Om ett år eller två är det aldrig över

I dag är det tre månader sen Johan vandrade vidare. Ett kvartal har passerat, kantat av saknad. Eller inte bara kantat utan fyllt av saknad och ett värkande hjärta.

Jag förstår inte hur tiden kan ha fortsatt sin gilla gång. Den borde ha upphört samtidigt som Johans liv. Ändå har timmarna skenat iväg. Samtidigt har sekunderna gått ofattbart långsamt. Det går helt enkelt inte att förklara hur jag upplever tiden nu - jag vet bara att saknaden växer för varje dag. Jag lär mig förvisso att leva med saknaden men inte utan en stark motvilja.

Jag vill inte leva med saknad. Jag vill leva med Johan.