Det var den skidåkningen det...

När jag för en vecka sedan skrev - inför den då stundande resan till Kittelfjäll - att vi fick se om det var värt det när jag låg ledbruten och benbruten var det ett skämt. Gud, Ödet, Illuminati eller vad som nu styr världsordningen verkade dock inte förstå det eftersom jag nu hoppar kråka med hjälp av ett par kryckor...

För att ta det från början förflyttar vi oss till i lördags, vid 10-tiden. Vi har just åkt upp för liften och är redo att ta oss an backarna. Första strapatsen blir en snårig offpist där jag har lite svårt att hålla ihop skidor och stavar för att inte slå in i något snår. När jag väl kommer ut ur snårskogen slappnar jag av för några sekunder och KRASCH! Undertecknad åker in i ett litet, litet träd.
Själva smällen känns knappt men däremot fastnar vänster fot i riset, med knäet i ett vridet läge. Sekunderna innan jag får hjälp att komma loss är inte de skönaste i mitt liv...

När jag sedan skulle resa mig upp för att fortsätta åkningen ville knäet inte riktigt vara med. Det gjorde ont så innihelvete på ren svenska och kanske ännu ondare gjorde skammen. Som ni säkert vet är det viktigaste när man ramlat att ställa sig upp innan någon ser, men här gången gick det inte. Det hela slutade med en skotertransport ner för Kitteljävlafjället och jag har alltså ett halvt åk med mig i bagaget från helgen.

Att påstå att det var en bra helg vore ju en ren lögn. Helvetesjävlaskithelg är nog mer rätt benämning. Jag åkte inte 35 mil för att dränka skammen i kaffedrinkar. Bortser man dock från den lilla (...) detaljen att jag lyckades förflytta knäskålen redan under första åket hade jag det mysigt och trevligt med mitt extraordinära sällskap. Som när min underbara passade upp mig - då kändes livet väldigt fint, trots allt.

Kittelfjäll verkade väldigt vackert men tyvärr fick jag ju aldrig möjlighet att utforska om det stämmer... (Ja, jag är bitter. Dessutom dryper jag av självhat och -förakt just nu. Kanske kommer ett inlägg senare om hur värdelös jag är.)