Endast några timmar återstår av Det Värsta Året. Det är ofattbart hur år 2010 som började så bra och har bestått av många roliga, minnesvärda, ljuvliga stunder kunde sluta i ett inferno av chock, sorg, tomhet, saknad, smärta. Två noll ett noll i kombination kommer för alltid vara förknippat med den tid när Johan försvann och livet inte blev lika kul längre.
Det kommer jag tänka på i kväll - precis som alla andra kvällar och dagar. Men jag kommer också tänka på att jag måste fortsätta sträva uppåt. Att ljuset når ända ner till botten.
Nyåret kommer jag fira in hos VD. Tillsammans med mina syskon och några andra sköna typer, en trerättersmiddag, skumpa, skojiga lekar och en välarbetad playlist kommer den här kvällen bli bra fastän en person saknas.
Jag hoppas att ni också får en magisk afton! Ta hand om er.
God fortsättning! bör jag kanske inleda med på ett lite sådär vuxet vis. Som ni märkt har bloggen legat på is ett tag, vilket till stor del beror på att jag har funderat över hur jag ska göra med den. Ärligt talat har jag fnulat på ett sista, värdigt inlägg för att sedan lägga ner Hon som pratar så högt för gott. Men så igår insåg jag hur mycket jag skulle sakna en egen plattform att uttrycka mig på. Därmed ska jag tvärtemot hur jag tänkte först satsa igen! Åtminstone kommer det dyka upp lite mer än ett inlägg i veckan här framöver...
Den senaste veckan har jag ägnat tiden åt att slicka mina sår, träffa vänner och äta. De två sistnämnda går ju liksom hand i hand - de flesta sociala tillställningarna innefattar ju mat! Jag har försökt att ändra på detta. Har till och med försökt få folk att umgås med mig genom att träna, men det har gått sådär. Min umgängeskrets skyller på att de är halta och lytta eller så äger de inga träningskläder... Idag fick jag dock med mig mamma till gymmet (eller hon drog med sig mig rättare sagt) och det var inte en dag för tidigt.
Utöver detta har jag förstås hunnit fira jul, om än den blev kort eftersom jag jobbade hela julhelgen. Här följer några bilder från årets mesta högtid:
Julaftonskvällen avslutades med ett spel jag fick i julklapp - som bland annat innefattade mumifiering...
Förkylningen är under kontroll, julledigheten har inletts och jag befinner mig i Lycksele.
Jakten på Julkänslan är i full gång. Jag tuggar knäck, letar julklappar febrilt, äter pepparkakor, bänkar mig framför julshower, käkar lussebullar, bakar julkakor, dricker glögg, ser Sunes jul. Men just som känslan är på väg att infinna sig glider den som vanligt mig ur händerna. Jag vill uppleva samma sinnesstämning som när jag var liten, då julen var något magiskt. Nu är den trevlig men inte så mycket mer. Och i år kommer hålet i mitt hjärta vara lika påtagligt som alla ljus som alla attiraljer runt omkring.
Men jag är glad över att ha promenadavstånd till mina kära här i Lycksele nu några veckor framöver.
I över ett dygn har sängen varit min borg nu. Jag har legat rustad med halstabletter, värktabletter, näsdukar, nässpray, te och glass i stora lass och fört en kamp mot en jävla förkylning/begynnande feber. Egentligen borde en släng sjukdom passa mig rätt gott idag eftersom jag pluggar inför morgondagens tenta och ändå bara läser en massa litteratur. Men i praktiken fungerar detta riktigt uselt. Ständigt måste jag ta pauser för att snyta, medicinera och tycka synd om mig själv.
Sitter någon inne med en dunderkur mot rinnande näsor, halsont och värkande kropp kan ni ju dela med er - jag har varken tid eller lust med detta! (Som om någon har det...)
På tal om något helt annat har mitt hår tvärvuxit:
Den här bilden tog jag för några dagar sedan - idag är jag något mer rödnäst och rufsig i håret.
Så kom ännu en afton som utmynnade i två mascararandiga kinder. Men just i kväll har jag inte gråtit över sorgen som blivit min trofasta följeslagare. Just i kväll var det Svenska hjältar-galan som orsakade tåröversvämningen.
Hur fina människor finns det egentligen? Då menar jag inte bara de som svischade förbi i tv-rutan för någon timma sedan.
De senaste veckorna har jag själv verkligen bevittnat människors ljusa sidor på nära håll. Jag syftar på min älskade familj och vänner som tagit hand om mig när jag känt mig som spillror. Personer - både sådana jag känner och inte - som ringt, messat, mailat, kommentarer här på bloggen och visat sitt stöd, omtanke och deltagande. Folk jag stött på som helt spontant gett mig en kram eller ett vänligt ord. Och så förstås Johans föräldrar, släkt och vänner som trots sin egna sorg har tänkt på mig mitt i allt. (Jag hoppas att ni vet att jag tänker på er med!)
Om det är något gott jag tar med mig från det helvetet som varit och är, är det all den medmänsklighet jag har stött på. Med risk för att låta som en vandrande kliché så har mina nära mer än någonsin visat vad vänskap och kärlek är (fast det är ni duktiga på annars också!). Och de som jag (ännu) inte är lika nära med har bevisat att främlingar är vänner du inte känner än.
Det existerar inte ord för hur fina människor det finns.
Idag är det en speciell dag, ett speciellt datum. Egentligen skulle jag ha uppvaktat Johan i helgen med en fin present och tårta. Idag skulle jag ha ringt honom och sjungit falskt men högt och grattat honom på 22-årsdagen.
Så blev det inte.
Istället besökte jag kyrkogården i lördags och ställde en ljuslykta vid hans grav. Och idag får jag istället sjunga så högt att det hörs ända dit Johan befinner sig.
Grattis på födelsedagen fining, jag hoppas att du har det bra där du är!
Nu börjar det verkligen kännas att jullovet är på intågande och jag har nedräkning tills dess att jag lämnar Piteå för i år. Både på ont och gott, ska kanske tilläggas. Av godo för att jag har hemlängtan. Kanske låter konstigt med tanke på att jag har spenderat nästan alla helger de senaste veckorna i Lycksele. Men jag längtar verkligen efter att få spendera en lite längre tid där och bara vara. Varva ner. Tänka över den senaste tidens skeenden i lugn och ro. Umgås med mina nära och kära på hemmaplan utan att känna stress.
Fast den annalkande ledigheten känns också av ondo för att jag inte kommer att träffa alla gullepluttar som också pluggar här på länge. Jag saknar dem redan när jag tänker på det.
Men nu ska jag inte ta ut någon längtan i förskott utan njuta av de här sista två veckorna. Och försöka plugga förstås. Nio timmars skoldag lyckades jag skrapa ihop idag och jag tror att den sista hjärnsubstansen som fanns kvar rann ut någonstans där i halvtid.
Så brast det igen. Alla dessa saker, stora som små, som för tankarna till Johan och som påminner mig om att han är borta. Allt det som får hjärtat att bulta hårt, hårdare, hårdast och saknaden att uppfylla varje atom och ännu mindre partikel än det av min kropp.
Jag vill skrika mig hes över orättvisan, skriva varenda fult ord jag kan av ilska, gråta ut all vätska ur kroppen och därefter bli väckt av min älskade som säger att allt bara var en lång, plågsam mardröm. Jag vill kunna väcka min älskling.
Lisas mini-julgran + några av paketen från mig
Jag bara måste slänga upp det här kortet på min fina mamma eftersom det är en av mycket få bilder där hon inte blundar! Tagen under uppesittarkvällen. (Om ni undrar över den konstiga färgåtergivningen på vissa bilder kan jag meddela att det sannerligen inte är lätt att fota i juletid eftersom att allt ljus kommer från brinnande lågor)
Min nyfikna lillasyster som var i full färd med att skaka på paketen hann precis in i bilden när jag skulle föreviga M&M's julgran.
Systrarna Bergman
Efter middagen blev vi uttvingade i kylan för att premiärbränna i eldkorgen som M&M fick i julklapp.
- 30 grader, det är skönt det!
Ärligt talat var det rätt härligt att gå ut för att svalka sig från den hädiska värmen inne i huset.
Såhär skarpa bilder kan det bli när Micke ska försöka fota julklappsöppningen... Nåja, man ser ju hur mysigt vi hade det i vårt hörn i alla fall.
Julaftonskvällen avslutades med ett spel jag fick i julklapp - som bland annat innefattade mumifiering...
Den här bilden tog jag för några dagar sedan - idag är jag något mer rödnäst och rufsig i håret.