Så brast det igen. Alla dessa saker, stora som små, som för tankarna till Johan och som påminner mig om att han är borta. Allt det som får hjärtat att bulta hårt, hårdare, hårdast och saknaden att uppfylla varje atom och ännu mindre partikel än det av min kropp.
Jag vill skrika mig hes över orättvisan, skriva varenda fult ord jag kan av ilska, gråta ut all vätska ur kroppen och därefter bli väckt av min älskade som säger att allt bara var en lång, plågsam mardröm. Jag vill kunna väcka min älskling.
2 kommentarer:
anna du ska veta att du är världens starkaste, och du klarar allt!
hoppas att Johan har det bra där han är. :)
Anna, jag kikar in på din blogg emellanåt men är desto sämre på att lämna kommentarer. Vill att du ska veta att jag ofta tänker på dig och på hur orättvist livet kan vara. Dina inlägg, foton du lagt upp på din kärlek...de berör.
Många, många kramar!
Skicka en kommentar