Så kom ännu en afton som utmynnade i två mascararandiga kinder. Men just i kväll har jag inte gråtit över sorgen som blivit min trofasta följeslagare. Just i kväll var det Svenska hjältar-galan som orsakade tåröversvämningen.
Hur fina människor finns det egentligen? Då menar jag inte bara de som svischade förbi i tv-rutan för någon timma sedan.
De senaste veckorna har jag själv verkligen bevittnat människors ljusa sidor på nära håll. Jag syftar på min älskade familj och vänner som tagit hand om mig när jag känt mig som spillror. Personer - både sådana jag känner och inte - som ringt, messat, mailat, kommentarer här på bloggen och visat sitt stöd, omtanke och deltagande. Folk jag stött på som helt spontant gett mig en kram eller ett vänligt ord. Och så förstås Johans föräldrar, släkt och vänner som trots sin egna sorg har tänkt på mig mitt i allt. (Jag hoppas att ni vet att jag tänker på er med!)
Om det är något gott jag tar med mig från det helvetet som varit och är, är det all den medmänsklighet jag har stött på. Med risk för att låta som en vandrande kliché så har mina nära mer än någonsin visat vad vänskap och kärlek är (fast det är ni duktiga på annars också!). Och de som jag (ännu) inte är lika nära med har bevisat att främlingar är vänner du inte känner än.
Det existerar inte ord för hur fina människor det finns.
3 kommentarer:
Jag tycker du har klarat detta jätte bra, du har en lång väg kvar! och jag önskar dig all lycka och väl gång i livet. Du skriver så mycket bra och kloka saker. :) kram!
Ja tänk vad många fina vänner det finns, vänner som vi ännu inte upptäckt... Skönt att du kan tänka positivt fast du sörjer och saknar. Tänker på dej och Johans fina familj. Kram
Jag vill bara skicka en styrkekram. Hur tungt och hemskt och jobbigt allt är just nu så vet jag (av det jag läst) att du kommer att klara det här och se mer och mer ljusglimtar. Det tar bara lite tid, men det måste det få göra. Du verkar vara en fruktansvärt stark person och jag beundrar dig väldigt mycket.
Skicka en kommentar