Tack för idén, mamma!

Jag kom just på vad min nästa tatuering ska bli och det känns förlösande.
Nu gäller det bara att komma på var den ska placeras...

Allsång på Stadion 22 juni

I min förtvivlan över en P-bot jag fick i går på "ynka" 700 kronor (SJUJÄVLAHUNDRA SPÄNN. Det är ju helt galet dyrt!!!) beslutade jag mig för att bränna ännu mer pengar på något betyyydligt bättre. Och vad kan vara en bättre investering än två biljetter till Foo Fighters spelning i juni?!

Herrejävlar vad jag längtar.

Cena i casa de VD

Sitter återigen i VD's berömda soffa - som jag faktiskt inte hänger i så ofta som jag har råkat ge sken av - och smälter middagen. Och vilken måndagsmiddag sen! Vi avnjöt lax, potatis, sherrysås, fetaostsallad och vitlöksbröd iklädda pyjamas. Och när jag kom på att det skulle passa ypperligt med ett glas vitt till var frugan snabb med att fiska fram en flaska Mosel ur kylen. Fast vi drack bara ett glas var. Någon hejd får det vara på vardagslyxen.

Egentligen borde jag ligga och sussa vid den här tiden men det är liiite svårt när matsmältningen pågår för fullo. Sån här sen middag blir det nog inte på ett tag - i kväll fick bli ett undantag för att vi skulle hinna träna innan maten. Ja, vi försöker faktiskt förbränna det vi stoppar i oss emellanåt.

En äcklig bild rent kvalitetsmässigt får duga som bildbevis på den utsökta maten (haha, brödet ser verkligen GIGANTISKT ut. Ingen GI här inte!)

Om ett år eller två är det aldrig över

I dag är det tre månader sen Johan vandrade vidare. Ett kvartal har passerat, kantat av saknad. Eller inte bara kantat utan fyllt av saknad och ett värkande hjärta.

Jag förstår inte hur tiden kan ha fortsatt sin gilla gång. Den borde ha upphört samtidigt som Johans liv. Ändå har timmarna skenat iväg. Samtidigt har sekunderna gått ofattbart långsamt. Det går helt enkelt inte att förklara hur jag upplever tiden nu - jag vet bara att saknaden växer för varje dag. Jag lär mig förvisso att leva med saknaden men inte utan en stark motvilja.

Jag vill inte leva med saknad. Jag vill leva med Johan.

FAIL

Var och drack kaffe hos Magnus för någon timme sedan och hämtade min post som han snällt nog plockat med sig från Piteå. So far so good. När jag skulle hem körde jag dock fel mellan (observera!) Ålidhem och Mariehem. Den egentligen korta färden tog sisådär 40 minuter, vilket enbart kan räknas som ett komplett misslyckande för mig som påstår mig ha bra lokalsinne. Inte kändes det mycket bättre av att jag ringde upp mamma och möttes av ett gapskratt när jag berättade att jag befann mig på en skogsbilväg långt ifrån storstadens trygga sken.

Till slut hamnade jag i alla fall på rätt köl, hittade hem och kunde pusta ut i soffan tillsammans med underbara, underbara Hanna Hellquist. Alltså, hon gjorde mig bara sällskap från tv-skärmen men det godtar jag. Förstår verkligen att hon inte ville hänga med en desorienterad fåne som jag varit just i kväll.

Nya tag!

Jag är tillbaka! Tror jag i alla fall...

Sen sist jag författade något här har jag hunnit invadera VD's lägenhet i Umeå (igår) och påbörjat min praktik på VK (idag). Min insats för dagen kan sammanfattas med en kalv på grönbete. Förhoppningsvis står jag stadigare på benen redan imorrn - det är åtminstone mitt mål.

I kväll känns det som om luften har gått ur mig. Dels för att det har varit många nya intryck, dels för att jag har varit ledig äckligt länge fram tills idag. Jag är helt enkelt inte van vid schemalagda dagar.
Men vet ni vad? Jag har behövt varenda sekund av lovet. Jag har varit i behov av att träffa människor jag ser för sällan, koppla bort alla måsten och förströ dagarna. Det är nog tack vare det jag kan gå in i en ny fas som den där förbenade kalven.

Nu väntar frugans inbjudande soffa. Höres!

Älskling, jag vet hur det känns när broar till tryggheten bränns

Jag har inte gått ut i skogen och lagt mig under en sten (även om det ibland känns väldigt lockande). Har bara haft en jobbig vecka med en del praktiskt att ta hand om, men främst en massa känslor att ta itu med. Orken att göra så mycket annat än att bära en sorg som inte är av denna värld infinner sig inte riktigt nu.
Men vet ni vad - I'll be back before you know it.

Dina ögon kommer alltid le mot mig, liksom mina kommer le mot dig.

Dag 4 - Det här åt jag i dag

Till frukost blev det i vanlig ordning en skål yoghurt, en macka och en blodapelsin.
Under middagen på jobbet intog jag en hamburgare. Mellan frukost och middag åt jag en näve godis för att stilla hungern.

När jag kom hem blev det en banan och några vindruvor. På puben snacksade jag chilinötter till ölen. Nu ska jag avsluta mitt dygn med en nattmacka innan jag kryper till kojs!

Dag 3 - Mina föräldrar

Far är rar - mor är en orm, sa brorsan när han var liten parvel. Och ja, det stämmer rätt fint så jag kan lämna den här punkten där!

Skämt åsido.

Pappa är visserligen väldigt rar. Som en sovande drake ungefär. Man ska däremot passa sig för att väcka draken - eller pappas temperament för att vara konkret. Som barn var vi syskon livrädda för att han skulle bli arg eftersom det blev väldigt livat. Turligt nog skällde han högre än han egentligen var förbannad. Med tiden lärde vi oss dessutom hur vi kunde driva med pappsen och hans humör, vilket slutade med ett kollektivt asgarv.

Självklart har min far många fler egenskaper än en kort stubin. Till hans bättre hör att han är skitrolig (ibland ofrivilligt), jättesmart och väldigt snäll. Trots att han tidigt lärde oss att livet inte är rättvist upplever jag honom som just rättvis. Inte sådär på millimetern, men med de saker som betyder något.

Pappa har också engagerat sig mycket i vi barns göromål, kanske främst då i skolrelaterade saker. Under gymnasietiden hjälpte han mig med matten som min inkompetenta lärare inte kunde lära ut och fast han inte kan ett ord spanska försökte han även assistera mig i det ämnet.
Jag och pappa är rätt lika. Till utseendet påstår många. Förra året talade en för mig okänd tant om för mig att jag är en exaaakt kopia av honom vilket jag inte vet hur jag ska ta. Att likna en medelålders man kan väl knappast vara en komplimang? Förutom utseendet (eventuellt) har jag ärvt min pappas temperament, höga stämma och hjärna. Därtill har vi lätt för att stressa båda två.

Förresten heter min pappa Sven-Erik. Det är lite konstigt eftersom han är yngst i en syskonskara om fem men ensam om att ha dubbelnamn. Han kallas oftast för Svenne och det passar bra då han är väldigt svennebananig. Den där jantegenen saknar han dock eftersom han ibland tycks tro att han är störst, bäst och vackrast.

Min mamma heter Annette. Jag blir irriterad på folk som inte kan stava hennes namn rätt. Hon är inte den orm som brorsan tidigare påstod att hon var. En bättre beskrivning är nog hönsmamma. Det menar jag inte som något enbart negativt, för hon visar ju verkligen hur mycket hon bryr sig om oss. Däremot har det väl funnits stunder när jag som dotter önskat att hon kunde slappna av lite...

Mamma har alltid funnit där för mig. Många är de gånger hon torkat mina tårar, hon sovit bredvid mig när jag varit nere för räkning och hon varit beredd att ge någon som varit dum mot mig en rak höger. Okej, det sistnämnda skulle hon kanske inte göra bokstavligen. Men hon har stått upp för mig när jag inte kunnat göra det själv. Att jag har ett gott självförtroende idag är nog till stor del mammas förtjänst då hon upprepade gånger talat om för mig hur bra jag är och att jag ska slå dövörat till människor som bara vill mig ont.

Till skillnad från pappa är det svårt att hitta konkreta likheter mellan mig och mamma. Utseendemässigt påminner vi en del om varandra - jag är bara en längre, blekare och mer uppnosig version av henne. Rent personlighetsmässigt är våra likheter mer subtila. Vi har nog samma humor i alla fall, för vi skrattar ofta åt rätt kassa saker båda två.

Mamma är skitbra på att läsa av folk, i synnerhet jag och syrran. Vi kan aldrig ljuga för henne eftersom hon har registrerat miner och gester som avslöjar oss. Inte så fördelaktigt för oss, men desto bättre för mamma...
Förresten är mamma nog min trognaste bloggläsare och jag hoppas innerligt att hon gillar det jag skriver. Hon läste ofta igenom mina texter när jag var yngre och gav mig konstruktiv kritik för alla språkliga fyr jag hade. Vem vet, kanske är det hennes fallenhet för att skriva som gått i arv till mig?

Jag skulle kunna hålla på i evigheter med att beskriva de två personer som satt mig till världen. Men för att få ett avslut på denna till synes oändliga text skriver jag något klyschigt men åh-så-sant: Mamma och pappa - ni är världens bästa föräldrar!

En klapp på min egna axel

Min syster skulle vara stolt över mig om hon såg mig nu. Jag sitter vid hennes köksbord och pluggar. Förvisso bloggar jag ju just i denna stund men det var bara för att göra er alla uppmärksamma på hur oerhört duktig jag är.

Om en stund lämnar jag dock köksbordet för middag på restaurang. Tillsammans med finfint sällskap blir det nog kanon!

El día de los Reyes magos

Är just hemkommen - till syster alltså, som jag bor hos just nu - från trettondagsmiddag hos pappa. Vi har haft det mys med god mat, vin, kortspel och Filip och Fredriks årskrönika. Eller ja, under tv-programmet övergick myset till någon form av kollektiv skam. Jag och Lisa hade våra ansikten djupt inkörda i skämskuddarna när F&F försökte intervjua en av de chilenska gruvarbetarna på spanska... Skulle bli mycket förvånad om inte det ögonblicket är med i nästa årskrönika under parollen "år 2011's pinsammaste tv-ögonblick".

Idag var det ju tänkt att jag skulle publicera dag 3 på listan, "mina föräldrar". Men med några glas rödvin innanför västen väntar jag med det till i morgon när jag antagligen är lite mer skärpt. Då ska jag också sätta punkt för min julledighet genom att ta itu med lite plugg.

God natt med er! Jag avslutar kvällen med att kompensera bildbristen med några foton från nyårsaftonen:

Vätskekontroll i väntan på middan

Lisa och Tina taktiksnackar under "Så ska det låta".

Den obligatoriska posen med skumpan

Det må se ut som avancerad gymnastik, men detta är resultatet av ett platt fall efter ett avancerat danslyft.

Dag 2 - Min första kärlek

Första gången jag blev kär gick jag i sjuan. Objektet för min förälskelse gjorde praktik på min skola och var fyra år äldre än mig. Hans ålder gjorde honom sjukt spännande eftersom han naturligtvis betedde sig mycket mognare än mina klasskompisar.

Såhär i efterhand när jag lärt mig lite mer om livet inser jag att mitt 14-åriga jag troligtvis förväxlade kärlek med något slags pubertalt kåtslag. Fast vid den tidpunkten ansåg mig upp över öron förälskad och därför räknar jag det som min första kärlek. Historien fick dock ett olyckligt slut när denna kille valde min kusin framför mig och jag drabbades av hjärtesorg. I sisådär två dagar, men ändå. Ungdomsförälskelser är icket att underskatta!

Somliga ljus brinner aldrig ut

Igår var vi och tände ljus på Majas grav med anledning av att det var två år sedan hon gick bort. Maja ligger begraven ett stenkast från Johan, på "ungdomsdelen" av kyrkogården. Där ligger 50-, 60-, 80- och 90-talister sida vid sida. Som om någon har velat visualisera orättvisa. För det är rent utsagt åt helvete att sprudlande personer med världen för sina fötter ska bli berövade på framtiden.
Hoppas att de har det bra var de än är nu i alla fall!

Dag 1 - Om mig

Jag såg dagens ljus (eller förlossningsrummets lysrörslampor) en tidig söndagsmorgon för snart 22 år sedan. Anna Elisabeth är mitt namn, efter min brors önskemål.
Min största passion är ord. Det jag värderar högst i livet är min familj och mina vänner, utan inbördes ordning. Jag hyser en förkärlek för Norrland men kan tänka mig att flytta härifrån.
Soundtracket till mitt liv stavas P3.
Dialekter är himla fint enligt mig.
De ord som beskriver mig bäst är nyfiken, impulsiv och pratsam. Om det nu går att beskriva något så komplext som en person med tre ord. Andra adjektiv som skulle kunna passa in precis lika bra är klantig, energisk och sentimental.
Mitt hjärta bultar hårt för en man som inte längre finns här på jorden. Samma hjärta saknar numera en bit.
Jag samlar på kor och Marilyn Monroe-tändare. Kor för att jag tycker de är söta varelser, tändarna vet jag inte riktigt varför jag lägger på hög.
Chips är min största last.
Det uttryck jag missbrukar mest är "Do it!"
Mitt drömyrke är rockstjärna men eftersom jag åtminstone besitter en gnutta självinsikt utbildar jag mig till drömyrke nummer 2: Journalist.
Förutom de där självklara sakerna - såsom att jag och de mina ska få ett långt, lyckligt liv (och att Johan ska komma tillbaka!!!!!!) - vill jag ha en hund och en vacker sångröst.
Jag dansar helst nykter.
Om jag vore en färg skulle jag vara turkos.

Den där berömda listan

Lagom till att "alla andra" har satt punkt för den sista dagen på listan nedan ska jag plocka upp den. Tänkte att det kunde vara ett bra sätt att börja bloggåret på! Och för att återfinna inspirationen...

Dag 01 – Om mig

Dag 02 – Min första kärlek

Dag 03 – Mina föräldrar

Dag 04 – Det här åt jag i dag

Dag 05 – Vad är kärlek?

Dag 06 – Min dag

Dag 07 – Min bästa vän

Dag 08 – Ett ögonblick

Dag 09 – Min tro

Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

Dag 11 – Mina syskon

Dag 12 – I min handväska

Dag 13 – Den här veckan

Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

Dag 15 – Mina drömmar

Dag 16 – Min första kyss

Dag 17 – Mitt favoritminne

Dag 18 – Min favoritfödelsedag

Dag 19 – Detta ångrar jag

Dag 20 – Den här månaden

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Dag 22 – Det här upprör mig

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Dag 25 – En första

Dag 26 – Mina rädslor

Dag 27 – Min favoritplats

Dag 28 – Det här saknar jag

Dag 29 – Mina ambitioner

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Lite senare idag kommer ni alltså kunna läsa "om mig"!

Returresa till barndomen

Likt många andra hade jag problem med telefonens väckarklocka i morse vilket orsakade att jag vaknade lite senare än planerat. Den tilltänkta avgångstiden till Sandra blev därför framflyttad, men till slut anlände jag och VD till bruden i bushen. Där plockade vi fram skrana, tefat och... eh, vad heter det? En fattigmans-snowboard kan vi kalla det! Med dessa ting gjorde vi en nostalgiresa tillbaka till barndomen när vi susade ner för de pudersnötäckta backarna. Trots att det blev några ofrivilliga dyk ner i snön och att min höft är helt blå efter ett hastigt möte med en isklump var det ett angenämt sätt att fördriva en söndagseftermiddag på.
Jag borde nog spendera mer tid i pulkabacken.

Slutet av år 2010

Precis som jag hoppades och trodde blev nyårsaftonen väldigt lyckad. Det var inte någon klackarna-i-taket-och-däcka-innan-tolvslaget-kväll utan snarare en relativt städad men jävlar så trevlig afton.

Istället för att referera hela kvällen i ord låter jag de förevigade ögonblicken tala om för er vad vi gjorde på ett ungefär:

Ett par härligt röda strawberry daiquiris som VD mixade ihop hälsade gästerna välkomna.

Linus, Daniel och Malin väntade hungrigt på middagen

Till förrätt: toast skagen

En väldigt artsyfartsy bild på mig och VD

Desserten: Vaniljpannacotta med halloncoulis serverades tillsammans med min favorit hot shot. Varmrätten fångade jag tydligen aldrig på bild, den bestod av grekisk pyttipanna med tzatziki.

Efter middagen axlade jag rollen som lekledare och aktiverade alla med en runda "Så ska det låta". Jag hade förberett de olika tävlingsmomenten under förra veckan och av engagemanget att döma var det en väldigt uppskattad lek.

Laget med det fantasifulla namnet lag 2 tog hem vinsten. Priset bestod såklart i att de fick riva av en segersång.

Lina, VD och Malin dammade av ett gammalt beprövat practical joke när det vankades fotografering.

Tolvslaget skålade vi in utomhus med bubbelfyllda glas. Två ufoballonger skickades därefter upp som en hälsning till våra älskade som lämnat oss i år. Och ja, 2011 inleddes med två våta kinder.

Lite klackar - eller åtminstone strumpläster - i taket blev det framåt småtimmarna ändå.