Dag 3 - Mina föräldrar

Far är rar - mor är en orm, sa brorsan när han var liten parvel. Och ja, det stämmer rätt fint så jag kan lämna den här punkten där!

Skämt åsido.

Pappa är visserligen väldigt rar. Som en sovande drake ungefär. Man ska däremot passa sig för att väcka draken - eller pappas temperament för att vara konkret. Som barn var vi syskon livrädda för att han skulle bli arg eftersom det blev väldigt livat. Turligt nog skällde han högre än han egentligen var förbannad. Med tiden lärde vi oss dessutom hur vi kunde driva med pappsen och hans humör, vilket slutade med ett kollektivt asgarv.

Självklart har min far många fler egenskaper än en kort stubin. Till hans bättre hör att han är skitrolig (ibland ofrivilligt), jättesmart och väldigt snäll. Trots att han tidigt lärde oss att livet inte är rättvist upplever jag honom som just rättvis. Inte sådär på millimetern, men med de saker som betyder något.

Pappa har också engagerat sig mycket i vi barns göromål, kanske främst då i skolrelaterade saker. Under gymnasietiden hjälpte han mig med matten som min inkompetenta lärare inte kunde lära ut och fast han inte kan ett ord spanska försökte han även assistera mig i det ämnet.
Jag och pappa är rätt lika. Till utseendet påstår många. Förra året talade en för mig okänd tant om för mig att jag är en exaaakt kopia av honom vilket jag inte vet hur jag ska ta. Att likna en medelålders man kan väl knappast vara en komplimang? Förutom utseendet (eventuellt) har jag ärvt min pappas temperament, höga stämma och hjärna. Därtill har vi lätt för att stressa båda två.

Förresten heter min pappa Sven-Erik. Det är lite konstigt eftersom han är yngst i en syskonskara om fem men ensam om att ha dubbelnamn. Han kallas oftast för Svenne och det passar bra då han är väldigt svennebananig. Den där jantegenen saknar han dock eftersom han ibland tycks tro att han är störst, bäst och vackrast.

Min mamma heter Annette. Jag blir irriterad på folk som inte kan stava hennes namn rätt. Hon är inte den orm som brorsan tidigare påstod att hon var. En bättre beskrivning är nog hönsmamma. Det menar jag inte som något enbart negativt, för hon visar ju verkligen hur mycket hon bryr sig om oss. Däremot har det väl funnits stunder när jag som dotter önskat att hon kunde slappna av lite...

Mamma har alltid funnit där för mig. Många är de gånger hon torkat mina tårar, hon sovit bredvid mig när jag varit nere för räkning och hon varit beredd att ge någon som varit dum mot mig en rak höger. Okej, det sistnämnda skulle hon kanske inte göra bokstavligen. Men hon har stått upp för mig när jag inte kunnat göra det själv. Att jag har ett gott självförtroende idag är nog till stor del mammas förtjänst då hon upprepade gånger talat om för mig hur bra jag är och att jag ska slå dövörat till människor som bara vill mig ont.

Till skillnad från pappa är det svårt att hitta konkreta likheter mellan mig och mamma. Utseendemässigt påminner vi en del om varandra - jag är bara en längre, blekare och mer uppnosig version av henne. Rent personlighetsmässigt är våra likheter mer subtila. Vi har nog samma humor i alla fall, för vi skrattar ofta åt rätt kassa saker båda två.

Mamma är skitbra på att läsa av folk, i synnerhet jag och syrran. Vi kan aldrig ljuga för henne eftersom hon har registrerat miner och gester som avslöjar oss. Inte så fördelaktigt för oss, men desto bättre för mamma...
Förresten är mamma nog min trognaste bloggläsare och jag hoppas innerligt att hon gillar det jag skriver. Hon läste ofta igenom mina texter när jag var yngre och gav mig konstruktiv kritik för alla språkliga fyr jag hade. Vem vet, kanske är det hennes fallenhet för att skriva som gått i arv till mig?

Jag skulle kunna hålla på i evigheter med att beskriva de två personer som satt mig till världen. Men för att få ett avslut på denna till synes oändliga text skriver jag något klyschigt men åh-så-sant: Mamma och pappa - ni är världens bästa föräldrar!