Den kom till sent i måndagskväll hemma på kammaren, men väl på jobbet var den sisådär 800 tecken för lång för att gå in på sidan. Det var bara att dra fram den stora motorsågen.
Tur då att jag har en blogg där jag kan publicera mitt mästerverk (well...) i sin helhet! Så, här kommer den. Exklusivt bara för er:
Jag höll på att skriva en krönika om vintern. Om kylan som håller ett järngrepp om kinderna, om de isande vindarna som får det att ila i tänderna och hur jag har varit tvungen att tygla mig för att inte spontanbrista ut i “Hej mitt vinterland” så fort jag stuckit ut näsan genom dörren de senaste dagarna. Om julen som är i antågande, min oförmåga att julpyssla för att jag bara tappar tålamodet av allt pill och hur den inköpta pepparkaksdegen snart är slut fastän inte en enda pepparkaka gräddats i mitt hem det här året.
Men så insåg jag hur förutsägbar den krönikan skulle bli. Och det fick mig istället att tänka på hur likformiga vi människor är. Vi har antagligen alltid varit det, men senaste tiden med alla dessa sociala medier har det blivit övertydligt. När vintern anländer duggar statusuppdateringarna på Facebook tätare än vad snöflingorna faller i periferin för ögonen som är fastnaglade mot skärmen: SNÖ!!!
Och en månad senare, när den där Facebookvännen du pratat med en gång på en fest skadeglatt informerar om att hen “sitter på flygplatsen, Thailand here we come!” kommer det förväntade skämtet: Kan du inte packa ner mig i resväskan? Alternativt: Ta med dig lite värme hem! Och när personen väl är framme i Khao Lak langar hen upp en bild på stranden och havet med sina lår i förgrunden. Om hen är en hon alltså. Jag har inte hittat någon motsvarighet för män ännu.
Hur likformigheten sedan briserar på nämnda community när Zlatan bicicletar in fjärde målet i rad mot England behöver jag inte ens dra som exempel.
Jag säger inte att det är något fel med att vara likformig. Bara att det är väldigt löjeväckande och tråkigt på samma gång. Och mänskligt. Jag är också mänsklig. Men jag har åtminstone inte skrivit en krönika om att vintern jag längtat efter är här.
Men så insåg jag hur förutsägbar den krönikan skulle bli. Och det fick mig istället att tänka på hur likformiga vi människor är. Vi har antagligen alltid varit det, men senaste tiden med alla dessa sociala medier har det blivit övertydligt. När vintern anländer duggar statusuppdateringarna på Facebook tätare än vad snöflingorna faller i periferin för ögonen som är fastnaglade mot skärmen: SNÖ!!!
Och en månad senare, när den där Facebookvännen du pratat med en gång på en fest skadeglatt informerar om att hen “sitter på flygplatsen, Thailand here we come!” kommer det förväntade skämtet: Kan du inte packa ner mig i resväskan? Alternativt: Ta med dig lite värme hem! Och när personen väl är framme i Khao Lak langar hen upp en bild på stranden och havet med sina lår i förgrunden. Om hen är en hon alltså. Jag har inte hittat någon motsvarighet för män ännu.
Hur likformigheten sedan briserar på nämnda community när Zlatan bicicletar in fjärde målet i rad mot England behöver jag inte ens dra som exempel.
Jag säger inte att det är något fel med att vara likformig. Bara att det är väldigt löjeväckande och tråkigt på samma gång. Och mänskligt. Jag är också mänsklig. Men jag har åtminstone inte skrivit en krönika om att vintern jag längtat efter är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar