Mina önskningar slog in!

Jag fick precis vad jag önskade mig inför denna högtidernas högtid: En lugn, härlig och mysig jul. Därtill uppesitterkvällsbastu, sockertrippar, vitt på backen, en drös fina julklappar, Karl-Bertil Jonsson på tv och att omges av människor jag tycker väldigt mycket om. 

Det här var den första julaftonen som jag inte firade tillsammans med mitt kött och blod. Visst saknade jag mina kära syskon och föräldrar, men det kändes helt naturligt och bra att vara med Johans familj också. De har ju faktiskt blivit min familj med. 
Sedan, på juldagen, åkte jag faktiskt till Lycksele för att träffa de mina. Och så hamnade jag förstås på hotellets hemvändarfest, fastän jag sagt att jag inte skulle gå dit. Bortser man från en irriterad inledning på kvällen – där folk som tycktes ha ersatt hjärnan med julskinka höll på reta gallfeber på mig – var det en väldigt rolig kväll. För bortom julskinkshjärnorna fanns en hel hög trevligt folk jag inte träffat på ett tag och vänner som jag träffar rätt ofta och som är väldigt kuliga. 

Ja, ni hör ju. En helt ljuvlig jul har jag haft. Är faktiskt lite ledsen över att den redan är över. 

Med önskan om en fröjdefull jul

"I år ska jag ha köpt alla julklappar innan december", tänkte jag i höstas. Precis som jag tänkt de senaste åren. Lika förbannat stod jag i långa köer igår för att göra de sista inköpen. Precis som jag gjort de senaste åren. 

Nåja. Jag får åtminstone ge mig själv att jag var otroligt organiserad och färdig innan klockan slagit 13 igår. Och då hetsade jag inte ett dugg, utan hann till och med sitta ned och dricka en kaffe i tjugo minuter. 

Nu har alla omsorgsfullt inslagna paket levererats till Lycksele och själv åker jag ut på landet i Vännäs-trakten imorgon för att fira jul. Må det bli en fridfull högtid nu, för december har varit en jobbig månad. Mycket roligt har förvisso hänt de senaste veckorna, men jag har mest känt mig stressad och pressad – – trots att jag låtit julstöket få bli vad det blivit. 

Hoppas ni får en fin jul också! Här får ni tre julkort från mig: 

Årets julgran har blivit en historia för sig. Marodören, som kan anas där i bakgrunden, har betraktat den som världens största leksak och därmed ser granen ut som skit. Sedan vi satte upp den i tisdags har vi fått rikta och pynta om den tre gånger. Nu orkar jag inte mer. Nu får polkagrisstänger skrota runt hela lägenheten och toppstjärnan hänga på sniskan. Nästa år får det bli en riktig gran – en riktigt, jäkla stickig sådan. 

Julklapparna till andra har legat väl undangömda, eftersom Marodören inte skonat de heller från sina klåfingriga tassar. Klapparna ämnade för mig och Johan ligger däremot under granen, säkerligen med lite söndertuggade hörn. 

Det slog mig ikväll att vi bakade stora pepparkakshjärtan för några veckor sedan, som inte hade garnerats. Nu hänger de dock på plats, piffade och klara. Märk väl att det är ett pepparkakshus där i mitten. 

Sjuk i huvudet

Det känns som att jag är idel omgiven av potentiella smittohärdar just nu. Som att varenda en bara hostar, harklar och snorar. Snälla – låt mig inte bli sjuk lagom till jul! Jag har haft min beskärda del av förkylda och febriga julaftnar, jag skippar det gärna i år.

Fast helt kry är inte jag heller för den delen. Jag är liksom krasslig i skallen. I flera dagar nu har det känts som att det legat en hinna mellan hjärnan och kraniet. Eller som att hjärnan är avdomnad. Inte ultimat tajming när vi ska göra två tidningar den här veckan (det må låta sjukt lite i jämförelse med dagstidningar, men så är vi också en pytteredaktion). Om det inte går över förr, så håller jag tummarna för att några dagars julledighet kan råda bot på det! 

Och när jag ändå gnäller: Min rygg är inte det den borde vara. Fast det är självförvållat efter dålig lyftteknik på gymmet igår. Är hjärnan inte med får kroppen lida. Aj.

Sex bilder från Dubai

Vår resa till Dubai börjar kännas avlägsen nu. Men det finns fortfarande upplevelser därifrån som jag skulle vilja berätta om! För nu tänker jag visa några blandade bilder från resan och samtidigt drömma mig bort från isgator och mörker till överdåd och sommar i november... 

Det blev inte så mycket strandhäng i Dubai, men en dag och en eftermiddag spenderade vi där i alla fall. Eftermiddagen på stranden var väldigt fin, även om taxichauffören körde oss till fel del av playan.

Poolen på hotelltaket besökte vi också några timmar. Efter att vi haft sim- och vattenspringtävlingar pustade jag ut vid bassängkanten. 

Man behöver inte blicka ut över en väg eller parkering länge innan man ser en lyxbil. Typ en Bugatti Veyron, värde 10,5 miljoner.

Dubais marina är (förstås!) världens högsta marina. Självklart har de byggt en egen Turning Torso. Självklart är den högre än sin skånska förlaga. 

På Underwater zoo spanade vi in en massa fina, farliga, häftiga och härliga blötdjur. Den här surpulen till drakfisk var väldigt bildskön.

 Ytterligare en bild från vår frukost på Burj al Arab, som tog begreppet "vardagslyx" till en ny nivå.

Idag skulle du ha fyllt 25

Om inte livet vore så förbannat orättvist skulle Johan ha fyllt 25 år idag. Men eftersom livet är outgrundligt och slocknar alldeles för tidigt för somliga kommer han för alltid vara 21. Det är åtminstone så jag alltid kommer minnas honom – som ung, levnadsglad och fylld av en smittande energi. 

Trots allt: Grattis på 25-årsdagen Johan! Jag hoppas du firar den kungligt i ditt universum.

Se det som en inspiration...

Till min familj (och om någon annat, mot förmodan, skulle vara intresserad): Nedan finner ni min önskelista inför jul! 

Jag insåg när jag författade den att jag bara önskar mig dyra saker i år, så ni kan ju se den som en inspiration. Och som jag alltid brukar konstatera: Önska kostar ingenting... 

Belila Shirt – Thiger Jeans (storlek S) // Tavla: Life is beautiful // 180 colour eye shadow set // Shape Swoosh Tank – Nike (storlek S) samt träningskläder i största allmänhet!) // Skor: Yen – Jennie-Ellen (storlek 37) // Skor: Rockstud Pumps – Valentino (storlek 38) – som sagt, önska kostar ingenting... // One night stand blush palette – Nars (misstänker att denna är slutsåld, men jag önskar mig även rouget Orgasm från Nars!) // Råsaftcentrifug (har inga preferenser gällande märke)

(Nu känner jag mig som en girigbuk efter att ha sammanfattat mina önskningar, men det här var det enda konkreta jag kom på. Men ni, min familj, vet ju att jag älskar nagellack, hud- och handkrämer och sådant smått och gott.)

Årets golfdos

Vår vistelse i Dubai sammanföll – passande nog, för Johans del – med golfens Europatourfinal. Trots att jag finner det en aning sövande att titta på golf kunde jag förstås inte förvägra min golffanatiker till pojkvän att få se tävlingen på plats och därmed tillbringade vi halva söndagen på vår resa på Jumeirah Golf Estates. 

MEN! Till och med för en golfofantast som mig var tävlingen kul att se. Att en viss Henrik Stenson från Sverige gick och vann det hela kan förstås ha med saken att göra. 
Mer tänkte jag faktiskt inte skriva om saken, eftersom golffanatikern själv har skrivit ett blogginlägg om Europatourfinalen. HÄR finner ni det!

Jag vet inte om jag skulle se såhär sammanbiten ut om jag var på väg att ta hem en seger och en massa sköna miljoners. Men så har jag ju inte golfspelartänket heller (det är alltså Henrik Stenson på bilden).

Många svenskar var på plats för att heja på Stenson. Notera banderollen till exempel.

Glädjerus som måste komma ut

Igår såg (och hörde!) jag Oskar Linnros tillsammans med mamma. Det var faktiskt hon som frågade för någon månad sedan "Anna, kan vi inte gå och se Oskar i november?", men jag var inte sen att säga ja. Var på hans konsert på PDOL för tre år sedan och då var han fantastisk. Likaså igår. 

Framför scenen igår stod ett gäng tonåringar – och så jag och mamma, förstås! Trots att till och med jag fick en släng åldersnoja när jag tittade mig omkring innan Oskar klev på var det antagligen jag och mamma som dansade mest och sjöng högst i klungan. Jag förstår inte för mitt liv hur man kan stå eller sitta still när man är på konsert, om artisten på scenen framför en är bra. Livemusik gör mig glädjerusig och jag skulle antagligen få en knäpp om det inte fick komma ut.

Konserten var jättebra som sagt, det var bara synd att publiken var något stel. Tur för mig att jag hade sådant ypperligt sällskap att avnjuta vacker musik med!

Gårdagens bästa låt? Jag vet att det är ett tråkigt, förväntat val men jag måste ändå välja Från och med du. Kommer fortfarande så väl ihåg när jag hörde låten för första gången i en lägenhet i Skanstull – passande nog! – den 7 maj 2010. Absolut en av mina topp tio bästa låtar på svenska.

Att dyka bland hajar och Isabel Marant

Jag fortsätter med fler minnen från Dubai, för det finns så otroligt mycket jag vill berätta från vår resa! Det är faktiskt rätt sjukt hur mycket vi hann med på bara en vecka. Och precis som jag önskade innan avfärden var flera av upplevelserna lite annorlunda. 

Det galnaste – och roligaste! – vi gjorde på semestern var att dyka i akvariet på Dubai mall. Jag kan villigt erkänna att jag var rätt skakig innan vi hoppade i våtdräkterna. Dyket föregicks nämligen av en lång säkerhetsgenomgång om hur vi skulle agera om vi hamnade i en konfrontation med någon av akvariets 32 hajar. Inte blev det bättre av att få höra att hajarna skulle få dagens enda matning först efter vi hade dykt... 

På något sätt försvann dock nervositeten när jag skulle ta mig i våtdräkten. Det lilla jäkla neoprenstycket var så jäkla svårt att få på att jag fick smått panik och glömde bort vad jag snart skulle göra. 
Sedan, väl nere under ytan, var all skräck som bortblåst. Det var enbart lite lätt adrenalinpåslag när bland annat sandtigerhajar gled förbi sisådär 2-3 meter framför näsan. Sedan var jag förstås noggrann med att inte börja sjunka när en haj passerade under mig vid ett tillfälle... 

Förutom hajar fanns det hur mycket häftiga fiskar som helst i akvariet: Gigantiska muränor, rockor, mantor... Därtill stod barn utan för akvariets glasfront (som förstås är världens största) och vinkade till oss och man kunde även se lite av Isabel Marants gästkollektion från H&M:s skyltfönster. En mycket surrealistisk upplevelse, med andra ord. 

Tanken var att vi skulle dyka i det vanliga, hederliga havet när vi åkte till Dubai. Tyvärr hade dyksäsongen slutat bara någon vecka innan vi kom ner och sikten är nu bara på någon meter. Därför fick det bli akvariumdyk denna gång. Fast ärligt talat klagar jag inte – jag tror knappast jag kommer få se så många, både sett till antalet individer och arter, hajar under ett och samma dyk någon fler gång. Och jag kan nästintill garantera att det aldrig kommer vara några barn som vinkar till mig igen när djupmätaren visar 11 meter.

Platsen för vårt dyk. Av naturliga skäl hade vi inte med oss någon kamera under själva dyket, så det skulle vara kul att komma över någon av alla de kort som folk utanför akvariet tog på oss.

Några av de raringar vi fick stifta närmare bekantskap med under ytan.

Alltså, hur fina djur är inte mantor?! Som havets fåglar – fast utan det äckliga.

Dumma ben!

Jag känner mig lite uppgiven efter fredagens knätest hos sjukgymnasten. I snart nio månader har jag kämpat på bra med rehabträningen och därmed trodde jag att det bara var att genomföra besiktningen och kliva ut utan anmärkning. 
Efter att jag hoppat, balanserat på ett ben och utfört flera styrkeövningar visade det sig dock att det fanns flera anmärkningar att föra till protokollet. Inte nog med att vänsterbenet var vekare än sin högra motsvarighet. Jag var dessutom mycket svagare i baksidan jämfört med framsidan. Vilket antiklimax. 

Nu försöker jag ladda om och tänka nytt. Skissa upp ett nytt träningsprogram för att bli mer jämnstark. Först och främst tänker jag skrota sjukgymnastens träningsupplägg helt med en massa (3x30!) repetitioner till förmån för mer maxstyrketräning, med fokus på ett ben i taget. Sedan... Vet jag inte. Någonting smart måste jag komma på i alla fall och det är snart, för nu är jag less på att känna mig begränsad enbart på grund av ett ihoplappat knä. 

Just innan knätestet i fredags. Hade nyss landat i Umeå efter vår Dubairesa och var full av förväntningar på att jag nu skulle vara klar med rehabiliteringen. 

Sagan om de två tornen

I tisdags avverkade vi två världsrekord i Dubai. Så fort vi fått på oss kläderna (långklänning respektive hellånga byxor - viktigt, viktigt!) satte vi oss i en Lexus och gled iväg för att äta frukost. Den här dagen intogs morgonmålet inte på vilken sylta som helst, utan på Burj al Arab. Burj al Arab är världens första "sjustjärniga" hotell och har blivit en ikonisk byggnad för Dubai. 
När taxin gled in på bron till hotellet – som förstås ligger på en egen, konstgjord ö – blev vi stoppade av säkerhetsvakter. Vem som helst får inte sätta sina sandiga skor på Burj al Arabs handknutna mattor. Eftersom vi hade en reservation fick vi dock glida förbi vaktstationen och in mot hotellets entré. Väl där öppnade hotellpersonal bildörrarna och hälsade oss välkomna. Flott värre. 

Men än mer flott skulle det bli. Vi snackar ju faktiskt sjustjärnig standard här. Hur hotellet riktigt ser ut inifrån tror jag bilderna får tala för. Lite kort bara är 2000 kvadratmeter av hotellets yta täckt av 22 kvadrats guld – inklusive papperskorgarna och varningsskyltar för vått golv. 
Själva frukosten fick vi inta i hotellets asiatiska restaurang. Det var mycket nudlar, vårrullar, dumplings och sådant jag inte kan namnet på på buffén – men även ostar, frukt, yoghurt, gröt, ägg, sötsaker... Ja, det mesta man kan tänka sig vara sugen på under dagens arla timmar. 

För en hotellfrukostälskare som undertecknad kan jag konstatera att jag nådde något typ av lystmäte den där morgonen. Även om det är högst tveksamt om jag skulle betala så mycket för en frukost annars, om det inte vore för att det (alternativt middag, afternoon tea eller ett drinkbord) är den enda biljetten in till Burj al Arab. Och att se det här hotellet på nära håll och till och med inifrån var en upplevelse, vill jag lova. 

När det inte gick att pilla i sig mer frukost och våra ögon sett sig mätta på allt överdåd åkte vi vidare till nästa torn – Burj Khalifa. Som tidigare nämnt är det världens högsta byggnad med sina 828 meter av armerad betong och stål. Vi åkte upp till våning 124, 452 meter över marken, till deras utsiktsplats. Lite tråkigt att man inte får åka upp högre (allt ovanför våning 124 är privat), men 452 meter var rätt högt det med. Fast nog skulle det vara häftigt att få hälsa på hen eller dem som har lägenheten/kontoret på översta våningen...

Tisdagens frukostställe – Burj al Arab.

I lobbyn, i väntan på att få gå och äta frukost. Av någon anledning såg vi till att vara tidiga till frukosten...

Varningsskylt i guld. Väldigt nödvändigt.

I hotellets lobby får man in en Frihetsgudinna på höjden.

Fint frukostsällskap och fin utsikt från frukostbordet.

Frosseriet startade vid yoghurtsektionen.

Tallrik nummer två – koreanskt, omelett och kinesiskt samt japanskt. Den där gröna, slajmiga saken var oväntat god!

Avslutade med en våffla, persikostrudel och en "cleansing carrot juice".

Dubai sett från Burj Khalifa.

... och från en annan vinkel.

Även om jag inte är särskilt höjdrädd ska det erkännas att jag nojade lite när vi befann oss på utsiktsplatsen. Jag såg noga till att inte luta mig mot fönstren, om vi säger så...

Dubai - störst, bäst och vackrast

När planet går in för landning börjar konturerna av Dubai avteckna sig långt där nere. Konstgjorda öar bildar konstverk i havet. Låga hus intill strandkanten övergår i flera gånger så höga skyskrapor som sträcker sig mot himlen. Därefter mil efter mil med sanddyner, formade av väder och vind. Borta i horisonten färgas himlen röd. 

Väl på marken, incheckade och med magarna fyllda av hotellets sushi, hungrar vi efter att få upptäcka staden från marknivå. Taxin tar oss till Dubai mall, en gång världens största köpcentrum. Idag har kineserna byggt ett större tempel för kommersialismen. 
Ikväll bryr vi oss inte om butikerna. Ikväll tar vi oss ut till den berömda fontänen som enligt resebyråns broschyr ska "göra alla tårögda". Jag har förstås avfärdat denna fåniga beskrivning, men när musik börjar spelas och vattnet dansar i takt känner jag faktiskt hur mina ögon vätskas. Det är bisarrt. Men det är vackert. Intill vattnets skådespel glittrar 828 meter höga Burj Khalifa i takt till fontänens dans. 

I Dubai tycks man inte kunna stava till "lågkonjunktur". Oljetillgångarna börjar sina och man bygger därför de största, bästa, vackraste av allt för att kunna livnära sig på turismen i framtiden. 
I Dubai får man inte visa axlar och knän på offentlig plats och gud nåde en om man pussar sin partner på öppen gata. Det gör man bara inte, för det kan väcka anstöt – hur motsägelsefullt det kan låta i en stad som osar av vulgaritet.

Downtown Dubais skyline med Burj Khalifa lake, där fontänspelet utspelar sig, i förgrunden.

Burj Khalifa är världens högsta byggnad – förstås...

Det kommer mer reseskildringar och bilder från vår tripp snart, men nu måste jag göra mig i ordning för jobbet. Allt kan ju inte vara semester hela tiden....

Avresan närmar sig

Tar en kort, kort paus i packningskaoset (eftersom det är pisstråkigt att packa gör jag det alltid i sista sekund – annars är risken att det drar ut på tiden) bara för att säga: SNART DRAR VI!

Om en timme kommer taxin som ska ta oss till flygplanet med destination Arlanda, där vi spenderar natten. Och imorrn, då bär det av mot Dubai. 
Är otroligt nyfiken på denna galna stad och jag hoppas innerligt att jag kommer hem med en massa annorlunda upplevelser. Plus att planet inte störtar. 

Nej. Nu måste jag faktiskt inventera resväskan och se hur mycket jag har glömt. Sköt er snyggt här hemma medan jag är borta.

Det har passerat två år sedan jag var utomlands sist, så nu är det banne mig på tiden!

Jag väljer att fly

Jag har känt mig väldigt stressad den senaste tiden. Att göra-listorna växer hela tiden, i ett sådant tempo att jag inte har en chans att beta av dem. Jag kommer på mig själv att springa till punkt B och får tvinga ned mina steg. När jag kommer utomhus och känner frisk luft fylla mina lungor blir jag förvånad över att jag hinner med att andas. 
Ja, så känns det åtminstone. 

Men på torsdag! På torsdag tar jag min älskade i hand, åker till oljemiljardärsland och pustar ut på en sandstrand. 
Semester. Du känns som en utopisk hägring. 

Var hittar man en träningskompis?

Just nu är jag arbetslös och har spänningshuvudvärk. Jag vet inte om det är dåligt eller välbehövligt att vara "ledig" när skallen börjar spränga så fort man varvar ner. Jag vet bara att det är skönt att ha några dagar med ett tomt schema efter att, likt förra veckan, ha jobbat sju dagar i sträck. 
Men på torsdag, då gör jag i alla fall ett arbetspass. Och sedan på fredag åker jag ner till Uppsala för att hälsa på Thiger – hurra! 

Ikväll har jag varit på gymmet. För första gången på jagvetintehurlänge hade jag träningssällskap. Fast när jag väl fick med mig träningssällskap blev hen illamående redan i inledningen av passet och var tvungen att åka hem efter halva. Typiskt. Även om jag reder mig själv på gymmet saknar jag att ha någon att dra dit med emellanåt. 
Är det något jag önskar mig i julklapp så är det en träningskompis!

Cattrick

Känner att det är dags för några ordentliga Smilla-bilder. Nog för att min torftiga blogg kretsat kring henne de senaste tre veckorna, men så har även mitt liv sedan vi hämtade henne... Nästan, i alla fall.

Klart världens sötaste kisse ska ha en egen villa!

Jag börjar bli van

Idag vinkade jag adjö till kära Folkbladet, eftersom mitt vikariat gick ut. Jag blir inte ledsen längre när anställningarna tar slut. Har varit med om det så pass många gånger nu att jag börjar bli van. 
Däremot känns det himla tråkigt att inte vara en del av Folkbladets redaktion längre. Jäklar, vad jag trivts med det där gänget (och jobbet, förstås!)!

Nu väntar ströpass på två tidningar jag jobbat åt förr och – faktiskt! – lite ledighet fram till jul. Efter årsskiftet är mitt arbetsliv ett oskrivet blad som jag inte har en aning om vad jag ska fylla med. Så om någon har ett trevligt jobberbjudande kan ni vända er till mig... ;)

En såndär riktigt fin familjehelg

Jag har minsann haft finfrämmande i helgen. Igår skenade far, syster och bror in i lägenheten och därefter har vi haft ett dejligt dygn tillsammans. 
Igår kväll käkade vi flott på nya restaurangen Köksbaren och därefter sippade vi drinkar på Rex. Jag dricker nästan aldrig sprit numera, på grund av att jag blir dum i huvudet av det (åtminstone i större mängder). Men sitter man i baren på Rex går det inte att stå emot – de är så jäkla bäst på att blanda cocktails där! Sedan blev jag inte dum i huvudet igår heller, bara väldigt nöjd. 
Fast bäst av allt var förstås att bara få rå om (delar av) familjen under en längre tid. Känner mig väldigt lyckligt lottad över att ha så roliga och fina blodsband. 

Nu ska jag väcka Johan och Smilla till liv. De har (uppenbarligen?) haft en hård helg, med tanke på att de ligger och sussar sött på soffan båda två. Sedan vankas det söndagsmiddag hos svärmor för oss alla tre – helgen i familjens tecken fortgår med andra ord! 

God middag med goá syskon igår (pappa var också med förstås, även om han inte fastnade på bild). Vad mer kan man begära av en lördagskväll?

Mina två älsklingar i detta nu. Det tar emot att måsta väcka dem.

För alltid saknad

Igår var det den 19 oktober igen – datumet som för alltid kommer vara förknippat med den dag som Johan dog. Han är inte mindre saknad andra datum, men just den 19 oktober varje år sköljer minnena över mig lite extra. De smärtsamma, helvetiska ögonblicksbilderna från den där tisdagskvällen när allt skedde blir lite skarpare. Samtidigt är det också en dag som jag ägnar lite extra åt de vackra, ljusa minnena av det jag fick uppleva tillsammans med honom. 

Fina, saknade Johan. Det är fortfarande obegripligt att han är borta. Så svårt att sätta ord på det jag känner för det. Jag är i alla fall evigt tacksam för att jag fick lära känna honom, vara honom nära och för all lycka han förde med sig. Hur stor sorgen än är för att han lämnade oss på tok för tidigt kommer den aldrig överskugga all glädje han stod för.

Älskade Smilla!

Det blir mycket Smilla här i bloggen just nu, men faktum är ju att hon inte bara flyttat hem till oss – hon har också flyttat in i våra hjärtan! 

Visst har jag hoppats och trott på att hon ska vara underbar. Men såhär underbar kunde jag inte föreställa mig att hon skulle vara! Smilla är verkligen sjukt social. Följer efter en från rum till rum och vill alltid vara nära. Stundtals – eller oftast, rättare sagt – är hon helt sjövild och leker som ett tok. Hur så mycket energi kan få plats i en så liten kropp är för mig en gåta. 
När hon väl lekt färdigt – för stunden – är hon en riktig myskisse. Gosar tätt intill husse och matte och vill allra helst sova i ens knä. Idag till exempel, när jag har varit ledig, har vi kramats mest hela dagen. Dessutom tycks hon dela samma (goda?) smak som mig då hon är galen i skor, chips och bananer. 

Fast om jag ska nyansera bilden finns det förstås stunder när hon inte är fullt så underbar. Som när hon väcker mig eller Johan under nätterna genom att bita oss i näsan. Eller när jag, som imorse, måste slänga ned henne från frukostbordet 30 gånger. Lika fullt verkar hon inte förstå att köksbordet är förbjudet område. 
Till det har hon visat sig vara en liten klantkatt. Igår kväll ramlade hon ner från sänggaveln – rakt på mitt nattvattenglas. Resultatet blev en drypande katt och en stor vattenpöl, som jag förstås fick torka upp. Men jag kan ju inte klandra Smilla för hennes klantighet. Även den egenskapen delar hon nämligen med undertecknad.  

If this ain't love then I don't know what love is

Nu har vi äntligen hämtat henne, vår lilla Smilla. 
Mitt hjärta värker redan av överansträngning efter all kärlek jag hittills känt för denna underbara krabat. 

Trots att det bara passerat sisådär tre timmar sedan vi kom hem har vi redan hunnit leka och gosa i massor. Och så har jag försökt fota henne förstås. 
En lekfull katt och lång slutartid (vår lägenhet är som ett svart hål) är dock ingen bra kombination. Men för att ni ska få någon hum om världens åttonde underverk får ni ändå se några bilder ändå!

Lycka är att (snart!) ha ett husdjur

Jag måste nästan nypa mig i armen för att förstå att det är sant. Imorrn får vi äntligen hämta hem vår kisse!

Det ska erkännas att katt inte varit mitt förstahandsval som husdjur. Jag har snarare drömt om en hund under flera år nu, eller varför inte en inneko? Båda alternativen har jag dock fått välja bort, på grund av tids- och platsbrist (det sistnämnda gäller ju definitivt kon).
Johan har däremot tjatat och tjatat och tjatat om kisse ända sedan vi flyttade ihop. Det har pågått livliga diskussioner om huruvida vi ska bli med katt eller inte. Men jag ger gärna honom den "segern", att vi nu blir kattägare ändå. För sedan vi lämnade tillbaka söta Sven, som vi var kattvakt åt i augusti, har känslan av att det saknas ett djur här hemma vuxit till en närmast outhärdlig nivå. Och katt är definitivt inget dåligt djur – även om det "bara" ligger på plats tre på min lista.
Sedan utesluter det ju inte heller att vi kan utöka vår farm med en byracka och en kossa framöver... 

Nu insåg jag att jag inte förändrats så mycket sedan jag var en liten skitunge. Skulle jag fylla i en mina vänner-bok idag skulle jag fortfarande lista "djur" som ett av mina största intressen.

Imorrn blir vi äntligen med kattbebis.

Världens vackraste transportsträcka

Som ett mjältbrandsbrev på posten fick jag halsont och snuva i samma stund som kalendern gick över till oktober. Att man aldrig ska komma undan den här jädra höstförkylningen!

Aldrig kommer den lägligt heller! Förra veckan hade det varit pest att drabbas, eftersom jag hade en hektisk vecka med saker inplanerade från det jag slog upp ögonen på måndagsmorgonen. 
I veckan var planen förvisso att ta det riktigt piano – men att satsa desto mer på träningen. Alltså: Lika förbannat är det pest att vara sjuk nu. 

Det här med höst förresten. Vad denna årstid romantiseras överallt, med mysiga koftor hit och tekoppar dit och så tusen tända ljus på det. 
Själv är jag mer kluvet inställd. Jag kan inte undgå att tänka att vi tar ett steg närmare en mörk och karg vinter för varje löv som singlar ner mot marken. Och samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att världen blir så vacker när träden brinner i rött, gult och orange. 
En vacker transportsträcka kanske jag kan kalla hösten, om jag också får lov att romantisera? 

Bild från oktober i fjol.