Innan jag drabbades av rastlöshet ute på gräsmattan i dag hade jag hunnit besöka fröken Thiger ute i obygden. Som vanligt när vi sammanstrålar började vi avhandla existentiella frågor, i dag med fokus på livets nyckfullhet.
Ett exempel på just livets nyckfullhet - eller ödets grymhet kanske är ett bättre uttryck? - möttes jag av i kväll. Jag besökte Johans vilostad och när jag stod där och betraktade gravstenen tänkte jag "det var inte såhär det skulle bli". Det var ju nu vi skulle flytta ihop, nu vårt liv tillsammans skulle börja på riktigt, nu vi skulle dela vardagen med varandra, nu vi skulle bråka om vems tur det var att diska...
Det är fortfarande svårt att begripa hur vår framtid tillsammans fullständigt kunde raseras på ett ögonblick. Gud ska veta hur mycket jag saknar den mannen och hur jag fullkomligt hatar att facit aldrig kommer på hur vårt liv skulle sett ut i dag om det där fruktansvärda ögonblicket aldrig ägt rum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar