Jag känner redan lugnet

Det känns sketakul att vara tillbaka på jobbet igen! Som sagt har det varit skönt på sitt vis att vara hemma och känna lugnet i 2,5 vecka – men fasen vad understimulerande det är i längden!

Idag har det inte varit vanlig arbetsdag, utan så kallad redaktionsdag för kära Folkbladet. Vi har snackat stress och fått lära oss lite knep för att minska stressfaktorerna. Riktigt givande faktiskt. 
Och med det tar jag nu en avkopplande påskledighet. Likt förra året firas Jesus död och återuppståndelse (eller snarare det faktum att vädret är vackert och att jag är långledig) i Rusksele. I år blir vi ett lite mindre gäng än i fjol, men förhoppningsvis får vi det minst lika trevligt. 

Glad påsk hörrni!

 Såhär glassigt hade vi det förra året.

Back on track!

Nu har jag varit sjukskriven klart för denna gång! Min operatör har visserligen talat sig varm om att vara hemma upp till fyra månader (!) efter en korsbandsoperation, men det är jag inte direkt sugen på. 
Visst har det varit skönt att bara vara hemma ett tag – slippa ställa väckarklockan, ta det piano och ha rehabträningen som det enda måstet – men samtidigt väldigt långtråkigt. 

Igår kväll gruvade jag mig för att ställa klockan och komma tillbaka till vardagen. Så imorse kände jag plötsligt ett pirr i magen över att vara på väg till jobbet igen! 
Nu återstår det att se hur jag grejar att kombinera fem rehabpass om dagen samtidigt som jag jobbar heltid. Jag är väldigt mån om att komma få en god funktion i knäet igen och börja träna "på riktigt igen", så det måste bara gå. 

Sunday gjorde skäl för namnet

Jag fick nöja mig med att läsa andra delen av Torka aldrig tårar utan handskar. Inte fyskam det heller, i och för sig.

Vilken härlig dag! 
Efter en sedvanlig, lång startsträcka på dagen (det här med sega helgförmiddagar är min grej) tog jag mig ut och parkerade arslet i en snödriva ute på gården. Lapade sol, kände lugnet och bråkade med Johan om vem som skulle läsa Filter (han vann). Vi tävlade i att kasta prick med snöboll (han vann igen) och när vantarna var genomblöta gick vi in igen. 

Och ikväll har Idamari varit här och käkat middag! Guld att få träffa henne igen, efter att hon hållit sig gömd i Norrbotten under en tid. 

Det enda egentliga molnet på himlen är att det idag var ett år sedan mormor gick bort. Tanken på att det är första året av många återstående utan henne är minst sagt sorglig. Tur ändå att hon för alltid har en speciell plats i hjärtat, mormor min. 

Jag släcker ner, men syndar med annat

Släckte ni ner mellan 20.30 och 21.30 igår? Det gjorde vi! 
Såvitt jag kan minnas är det första året jag deltar i Earth hour. Och om jag ska vara ärlig var det mer för att få koppla ner och få en mysig stund utan elektricitet snarare än att manifestera mitt engagemang för miljön (även om jag stod i fönstret och muttrade om vilka förrädare grannarna var, som hade tänt varenda jävla lampa under jordtimmen). För att på riktigt koppla ner "förbjöd" vi faktiskt användandet av all elektronisk utrustning – även mobiltelefoner, surfplattor och kameror. 

Men ärligt talat. Visst är Earth hour en fin idé. Fast leder det verkligen till någon bestående förändring? Kommer folk verkligen ihåg att släcka lamporna när de lämnar ett rum efteråt? Om inte känns Earth hour-deltagande som hyckleri.
Själv är jag i alla fall grym på det. Att släcka lampor eftersom. Det är därför jag tar lätt på den här "manifestera klimatengagemanget-grejen" med Earth hour.

Då har jag istället andra klimatsynder på mitt samvete – som det här med källsortering. Jag sorterar skräpet utifrån de behållare som finns i vårt soprum, vilket inte är många. Det måste jag ta tag i. Och inte under en timme per år, utan varje timme, varje år. Jag återkommer med ett skrytinlägg rörande det när jag fullföljt mitt löfte. 

Stearinljus fick lysa upp vår tillvaro under Earth hour igår. Och givetvis tog jag den här bilden efter klockan 21.30, eftersom jag inte "fick" använda elektronisk utrustning under själva timmen.

En present för två!

Jag tror att Johan uppskattade sin födelsedagspresent/uppvaktning. Om inte annat hade jag en förjäkla trevlig gårkväll i alla fall! 
Jag inledde med att ta med honom till bästa restaurang Viktoria. Precis som sist lyckades de röra ihop en middag som smekte smaklökarna ömt. Den här gången valde vi mixed grill = ryggbiff, tryffelkorv och högrev. 
Betyg på maten: 4/5 mums.

När frosseriet var avklarat gick vi snett över vägen för att se Björn Gustafsson och Henrik Schyffert och deras föreställning Gustafsson & Schyffert - roligt för delar av familjen. Och visst var det jäkligt roligt! 
Förvånansvärt nog kanske tyckte jag att Schyffert var något kuligare. Även om jag fnissade mig igenom Björns historier om hen och hen, gymnastiklektionerna i skolan och Måns Zelmerlöws bastupung. 
Betyg på föreställningen: 3/5 gapflabb.

Jo ni, ovanstående var minsann en väldigt bra presentidé från min sida. Om ni frågar mig alltså. 

Det blev inga bilder tagna igår, så jag kör på en somrig och kärleksfull variant istället.

Zomg black

Det har varit mycket födelsedagsrelaterat här på sistone, jag vet. Jag lovar härmed att dra ner på de inläggen – för nu dröjer det faktiskt ett tag innan det blir något sådant firande! – men först måste jag bara visa vad jag fick av mina fina syskon i present. Nämligen skorna jag önskade mig!!!

 I love those!
Längtar tills jag kan kasta kryckorna helt och stylta runt i dessa.

Idag fyller karl'n min år!

Hurra! Hurra! Hurra! 

Idag är det Johans tur att fylla 24! ... Plus några år till, fast det har jag fått instruktioner om att tala tyst om. 

Imorse smög jag upp tidigt för att kunna servera födelsedagsbarnet frukost på sängen samt langa fram några paket. Fast Johan vet ännu inte vad ena presenten består av, förutom att han ska vara redo klockan 17.15 för att ta emot den. Jag älskar att han blev frustrerad över att inte få veta på en gång!

Grattis igen på din dag snuttipluttirutt (antar att du läser detta, Johan!) än en gång! 

Sömndrucken paketöppning under morgonen.

Födelsedagsbarnet under sin "23-årsdag" i fjol. 

Med sikte mot Mora

Igår förärade Sandra mig med ett besök. Hon stannade hela långa dagen och bland annat hann hon valla mig runt stan. Var himla skönt att få komma ur isoleringen jag befinner mig i, men det märktes tydligt efteråt att mitt knä inte riktigt är upplagd för en shoppingrunda ännu. Efter att Sandra satt sig i bilen på väg hem mot Lycksele igen blev det således benet i högläge hela kvällen för att dämpa svullnaden.

Hur som var det lätt värt mödan för att få hänga med min fina vän en dag. Vi fick ju också tillfälle att smida planer om deltagande i nästa års Vasalopp! Känns fullt rimligt att planera en skidstrapats på nio mil när jag just nu tränar att spänna lårmuskeln fem gånger om dagen, hehe. 

Sandra hade med sig en fin krya på dig-bukett som hon själv satt ihop. Hon kan, hon!

Vi skrattade tills armhålorna värkte

Min vistelse i Lycksele utmynnade i en sann familjehelg. En jäkligt rolig sådan, helt utan Lars Norénska förtecken. 
Jag inledde helgen hemma hos mamma, där vi åt en försenad födelsedagsmiddag till min ära. När brorsan avslutade sitt kvällspass fortsatte uppvaktningen med sång och presenter. Jag måste bara visa vad mina söta syskon gav mig lite senare! Därefter följde vilt sällskapsspelande långt efter midnatt där undertecknad gick segrande ut striden. Att jag fick vinna var inte en del av födelsedagsfirandet, bör tilläggas. Jag var helt enkelt bäst. Hehe. 

Lördagskvällen gick i samma anda, fast tillsammans med pappa-delen av min familj. Och då var det helt plötsligt honom vi uppvaktade eftersom han fyllde år igår. Under kort- och sällskapsspelandet bjöd Linus på Björn Ranelid-imitationer, vilket pappa inte var sen med att haka på. Så jävla roligt! 
Eller som Judith tydligen hade beskrivit kvällen efteråt: "Jag har skrattat så mycket så att jag har ont i armhålorna." Kunde inte sagt det bättre själv. 

Igår, under självaste pappa fyller år-dagen, blev det förstås tårtätande. Monika stod för själva bakningen medan jag och Lisa improviserade dekorationen utifrån vad huset hade att erbjuda.

 Eftersom närbilder är lika osmickrande som härliga sköt jag av en på pappsen och Lisa. Söton!

Berit har blivit satt på diet, vilket plötsligt har väckt en sällan skådad leklust hos henne. Hon föredrar dock att leka med mattor och andra döda ting framför homo sapiens. 

Stretchar gör hon också så fort tillfälle ges. Jag förutspår att hon kommer bli en sann fitnesskisse. 

Systerskap & galenskap

Det skulle bli en fin systerbild. Så bestämde sig någon för att krydda fotot lite extra...  

Med löfte om omhändertagande

Med löfte från min syster om att hon ska ta hand om mig åker jag nu till Lycksele över helgen. Nu visade det sig i och för sig att Lisa jobbar hela dagen imorrn, men förhoppningsvis kan väl mina föräldrar förbarma sig över sin halta dotter... Det känns hur som fint att komma bort en sväng, efter att jag i princip suttit instängd här hemma i 1,5 vecka.

På söndag fyller dessutom pappsen år. Vad fint det ska bli att närvara vid hans bemärkelsedag för första gången på sex år. 

Nu var det ju faktiskt inte så länge sedan jag var i Lycksele sist. För två veckor sedan, närmare bestämt, åkte jag dit en hastig sväng för att hälsa på familjen och "fira marknad".

Från livrädd till fullfjädrad injicerare

Jag har aldrig varit särskilt skrajsen för att ta sprutor. Men efter den här operationen, när jag har varit tvungen att blodförtunnande sprutor varje dag för att förhindra blodpropp, har jag insett att det är skitläskigt att sticka sig själv. 

När jag skulle tjoffa in nålen i magfläsket första gången fick jag något typ av sammanbrott (vilket i och för sig berodde på att jag fortfarande var ett vrak vid den tidpunkten) och tvingade istället Johan att sticka mig. Johan, som är spruträdd på riktigt. Allt som dagarna gått har jag dock tuffat till mig och nu är det äntligen inga problem längre. Jag bara grabbar en valk, hugger aggressivt in nålen i den och skjuter in allt Fragmin inom loppet av en millisekund. Klart. 
Synd bara att jag måste sluta med sprutorna imorrn, nu när jag blivit sådan fullfjädrad injicerare. 

Hon håller mig på sträckbänken

Igår var jag hos sjukgymnasten för andra gången sedan operationen. Jag tror åtminstone att det var en sjukgymnast jag träffade, men det kan lika gärna ha varit en balettlärare. Jag fick vanka av och an i hennes rum medan hon oförtrutet uppmanade mig att räta ut mitt opererade knä.
"Sträck!", "STRÄCK!", "...och så glömmer du inte att STRÄCKA!" skrek hon oavbrutet. 

Sedan förmådde hon mig att stanna hemma ytterligare en vecka från jobbet. "Det här är ditt jobb nu – att sträcka ut knäet", hette det. 
Men sedan tror jag minsann att det får vara slut på sjukskrivningen. Det kan ju vara roligt att få göra någonting annat mellan stretchsessionerna. 

Robban, booze & rock 'n' roll

Jag blev förresten också firad idag, såhär en vecka efter min egen födelsedag. Vid 13-snåret plingade det på dörren. När jag öppnade var jag övertygad om att det var hyresvärlden som kom för att inspektera våra vitvaror. Döm av min förvåning när så inte var fallet, utan att det var min vän Robban som stod där utanför! 
Han hade kört hit från Lycksele för att hälsa på och gratta mig i efterskott (samt ytterligare en kompis till honom som fyllde år igår). Ett himla fint initiativ tycker jag. Speciellt med tanke på att jag annars är ensam dagarna i ända. 

Presenter hade han också med sig i form av sjukskrivningsläsning och likör. Jag kommer dock inte dricka spriten som medikament – det kan sluta dåligt i kombination med morfintabletterna jag knaprar... 
Eftersom jag vet att Robban kommer läsa det här vill jag passa på att tacka honom ännu en gång. Tack, tack, TACK för titten. Du gjorde mig paff och förgyllde min dag! 

Idag är ingen vanlig dag, minsann!

Mars = födelsedagsmånaden framför andra. Och idag fyller inte mindre än två dejliga damer i min närhet år: Min farmor blir respektabla 80 jordsnurr och vårt fadderbarn Kerstin firar sin allra första födelsedag. 
Eftersom farmora bor i Lycksele har jag distansgrattat henne över telefon. Jag ska förstås fira henne mer framöver, när tillfälle ges!

Däremot kunde vi närvara vid Kerstins 1-årskalas. Och vilket kalas det blev! Kerstins föräldrar hade både lagat middag och fixat tårta. Jag har sällan sett någon njuta så mycket av en gräddtårta som födelsedagsbarnet själv. Glad i hågen greppade hon en bit och stoppade lika mycket i som utanför munnen. Och kladdet som blev kvar på händerna gick ju finfint att gegga runt med på bordet, förstås. 

Så himla skönt det var att komma ur säng- och soffträsket för en stund. Nästa jubilar jag planerar fira är ingen mindre än min kära far; då hoppas jag också kunna gå (nåja: Halta!) på kalaset. 

Ett latmansliv

Idag kliver jag in i sjukskrivningsvecka 2. Ärligt talat är det jäkligt segt att bara gå hemma. Speciellt när jag inte ens kan gå ordentligt... 
Innan jag opererade mig hade jag tänkt ut några projekt jag skulle ta tag i här hemma under tiden mitt knä läker ihop. De projekten har inte riktigt blivit av; istället ägnar jag mig åt att plöja avsnitt av Girls, läsa Torka aldrig tårar utan handskar-böckerna och sova. Haha, ni hör ju! Ett riktigt latmansliv. 

Undra om jag ska ringa kommunen idag och be om att få en personlig assistent? Jag klarar ju det mesta själv – utom att köra bil som jag inte får göra på sex veckor – men det vore kul att ha någon att fördriva tiden med. Undra om min ansökan skulle beviljas..?

Jag är ju i princip Vonn – eller Dr House...

För att känna mig mindre eländig över min nuvarande invaliditet försöker jag hitta tuffa personer att identifiera mig med. Tidigare har jag funnit samröre med alpina världsstjärnan Lindsey Vonn samt vårt lokala löfte Lisa Blomqvist, som också har kraschat i skidbacken nyligen och slitit av korsband respektive ledband. 
Att deras vurpor var något brutalare (och därmed häftigare) än mina kan vi dock tala tyst om. 

Ytterligare en likasinnad, som jag identifierat mig med under de senaste dagarna, är Dr House. Jag känner mig väldigt mycket som honom när jag haltar omkring här hemma, stödd på endast en krycka (när jag ska bära grejer kan jag ju inte använda båda käpparna). Att min nedsatta fysik dessutom för med sig ett lynnigt humör förstärker likheten ytterligare med denna vresiga tv-läkare. 

Med gelikar likt dessa känner jag mig lite bättre. 

24

Förresten! Jag fyllde ju år i tisdags! Det var en trevlig födelsedag, om än på tok för kort. När jag var yngre fyllde jag alltid år under sportlovet och då var ju födelsedagarna oändligt långa. Firande hela dagen med tjocka släkten som kom och gick. 

Nu för tiden svischar bemärkelsedagarna förbi. Jag hinner knappt uppfatta att jag blir ett år äldre. Men som sagt, det blev ändå en väldigt trevlig kväll i tisdags och det var kul att lite folk som jag tycker om hann kika förbi trots att det var mitt i veckan.

Humöret följer smärtkurvan

Operationen i onsdags gick bra. När jag väl fick träffa operatören, 45 minuter efter utsatt tid på kallelsen, meddelade han mig att jag var sist på listan. Inte det jag ville höra precis, med tanke på att jag hade fastat sedan kvällen innan. Hungern var jäkligt påtaglig redan då. Turligt nog fick jag komma in på uppvakningssalen strax efter det korta mötet med operatören och då blev jag serverad lunch i form av dropp. Dessutom blev jag väl omhändertagen av sköterskorna som bäddade om mig med varma täcken, gav mig morfin och berättade om sina upplevelser från 80-talets HIV-skräck när de såg att jag läste Torka aldrig tårar utan handskar. 
Rent generellt måste jag skryta på personalen. Så himla proffsiga, snälla och roliga de var! Fick skratta både åt narkosläkaren och en av narkossköterskorna innan jag rullades in i operationssalen. 

När jag väl vaknade upp efter ingreppet var dock det roliga slut. Tröttheten, hungern och framför allt smärtan förvandlade mig till ett vrak. Sköterskan som påbörjat sitt arbetspass när jag återigen hamnade på uppvakningsavdelningen     kan inte ha haft det lätt att handskas med mig, så sur som jag var. Hehe. 

Nu, två dagar efter operationen, kan jag konstatera att mitt humör följer smärtkurvan. När jag vaknade i morse grät jag som ett barn för att knäet gjorde så ont. För tillfället är jag inne i en relativt smärtfri fas – tack vare två alvedon och två morfintabletter! – vilket gör att jag ser rätt ljust på livet. Har skyndat mig att städa undan lite medan det onda går att hantera och ska också passa på att duscha en sväng. Sedan blir det sängläge igen och säkert en del skrik och tandagnisslan när värktabletternas effekt avtar. 

På återhörande!

Jag känner mig himla sexig i stödstrumpan och med svullet knä. 

Nu är det dags!

Om en stund lägger jag mig på operationsbordet. Jag har verkligen längtat efter denna operation – eller snarare att få fason på mitt trasiga knä! – men för tillfället känner jag mig mest nervös. Nervös och hungrig, det är fasen inte roligt att fasta för en lättsvulten. 

Nåväl. Ni kan väl önska mig lycka till, va? 

Utveckling kommer på köpet

"Anna, hur känner du egentligen inför att bli 24?" frågade en jämnårig vän mig för några veckor sedan, några dagar innan hon själv skulle uppfylla denna inte så särskilda ålder. 
Jag har faktiskt aldrig tänkt på att jag borde känna något speciellt inför att bli 24. Och om någon tanke skulle ha fladdrat förbi angående detta är det nog snarare en förvåning om att jag bara blir 24. 

Nej, det där med ålderkris vette sjutton om jag någonsin kommer att ha. Jag kan krisa inför mycket annat, men att bli äldre är ju i princip bara skönt. Med åldrandet följer ju en slags utveckling liksom på köpet och jag skulle verkligen inte vilja stå och stampa på samma ställe livet igenom bara för att bli för evigt 21. Dessutom – även om jag avskyr det och verkligen inte vill att det ska vara så – upplever jag att man får mer respekt ju äldre man blir. Det var länge sedan någon "lilla gumma:de" mig, fast det kan i och för sig också bero på att jag blivit bättre på att fräsa ifrån vid sådana tilltag. Eller att det allmänna vettet ökat. 

Så. Det känns fint att jag fyller 24 år imorrn, vilket faktiskt är redan om fem minuter. Men återkom om sisådär 15 år så kanske jag håller på klappa ihop av åldersnoja. 

En komplettering till min önskelista

Dessa skor skulle sitta fint på mina fötter, speciellt med tanke på att jag inte kommer kunna stylta omkring på höga klackar den närmaste framtiden. 
Allra finast skulle de sitta i en storlek 38. Tack på förhand!