Det ska gå. För min skull. För din skull. För vår skull.

Det är den nionde oktober 2010. Vi sitter i bilen på väg mot Luleå och pratar om framtiden. Drömmer om allt vi ska göra, gör back-up-planer i fall plan A skulle skita sig. Allt kommer ändå lösa sig i slutändan, beslutar vi.

Tio dagar sedan omkommer Johan i en bilolycka. Vår framtid blev varken det vi drömt om eller planerat. Den gick upp i rök den där tisdagskvällen.

För varje dag som går växer saknaden. För varje dag som passerar blir vår sista tid tillsammans mer och mer avlägsen. Samtidigt blir sorgen och längtan en aning lättare att hantera. De har blivit mina ständiga följeslagare som jag försöker lära mig tampas med.
Men det helvete som varit de senaste månaderna är fortfarande ett pågående helvete. Jag försöker att sträva uppåt och jag tänker slutföra de där planerna på egen hand. Även om det inte löste sig i slutändan.