Undertecknat en äckligt käck tjej med en fin vän

Det är nästan obscent hur glad jag är över att vara tillbaka i Piteå. Jag pratade med min syster i telefon tidigare i dag, hon suckade över hur käck och positiv jag lät. Men jag förstår henne - sådana personer framkallar kalla kårar hos mig i vanliga fall.

Hur som helst finns det smolk även i denna glädjebärare: Jag saknar redan VD väldigt mycket. Visserligen visste jag redan att hon är en riktig pärla men under min praktikperiod har hon verkligen cementerat det. I sex veckor har hon låtit sitt hem stå öppet för mig, lånat ut sin bil, haft mat på bordet när jag kommit hem och låtit mig tära på hennes tålamod (jag har faktiskt sådan självinsikt att jag vet att jag kan vara krävande). Framför allt har hon varit ett så fint sällskap att jag nästan grät när vi skiljdes åt på busstationen.

Eftersom detta inlägg tenderar att bli lika överkäckt som mitt samtal med Lisa sätter jag punkt med en klämmig men väldigt sann klyscha: Alla borde ha en vän som VD.

Förresten hoppas jag att alla har vänner som alla mina vänner. För de är fina hela bunten!