Work

Det bästa med att jobba eftermiddag är möjligheten till lugna förmiddagar.
Det sämsta med att jobba eftermiddag är att om man unnar sig lugna förmiddagar hinner man inte göra något produktivt av dagen. Bortsett från att jobba, alltså.

I helgen arbetar jag dock dagtid. Ska bli mycket, mycket spännande att se hur jag lyckas ta mig upp morgonkvisten efter två veckor som kvällsreporter.

Lördagens musikval

Lördagens födelsedagsfirande var en hyfsat lugn tillställning. Bara en sån sak som att vi hade allsång till Utan dina andetag och 747 innan avfärd till krogen talar för det. Taxin förde oss till Scharinska, första gången jag var där. Och som jag gillade stället! Kvällens absoluta höjdpunkt inträffade när Band of Horses The funeral ljöd över dansgolvet.

EXTAS.
Kändes väldigt uppfriskande också, efter förra helgens musikaliska bottennapp (om än jag hade jäkligt kul då!).

VD:s (och numera även min!) kompis Lina representerades i form av ett födelsedagskort.

Jag sportade lila läppar och gillade det som tusan!

Obehaget

Fick flashback från helvetet igår kväll. Stigande panik som intensifierades ju längre svar uteblev. Försökte intala mig själv att sluta fåna mig, att det inte var någon fara. Fast då insåg jag att det var precis så jag resonerade den där tisdagskvällen för snart ett år sedan....

Nu var det tack och lov ingen fara. Men jag undrar hur länge den där kvällen kommer passera i revy för mitt inre.

Hipstamatic b-bash

Idag är ingen vanlig dag...

Idag är en bra dag! Det är lördag. Sandra är här. I kväll blir det chokladorgie och drinkkavalkad och senare ska vi dansa oss svettiga!

Vadan detta frosseri, tjo och tjim tänker ni säker nu? Frugan fyller år och då måste man ju ställa till med kalas! Jag har redan sjungit tre verser ur "Ja må du leva" för henne men jag kan väl kosta på mig ett STORT GRATTIS TILL VÄRLDENS BÄSTA VD även här. Välkommen in i den exklusiva club 22.

Where's the party?

I takt med att helgen närmar sig intensifieras diskussionerna i det Bergmanska/Danielssonska hemmet. Vilket av Umeås alla uteställen ska vi göra osäkert i helgen?

Åsikterna går isär. Därför vänder jag mig utåt till er Umeåbaserade klubbråttor: Var finner vi stans bästa röj i helgen?

You can't play safe and win

Ibland när jag berättar för släktingar och bekanta vad jag sysslar med nu för tiden möts jag av reaktionen "jaha, vad roligt. Men hur ofta jobbar du på macken då?". Som om mitt yrkesval bara är någon form av förströelse.

Jag förstår denna typ av reaktion. De flesta har åtminstone något slags hum om hur arbetsmarknaden ser ut för journalister. Jag bekräftar väl denna uppfattning på något sätt.
Min invändning mot frågan om hur mycket jag arbetar på Shell är däremot: Varför skulle jag vara kvar där?
Innan någon läser in en nedlåtande ton mot min forna arbetsplats är det bäst att jag påpekar att verkligen gillade att arbeta där. Men med en kandidatexamen inom den bransch jag drömt om att verka i skulle det kännas förljuget mot mig själv att fortsätta jobba på en bensinstation.

Det jag tror nämnda fråga på riktigt bottnar i är att många är sådana jäkla trygghetsnarkomaner nu för tiden. Jag har sett så många exempel på det. Ambitiösa människor som utbildar sig till vad de vill för att sedan jobba med vad de inte vill. Bara för att de inte får önskejobbet på en gång.
Jag vägrar gå den vägen. Jag arbetar hellre med det jag vill än att ha en säker inkomst varje månad.

Visst kan jag mycket väl tänka mig att ta något annat än ett journalistjobb för en stund om allt verkligen skulle låsa sig. Men bara för det är inte mitt yrkesval en förströelse. Vill bara klargöra det om nu någon fler undrade varför jag aldrig skriver om macken numera...

Consider this a todays outfit

Såhär såg jag ut när jag kom hem från jobbet för två timmar sedan. Stelfrusen men så jävla powerful business woman.

Byxorna är gammal skåpmat och skjortan är från VD's. Det sistnämnda är en finfin källa till nya kläder för, på riktigt, inga pengar alls.

Den smutsigaste flickan i världen

Fasen vad grinig jag känner mig. Vaknade upp i skepnad av norra Europas skitigaste, en spillra av mig forna så fräscha jag. I vanliga fall är det ju ett tillstånd som man snabbt kan råda bot på men inte idag NÄR DET JÄVLA VATTNET ÄR AVSTÄNGT!!!
Både jag och frugan hade missat att vi skulle vara utan vatten fram till klockan 13, en miss som alltså lett fram till att jag luktar som en apskitkloakcocktail.

I eftermiddag måste jag i alla fall ge mig ut i civilisationen för att jobba. Har gjort mitt bästa för att dölja flottfrillan och tror att jag lyckades hyfsat, åtminstone. Men hur tusan bär jag mig åt för att fejka gólukt utan vatten..?

Den förtjusande smärtan

Äsch, det här var ju inge roligt. Jag trodde att mitt förra inlägg skulle resultera i att mamma och/eller pappa snörde sig på telefonen och frågade vad i helvete jag nu hade hittat på (min tonårsrevolt infaller sent i livet). Men inte icke.

Nu behövde ju i och för sig inte oroa sig. Gjorde bara traguspiercing som var så oskyldig att det knappt kändes. Jag känner mig faktiskt lite berövad på smärtan som håltagningar ska medföra.

Måndagsnöjet

I eftermiddag ska jag punktera huden igen! Jag är inne i en bodymodperiod just nu när jag skulle vilja pierca och tatuera mig lite varstans men jag försöker tygla mig själv. Det tror jag glädjer mina arma föräldrar...

Fest hos VD

Igår styrde vi en liten tjejfest hemma hos VD. En sån där lugn tillställning ni vet, med tuttar, tequila och dubstep.

Kvällen fortsatte på Corona på allmän begäran av VD och Jennie. Men det funkade faktiskt, tack vare skojigt sällskap och ett dansgolv med bra svänga de lurviga-musik. Den andra DJ:n däremot - som lyckades med konststycket att spela Summer of '69 och Fives gamla dänga Everybody get up inte mindre än två gånger när vi var inom hörhåll - kunde ju däremot ha gått hem och lagt sig. Med fördel.

Jag skulle nästan kunna påstå att gårkvällen var smått spårad men då riskerar jag att skapa inflation i det uttrycket. Så jag sträcker mig till att säga att det var jäkligt kul!
(Fick förresten andnöd av allt skratt som uppstod när jag såg bilderna vi tog igår. Enligt VD får de dock aldrig lämna en lösenordsskyddad bildmapp, vilket är rätt trist. För er alltså.)

Jag kammade två blondiner igår! Släng dig i väggen, Hugh Hefner!
Blev lite ledsen när jag upptäckte att de inte var så attraktiva när allt kom omkring...
Frugan var söt, som vanligt.

Reflektion av nuet

När jag tänker på min nuvarande livssituation kan jag inte låta bli att le lite snett för mig själv. Jag har inget fast arbete.
Jag har ingen bostad.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i framtiden.

Men å andra sidan: Antalet dagar jag varit ledig sedan mitt sommarvikariat tog slut kan jag räkna på en hand.
Jag har en underbar vän som låter mig vara inneboende hos henne.
Och det är faktiskt rätt härligt att utelämna sig själv till ovissheten en stund. För första gången i livet vet jag inte vad mitt sista steg ska bli men jag väntar med spänning på den dag jag kommer på det.

Nu drar jag till Lycksele en dag eller två, för att se vad som händer där.

Titelbyte

Jag är rätt dålig på att vara arbetslös. Eller bra, beroende på hur man ser på det. Under natten hade min telefon laddats ut och i morse skämtade jag om att jag hade missat en massa jobberbjudanden. Klockan 08.59 plingade det till i luren. "Nu kommer jobbförfrågan", påstod jag med spelad självsäkerhet. Men mycket riktigt innehöll meddelandet en undran om jag kunde jobba som kvällsreporter på VF (!).

I kväll har jag alltså bytt arbetsplats. Även om jag satt i exakt samma lokal som igår (när jag var webbreporter på VK) var det lite av en omställning. Bara det här med att presentera sig för rätt tidning är en utmaning i sig. Fast jag tror att jag fixade det rätt bra ändå och förhoppningsvis är de andra på tidningarna är av samma åsikt. I så fall kanske jag får vara dålig på att vara arbetslös även i fortsättningen...

En sisådär motiverad bild från examensdagen. Men det slår mig att jag vet så lika lite om framtidens jobbutsikter som jag visste då... (Sedan kan det ju aldrig vara omotiverat med en bild på sköna, saknade människor!)

Så minns jag 9/11

Det är tisdagen den 11 september 2001. Jag har slutat skolan relativt tidigt, sådär som man gör när man är 12 år och går i årskurs sex. Det har varit en högst ordinär dag så långt, förutom att det började en ny tjej i klassen. Evelina heter hon.

Jag sitter på vardagsrumsgolvet och tittar på "Mannen med järnmasken", en grynig version inspelad på VHS. Har sett den några gånger förut men jag ser den gärna en gång till för filmen är ju lagom läskig och Leonardo DiCaprio är ju faktiskt ganska snygg. Plötsligt kommer pappa hem från jobbet. Han gormar och svär vilket inte tillhör ovanligheterna. Han kan konsten att leva om, min kära far. Men det är ändå något som inte stämmer i hans beteende. Pappa springer upp för trappan, tycks ta alla trappsteg i ett endaste kliv. Och så är det något med det han skriker... Något om ett tredje världskrig, att nu jävlar är det kört. Han sliter till sig den grå, konformade fjärrkontrollen och avbryter abrupt mitt filmtittande.

På tv-skärmen uppenbarar sig två skyskrapor stående i brand. Bilder klipps in som visar hur endast ett av tornen omges av ett häftigt rökmoln när ett flygplan med stor precision glider in i det andra. Jag försöker ta in bilderna, försöker förstå vad som händer. Inser genast att detta inte är fiktion men vart utspelar sig denna surrealistiska scen? Och varför?

Några timmar senare sitter jag på andra sidan gatan och käkar pölsa hos grannarna. Jag tycker om hemmagjord pölsa men just nu äter ögonen tv-skärmen mer än vad käkarna tuggar maten. Terroristattack, terrordåd, terrorister talas det om på de direktsända nyheterna. Jag tror att jag har orden hört förut fast jag är inte säker. Samma bilder har passerat mina näthinnor under flera timmar nu. Penetrerat de. Etsat sig fast i hjärnan. När jag går och lägger mig den kvällen har jag en klump i magen. Vad kommer att hända nu? Är det här upptakten på det där tredje världskriget som pappa hojtade om?
Jag är 12 år och förstår att i dag har världen förändrats.

Tio år har passerat men minnena från den där dagen är fortfarande starka.
Vad kommer du ihåg från den 11 september 2001?

Mot ovissheten - och vidare?

För tillfället känner jag mig som the hardest working woman in media business. Obs! Känner mig som. Herregud, den här branschen genomsyras ju av en if you snooze you lose-mentalitet och så sjukt ambitiösa personer att det vore pinsamt om jag utgav mig för att vara den hårdast arbetande. Men faktum är att jag har gjort väldigt många arbetspass de senaste två veckorna. Dessutom är jag dyngförkyld sedan en tid tillbaka vilket multiplicerar känslan av hårt arbete med, låt oss säga, sju.

Efter morgondagen tar jag dock återigen klivet in i ovissheten. Fastän jag borde ha vant mig vid tanken på arbetslöshet upplever jag tillståndet som hisnande.

As long as I'm your hooker

När jag ändå är inne på klä'a: Detta tygstycke signerat Rebecca Simonsson beställde jag hem förra veckan. Kan inte på rak arm avgöra om jag ser häftig eller enbart prostituerad ut i bodyn. Kan inte heller avgöra om det spelar någon som helst roll...

T-shirtslakt

Muddar på kläder är verkligen inte min grej. På huvtröjor och dylikt - okej. Annars - nej. Därför gick jag lös med trådsprättaren på min finfina Ramones-tee i går och befriade den från den förargliga biten där nere. Hade varit synd på en sån rar tisha att ligga i garderoben bara för att den var muddprydd!

Före/Efter. Det ser även ut som jag kapat av benen! Så kan det gå när man står och skäms i strumplästen

Frugan har (snart) återvänt

Jag är så trött, så trött och skulle vilja/behöva sova i tusen år. Men det går inte för sig, för i kväll ska det bowlas!

Min förlorade fruga befinner sig i Umeå till imorrn bitti vilket betyder att jag måste ta tillfället i akt att hänga med henne. Turligt nog kommer hon tillbaka på söndag igen och då ingår vi återigen samboskap. Som jag har längtat...

Snart, snart kan vi kramas igen varenda dag!