner mig just nu. Jag åker som en jojo mellan Piteå och Lycksele. Försöker hänga med i skolan. Inte hamna efter, inte samla en massa arbete på hög, jag ska vara klar till våren som planerat (även fast det känns som att alla framtidsvisioner ändå har grusats samman). Såklart vill jag också försöka hinna träffa mina vänner här uppe. De är väldigt viktiga för mig och så fina människor att jag inte vill "glömma bort" de mitt i all kaos som råder.
Nu mer än någonsin skulle jag vilja att Lycksele och Piteå bara var olika kvarter och inte städer 22 långa mil från varandra. Att hela mitt liv, allt som betyder något, var samlat på ett och samma ställe.

I helgen befann jag mig i Lycksele igen och försökte jobba. Tror jag lyckades ta mig an arbetsuppgifterna bra under omständigheterna även fast jag inte vet hur det gick till? Igår när jag skulle gå hem från jobbet snörde jag på mig kängorna på fel fötterna och gick halvvägs till pappa och farsdagsmiddagen innan jag insåg att jag hade glömt att ta på mig jackan. Och nej, det är inget skämt. Hjärnan fungerar inte alls som den ska.

Jag saknar min Johis, jag vill inte att han ska vara borta, jag vill att det här ska vara en ond dröm som någon vänlig själ väcker mig ur snart. Verkligheten kan bara inte vara såhär rutten.

I only wanna be with you

Älskade Johis.

Börjar det inte bli dags att komma hem från den där oändliga fjärrkörningen du är ute på? Idag är det fyra veckor sedan jag såg dig sist. 28 plågsamma dagar sedan jag fick hålla om dig, krama dig, inandas din lukt, stryka dig över kinden och vinka hej då genom fönstret.

Fyra veckor är lång tid när hjärtat värker av saknad.

Varje sång handlar om dig

I måndags lyssnade jag på musik för första gången sedan den där hemska natten för två veckor sedan. Tidigare har jag trott att jag alltid kan finna tröst i musiken. Men sedan Johan vandrade vidare har alla låtar bara geggat runt i det stora såret som finns inom mig. Plötsligt märker jag hur all musik handlar om kärlek - lycklig som olycklig. Antingen påminner de mig om allt glatt vi fick tillsammans, du och jag Johan, eller så för de tankarna till hur jävligt det är att förlora den jag älskar så innerligt. Råkar en sång inte handla om kärlek är det alltid en melodi som väcker ett minne till liv om något vi gjort.
Jag behöver ingen påminnelse. Förlusten av världens finaste fyller redan hela mitt medvetande.

Istället har p3 dokumentär utgjort ljudridån som har fått skingra tystnaden. Visserligen handlar de bara om andras eländen, men hellre de än musik som handlar om mitt.
Jag fruktar den dag vår låt dyker upp på radion.

Hand i hand vandrar vi
tillsammans genom livet
Du är på en plats långt borta
Ändå kan jag känna din hud
under mina fingrar
Och ditt väsen lämnar aldrig min sida