Från livrädd till fullfjädrad injicerare

Jag har aldrig varit särskilt skrajsen för att ta sprutor. Men efter den här operationen, när jag har varit tvungen att blodförtunnande sprutor varje dag för att förhindra blodpropp, har jag insett att det är skitläskigt att sticka sig själv. 

När jag skulle tjoffa in nålen i magfläsket första gången fick jag något typ av sammanbrott (vilket i och för sig berodde på att jag fortfarande var ett vrak vid den tidpunkten) och tvingade istället Johan att sticka mig. Johan, som är spruträdd på riktigt. Allt som dagarna gått har jag dock tuffat till mig och nu är det äntligen inga problem längre. Jag bara grabbar en valk, hugger aggressivt in nålen i den och skjuter in allt Fragmin inom loppet av en millisekund. Klart. 
Synd bara att jag måste sluta med sprutorna imorrn, nu när jag blivit sådan fullfjädrad injicerare.