På latsidan

I lördags var jag ute och sprang för första gången på två veckor. Japp, det är sant. Jag har legat på latsidan.
Det vore lätt att ursäkta det (för mig själv) med att jag har jobbat och inte haft tid. Fast sanningen är att löplusten jag kände i början av sommaren är som bortblåst. Jag är inte motiverad att ta mig ut i spåret helt enkelt. 


Då jag sprang i lördags var jag inte heller motiverad när jag väl tog mig ut. Det ledde till att jag sprang fort som fan sista biten för att få det "bortgjort", vilket i och för sig var bra. Då. Nu, två dagar efteråt, har jag fortfarande ont i benen. Jag är så stappelbent att man knappt kan kalla det träningsvärk - snarare likstelhet. 


För att komma till bukt med motivationsproblemet söker jag just nu träningssällskap. Har lagt ut en förfrågan på Facebook, men inte fått något napp. Funderar starkt på att ta till plan B nu: Att ställa mig vid ett vältrafikerat löparspår, kasta mig runt benen på första hurtbulle, vräka omkull hen och sedan be snällt om att få göra sällskap. 


Ja. Så får det bli. Snart är jag igång igen.