Årets sista inlägg!

Det börjar bli dags att dra på sig klackarna för att sedan pulsa genom snöslasket till den ytterst glamorösa bussen, som ska ta oss till årets nyårsfest. Men innan dess vill jag förstås skriva ett sista inlägg, med en sista hälsning för året:

GOTT NYTT ÅR!

Jag önskar er alla en trevlig afton, utan besvikelser. Och glöm för Guds skull inte bort att lämna en massa nyårslöften som ni ändå inte kommer hålla! 
Själv lovar jag högtidligt att jag under 2013 ska bli snällare, snyggare, smalare, smartare, spontanare, hälsosammare, mer framgångsrik, nyktrare, tobaksfriare, jobba mindre, tjäna mer, bry mig mer om mina medmänniskor och tänka mer på mig själv. 

Med det trippar jag iväg och håller tummarna för att jag håller mig på benen ikväll och inte bryter dem... 
Var rädd om er!

Eftersom jag älskar kor får en bild på detta underbara djur tillsammans med undertecknad avrunda bloggåret 2012.

I-landsbetonat nyårsbryderi

Det är inte ens tolv timmar kvar tills nyårsfyrverkerierna kommer lysa upp himlen och champagnen ska regna över en och jag vet fortfarande inte vad tusan jag ska ha på mig ikväll. Detta ständiga i-landsproblem!
Min jakt på en fin nyårsklänning - som pågått ett bra tag! - resulterade i absolut ingenting alls och därför får jag helt enkelt återvinna någon gammal trasa... 

Så nu tycker jag att alla ska släppa sina egna förberedelser för att istället agera smakråd till mig: Ska jag bära förra årets jul-/nyårsklänning eller årets midsommarklänning? Hjälp!

Psst! Glöm inte att lyssna på Olof Wretlings - förmodligen skitroliga - vinterprat som börjar nu!

Årets...

2012 har snart dragit sin sista suck och det är väl därmed på sin plats att sammanfatta det gångna året. Jag har för avsikt att göra en mer personlig nyårsresumé på något sätt, men den kommer först i början av nästa år... 
Jag börjar istället med en vanlig, hederlig lista med någon slags popkulturell och nöjesrelaterad inriktning. 

Detta tycker jag var årets... 

... blogg: Tough one. Jag har läst ett stort antal bloggar under året och många bra sådana. Men jag väljer nog HanaPee, trots att jag läst henne väldigt sporadiskt på sistone. För hennes kloka åsikter (oftast inte helt olika mina egna, hehe), välskrivna texter och roliga inlägg. Bara en sån sak som att hon höll mig vaken en halv natt med hennes bajshistorieinlägg... 

... bok: Filters personporträttssamling Svenska öden. Ett lite udda val kanske, men jag kan inte få nog av det där magasinets briljanta skribenter och deras reportage.

... film: We need to talk about Kevin. "Faktum är att jag aldrig känt mig så psykiskt nedbruten efter att ha tagit del av en fiktiv historia. När eftertexterna började rulla kändes det som att all livsglädje runnit av mig.", skrev jag i februari efter att ha sett detta gripande drama signerat Lynne Ramsay. Det visade sig att jag inte heller skulle få se någon ens tillnärmelsevis lika berörande film under resten av året – och inte heller någon lika bra.

... gastronomiska upplevelse: Trerättersmiddagen på Viktoria i oktober. Ren och skär matmagi, från det inledande champagneglaset via den knäckande kronärtskockssoppan och bakade rödingen, till det avslutande frasiga äpplet. Jag dreglar fortfarande bara jag tänker på denna middag.  

... konsert: Lady Gagas Born this way ball på Globen i augusti. Den kvinnan vet hur man levererar en storslagen show och musikalisk upplevelse. Jag längtar redan till Gaga-konsert nummer fyra för egen del.  

... låt: Markus Krunegård - Askan är den bästa jorden. Kärade ner mig i denna låt och framför allt i texten tidigt i våras och nu när jag gick igenom musikåret 2012 i huvudet var det den som poppade upp först.  

... skällsord: 2012 var året när PK var bland det fulaste man kunde få slängt efter sig. Ja, jag har blivit kallad politiskt korrekt både en och två gånger, menar som en förolämpning, men jag är hellre "opportunistisk" (som smädarna menar att PK-människor är) än inskränkt, lättkränkt och socialt inkompetent.

... sommarpratare: Daniel Sjölin, för hans ärlighet och imponerande självinsikt. Måste även nämna Sébastien Boudet, för hans passion. 

... tidning: Totalt Umeå, såklart! ;) 

... tv-program: Jakten på det perfekta livet. Min beundran för Hanna Hellquist bara växer och växer!   

... tv-serie: Game of thrones. Ja, jag vet att den inte kom i år men jag upptäckte och förälskade mig i serien den här hösten. Kan knappt bärga mig till säsong tre som har premiär i mars nästa år!

Den här årslistan råkade visst bli en orgie i superlativ, men så förtjänar ovanstående personer och fenomen allt beröm. Nu är jag jäkligt nyfiken på vilka upplevelser 2013 kommer bära med sig!  

(Om någon har gjort en egen lista av något slag får ni förresten gärna länka. Jag tycker det är sjukt trevligt att läsa årslistor!)

Från en metropol till en annan

Det var fasligt skönt att landa här hemma igår kväll efter en härlig vecka på födelseorten. Borta bra, men hemma bäst och yadidadida, ni vet. 
Fast denna gång rörde det sig bara om en mellanlandning, för nu bär det av till nästa monopol!

Alldeles strax svischar vi iväg till Vännäs för kalas och hotellövernattning. Det blir nog en miniweekend som vi kommer tala om i åratal hädanefter, hehe. 

Så blev det en fin jul till slut!

Den infunna julstämningen till trots upplevde jag en viss oro när själva aftonen började oroa sig. Inte för att jag skulle behöva gå hungrig, att mina julklappsmottagare skulle bli missnöjda över sina paket eller över att jag själv skulle bli utan julklappar. Nej, det jag oroade mig för var att vi bara skulle vara fyra personer som firade julafton tillsammans. 

Under min barndoms jular var vi alltid sexton pers, fem hundar, det var ett jävla liv och under juldagen befann jag mig i ett nästintill apatiskt tillstånd, av ren och skär utmattning. Jag älskade det! 

Att vi nu bara skulle vara jag, Lisa, mamma och Micke bäddade för en lugn afton långt ifrån detta. 

Självfallet hade jag ingen fog för min oro. Vi åkte förbi pappa en sväng och fick träffa fler människor och på kvällskvisten slöt fler upp hos mamma för att spela sällskapsspel. Och däremellan hade vi det väldigt trevligt, mysigt och fröjdefullt. Julmaten (som för min del nästan uteslutande består av fisk) var god, klapparna till belåtenhet för alla parter och sällskapet högklassigt. Fast bäst av allt var ändå nämnda sällskapsspelssejour... Jag skrattade så att jag fick ont i hjärtat! 

Åh. Vad jag i hemlighet önskar att julafton infann sig åtminstone en gång till per år.

Hemma hos pappa träffades vi syskon allihopa för en stund. Och självfallet tog Linus tillfället i akt att utklassa oss alla i sällskapsspel senare på kvällen.

Pappsen körde på kitschgran i år.

Lisa och vår söta farfar.

Berit chillade med tomtarna. 

Hemma hos mami tramsades det en massa framför kameran. Tyvärr upptäckte jag nu att inga av de bilderna funkar i ett större format (än på förhandsgranskningen på kameran). Jaja, allting kan väl inte vara fullkomligt fröjdefullt antar jag.

Rimmat tills jag nästan svimmat

Igår lunchade jag med min favorit-Thiger. I sex timmar. 
För efter vi hade ätit var vi förstås tvungna att dricka kaffe. Och när vi hade druckit kaffe blev vi förstås sugen på lite öl och vin. Dessutom hade vi ju flera världsproblem att försöka lösa. Huruvida vi kom fram till några lösningar låter jag vara osagt, men Kallholmens öl är väldigt god i alla fall!

Gårdagskvällen ägnade jag åt att slå in paket så fint jag bara kan (inte speciellt fint med andra ord) och julklappsrimma så omsorgsfullt jag bara kan. Även om jag fick ta till några nödrim ibland är jag väldigt nöjd med den poesi jag skapade. Kanske bjuder på ett när gåvomottagarna öppnat sina paket!

Idag börjar julfirandet på riktigt för mig. Alldeles strax åker vi till Johans barndomshem för getgos och uppesittarkväll med bastu, bland annat. Tidigt imorgon bitti går sedan min färd mot staden i mitt hjärta. Ni kan säkert gissa vilken. 

Om vi inte hörs det närmaste dygnet önskar jag er alla en fantastisk, gnistrande, magisk jul! Puss!

Nu har vår blygsamma julklappshög växt lite grann i alla fall, Anja! ;)

Några av mina omsorgsfullt författade rim... (Kände mig nödgad att smudga ut texten på översta lappen i fall gåvomottagaren kikar in här innan hen får paketet.)

Pimpade pepparkakor

Vad har egentligen tagit åt mig? När blev jag såhär peppad på julen? 
Visserligen har jag alltid tyckt om att fira jul och hållit det som min favorithögtid. Men sedan jag flyttade hemifrån för fem år sedan har det där med julpyssel och -pynt stått långt nere på prioriteringslistan. Någon kaka och något rött har väl slängts ihop och upp, men det är ingenting jämfört med julförberedelserna i år. 

I onsdagskväll bakade jag och Johan stora hjärtan som vi sedan dekorerade. En kär, julig sysselsättning från barndomen. 

 Självklart öste jag på lite extra kärlek med hjälp av kristyren. 

Och nu hänger de såhär fint uppradade. Den till höger har Johan gjort, de andra två är mina verk (ja, vi har verkligen becksvart i vissa delar av vår boning. Ides inte ens anstränga mig för att försöka ta någon bild med bättre ljus).

På tal om den stundande högtiden så har jag och min julmedbrottsling satt ihop en grym julmusiksplaylist. Flera klassiker, mycket nytt, lite Gaga men ingen Mariah Carey. Ni hittar listan HÄR. 

Såhär ser det för övrigt ut i den andra delen av rummet jag sitter i, just nu. En helt autentisk paparazzibild från vårt juliga hem.

En ocean av ledig tid

Vilken magisk känsla det var att lämna jobbet igår kväll - efter en tolv timmar lång arbetsdag, efter att ha producerat två nummer av tidningen under samma vecka - och veta att jag har nästan två veckors ledighet att se fram emot. 
Två veckor! Så lång sammanhängande ledighet har jag inte haft under hela året, om man inte räknar med mina två veckor av arbetslöshet i början av året (och det kan man inte. Det är ingen semester att vara arbetslös ska jag be att få tala om). 

Denna ocean av ledig tid ska jag enbart ägna åt att njuta. Umgås med personer jag vill umgås med. Fira jul. Äta gott. Sova ut. Fira nyår. Njuta viner och champagne. Sådana saker jag gör annars också, men för sällan. 
Och så ska jag försöka komma ner i varv. Kanske lyckas jag lagom till att det är dags att återvända till jobbet igen.

Kisskväll med jobbet

Och så svischade även den här veckan förbi, med bara en bråkdel punkter avbockade på min mentala att göra-lista. Jag försöker verkligen inte stressa något över det faktum att det snart är jul. Ändå kan jag tänka mig att den faktorn är en av orsakerna till att det har varit en del att göra i veckan...

Tur då att det snart är helg! Jag tänker göra (planera för) så lite som möjligt. Fast helgen kommer dock inledas med stress eftersom vi har fest med jobbet imorrn, vilken drar igång en timme efter arbetsdagens slut. Lite tight om tid för att göra sig i ordning, men det får väl gå på något sätt.
Festen kommer bland annat innefatta en konsert med Kiss Forever Band, haha! Kanske inte det jag hade valt själv men det blir nog grymt i alla fall. Jag funderar förresten på att bli packad i sann firmafestanda imorrn. Känns som att det var länge sedan jag var full. 

Tjurig med spackel

Härom helgen, under den veckan när jag mest bara var tjurig och inte bloggade alls, roade jag mig istället med att sminka mig. Bland annat, alltså.
Det är så himla kul att kladda på en massa grejs när det inte bara handlar om att ta på sig ansiktet (som det är under vardagarna)!

Förresten så kan jag inte ha varit enbart tjurig den veckan eftersom jag ser så lycklig ut på denna bild. Det kanske är mannen till vänster som gör det.

Mycket mer jul

Idag adderade jag de sista beståndsdelarna för att julstämningen skulle infinna sig på riktigt: Julmarknad, julgransklädning pepparkaksbakning och provsmakning av julmat. 

Det blev en ganska kort sejour på Gammlia och julmarknaden, men tillräckligt lång för att jag skulle bli snötäckt av lapphandskarna som föll från skyn. Tala om perfekt inramning för ändamålet! Kaffe kokad direkt på en tjärstubbe fick jag också - den smaken kan få baristor återskapa. 

Julmaten vi sedan åt var minst sagt noggrant utvald med tunnbröd, gravad lax, gravlaxsås, prinskorv samt rödbetssallad. Gott så. Jag är inget fan alls av julmat men just gravad lax skulle jag kunna leva på hela december. Det och pepparkaksdeg. Och med tanke på det är det smått fantastiskt att det ens blev några pepparkakor gräddade ikväll. 

Ikväll blev det två plåtar klassiska kakor, senare i veckan ska vi frihanda!

Johan kallade mig julälsklingen (?) ikväll vilket jag försökte illustrera på denna bild.

I gengäld fick han ett annat epitet som han försökte illustrera på denna bild. Ni kan ju gissa vad det var...

Pepparkakshus á la Schyffert och Lindström

Härom dan tillverkade jag och min bättre hälft årets pepparkakshus. Eller garnerade kanske är en bättre benämning, eftersom vi i vanlig ordning köpte byggsatsen. Någon måtta får det vara liksom. 
Årets variant gick under arbetsnamnet Skithuset, men det blev rätt fint till slut. Något finare än fjolårets pepparkakshus, om än marginellt. 

Inspirationen hämtade vi förstås från Ljust & Fräscht som vi såg för några helger sedan. Sterilt ska det va! 

Nu insåg jag att jag råkade fota huset från dess fulare sida. Även fast man inte tror det är möjligt är husets baksida ännu snyggare.

För alltid 21

Idag tänker jag på en person som skulle fyllt 24 detta datum, men vars tid rann ut när han bara var 21. 

Jag förvånas alltjämt över hur orättvist livet är. 
Jag sörjer fortfarande att han inte längre finns med oss. 
Och just idag riktar jag ett grattis till Johan som lämnade livet alldeles, alldeles för tidigt. 

Juligt på dörr'n

När man försetts med ett tålamod som inte lämpar sig för pyssel är det tur att man har begåvats med desto pyssligare vänner. 
Den här kransen har Sandra gjort till mig och jag blir glad när den välkomnar mig hem om kvällarna. Så fin!

Tråkigt och löjeväckande, på samma gång

Ni känner till begreppet kill your darlings, va? Igår fick jag fullkomligt lemlästa min kära krönika.

Den kom till sent i måndagskväll hemma på kammaren, men väl på jobbet var den sisådär 800 tecken för lång för att gå in på sidan. Det var bara att dra fram den stora motorsågen.

Tur då att jag har en blogg där jag kan publicera mitt mästerverk (well...) i sin helhet! Så, här kommer den. Exklusivt bara för er:

Jag höll på att skriva en krönika om vintern. Om kylan som håller ett järngrepp om kinderna, om de isande vindarna som får det att ila i tänderna och hur jag har varit tvungen att tygla mig för att inte spontanbrista ut i “Hej mitt vinterland” så fort jag stuckit ut näsan genom dörren de senaste dagarna. Om julen som är i antågande, min oförmåga att julpyssla för att jag bara tappar tålamodet av allt pill och hur den inköpta pepparkaksdegen snart är slut fastän inte en enda pepparkaka gräddats i mitt hem det här året.

Men så insåg jag hur förutsägbar den krönikan skulle bli. Och det fick mig istället att tänka på hur likformiga vi människor är. Vi har antagligen alltid varit det, men senaste tiden med alla dessa sociala medier har det blivit övertydligt. När vintern anländer duggar statusuppdateringarna på Facebook tätare än vad snöflingorna faller i periferin för ögonen som är fastnaglade mot skärmen: SNÖ!!!
Och en månad senare, när den där Facebookvännen du pratat med en gång på en fest skadeglatt informerar om att hen “sitter på flygplatsen, Thailand here we come!” kommer det förväntade skämtet: Kan du inte packa ner mig i resväskan? Alternativt: Ta med dig lite värme hem! Och när personen väl är framme i Khao Lak langar hen upp en bild på stranden och havet med sina lår i förgrunden. Om hen är en hon alltså. Jag har inte hittat någon motsvarighet för män ännu.
Hur likformigheten sedan briserar på nämnda community när Zlatan bicicletar in fjärde målet i rad mot England behöver jag inte ens dra som exempel.

Jag säger inte att det är något fel med att vara likformig. Bara att det är väldigt löjeväckande och tråkigt på samma gång. Och mänskligt. Jag är också mänsklig. Men jag har åtminstone inte skrivit en krönika om att vintern jag längtat efter är här.

Kubanskt 50-årsöverraskningskalas

Jag säger inte att livet behöver ta slut för att man passerat 50. Jag tror inte att Swedish House Mafias musik bara är förbehållit 19-åriga stekare. Jag tycker inte att man behöver sluta upp med att dansa lekmannabreakdance så fort man kommit upp i medelåldern. 

Jag säger bara att jag nästan kände mig usel när jag gick hem från plastfarsans 50-årsfest i lördags vid tretiden, medan han och hans jämnåriga fortsatte festa några timmar till.
Fast samtidigt: Det inger hopp om framtiden. 

(Av någon anledning fick jag publiceringsrestriktioner kring bilderna jag tog, så därför kan jag inte dela med mig så mycket av kalaset i bildform.)

 Temat för överraskningsfesten var Kuba, men det var bara jag och Johan som hade klätt oss någorlunda temaenligt. Fast det gjorde ingenting att vara ensam med det, jag gillar ju att spöka ut mig! Det tycks syrran förresten också göra, se bara hur hon spökar på där i bakgrunden...

Mat. Alltid lika ljuvligt. 

Okej, den här bilden är tagen vid 2-rycket. Då är det accepterat att dansa flummigt, vara flottig i ansiktet och ha rödvinskantade läppar.

Världens mest misslyckade poledansare?

Igår var jag på ett polefit-pass. Prova aldrig polefit om ni har trasiga knän, jag varnar er! 
Ena halvan av passet nojade jag över att jag skulle snurra kring pålen med "fel" knä. Andra halvan satt jag och tittade på medan de andra dansade. Någonstans där i mitten sa vänsterknäet PANG! och det gjorde väldigt, väldigt ont. 

Det bör tilläggas att anmälan till detta prova på-pass hade föregåtts av en mejlkorrespondens med tränaren om huruvida man kan köra polefit med ett trasigt korsband. "Det är precis därför vi har prova på pass så att folk som funderar kan få en uppfattning om det passar dem eller inte", fick jag till svar.
Nu vet jag som sagt att det inte går och ville bara vidareförmedla denna information till er andra knähandikappade som funderat på att prova. För att bespara er 150 kronor, smärta, förödmjukelse och frustration över att hitta ytterligare en aktivitet som inte går att utföra.  

För er som däremot inte lider av denna åkomma: Testa! Enligt mina funktionsdugliga vänner som var med var det väldigt roligt. 

/ Bitter, halt och lytt