Ett steg framåt och två tillbaks igen

I fjol stod jag vid mållinjen på Blodomloppet och hejade fram Johan som sprang. Själv hade jag just börjat springa korta två kilometers-rundor, efter mitt knätrauma och var därmed inte alls upplagd för att delta i loppet. 

I år, igår, däremot stod jag på startlinjen när startskottet brann av. Eftersom min sjukgymnast gett mig restriktioner om att börja springa så smått först i juli var det dock promenadklassen jag deltog i. Och vilket psykbryt jag höll på få där i klungan!
Första kilometern tog 23 (TJUGOTRE!!!!!) minuter att avverka, då folk verkat missuppfattat konceptet "motionslopp" och istället flanerade som att de söndagsshoppade i en galleria. Och det var nästintill stört omöjligt att tränga sig förbi den stora massan söndagsflanörer. Det slutade med att jag tog dikeskanten större delen av loppet. Dessutom joggade jag de sista två kilometerna, liksom för att fly det annalkande psykbrytet. 

Idag har jag känningar i mitt stackars knä, men hellre det än att jag hade fått ett utbrott i den stora "löpfesten". 

Tiden då? Tjaa, det var ju ingen officiell tidtagning på promenadklassen, men det tog väl en 55 minuter. Jag kommer aldrig mer promenera ett löplopp. 

/ Hon som alltid vill vinna allt hon företar sig, även om hon inte besitter förutsättningar för det.  

La upp en fejkad "stoltseringsbild" på Instragram igår kväll med en ironisk text om att "Jag klarade det!". Ironin gick dock inte riktigt fram, hehe. 

Instarapporten II

Eftersom jag (uppenbarligen) ägnat mig mer åt att omfamna sommaren än att blogga missade jag förra veckans instagramsammanfattning. Därför kommer den nu istället!

Här är alltså ett axplock av vad jag gjorde (och fotodokumenterade) förra veckan:

Eftermiddagspass = tid för långa frukostar. Till veckan är det dags igen för kvällsskift, så kylen är laddad med mumsig morgonmat. // Under en morgonpromenad stötte jag på denna "felanmälan", klistrad över en Biggest Loser-affisch. Skriver under på denna reklamkampanjs värdelöshet.

Återfann mina glasögon, som varit bortglömda under vintern när jag inte orkade med köldimmiga synfält. // En vänlig uppmaning i terapibadets duschrum. Jag vågade inte annat än att lyda.

Fick äntligen färga bort den äckliga utväxten. // Och så kom SOLEN!

En favoritbild från i fjol, på en av mina favoritmänniskor i hela världen fick illustrera hennes ankomst till Umeå. // ... och som jag redan berättat om hade jag en mysig helg i hennes sällskap. Bland annat drack vi årets första rosé på balkongen.

Ni hittar mig på insta under namnet @annaebergman.

Hänger mig åt sommaren

Idag har jag lekt semester. Det har inte alls varit svårt eftersom värmen varit i utlandsklass och jag varit ledig, precis som de flesta är på söndagar. Adderar man bara solskyddsfaktor till det är man hemma. Få saker luktar så utlandssemestriga som solskyddsfaktor (och dessutom är det ju väldigt snällt mot ens sköra hy)! 

Jag har legat ute i gräset i bikini, lyssnat på poddar och sprätt med tårna. Försökt få solen att väcka den sista biten av min kropp ur sin vintersömn. Nu har jag förvisso haft många dagar på mig till det – med tanke på att sommaren anlände för över en vecka sedan – men jag är säker på att det fanns någon del av kroppen som ännu inte fått smaka av solen. 

När jag sedan var less på att tryna i gräset förflyttade jag mig till balkongen, där jag okynnesdrack en öl. För på "semestern" får man dricka öl mitt på ljusa dan, oavsett veckodag. 
Slutligen toppade jag det hela med årets premiärbad. Det var ganska kallt i vattnet, men precis vad jag behövde efter en svettig dag. För det är himla svettigt att ha semester, ska ni veta!

Årets första dopp = kallt men uppfriskande!

De första sommardagarna

Vilken fullkomligt underbar helg jag snart lägger till handlingarna. Jag önskar att den kunde ha varat lite längre. Helst hade jag fått gå på sommarlov och komma tillbaka till jobbet när hösten börjar härja utanför och det känns mer passande att jobba framför en dator. Tror dock att den önskan kan bli svår att få igenom.

Det är inte bara solen och sommaren som förgyllt min helg. Tidigt igår förmiddag anlände min kära syster och som vanligt har det varit en ynnest att hänga med henne. Vi har i princip hållit oss utomhus hela tiden och då har det sett ut typ såhär:

Grillning är förstås ett måste när temperaturen letar sig över 20 grader. Entrecôte och potatisknyten stod på menyn/låg på grillen igår.

Robban anslöt sig till grillningen igår. Kul att ha även honom på besök!

Efter att vi bedrivit en kamp mot vinflaskan (jävla moderna vinöppnare som utger sig för att vara så "enkla") kunde vi slå oss till bords. Lisa var tjusig i hatt.

Sånt här ägnade vi oss också åt. Uppenbarligen.

Tidigt i morse kom Johan äntligen hem från sin resa och gjorde helgen ännu bättre. Det firades med frukost i det gröna.

Två av mina favoritpersoner, sommar och mumsig frukost. Livet på en pinne.

Med risk för att få det att framstå som jag ätit hela helgen (vilket förvisso inte ligger jättelångt från sanningen) avrundade jag och Johan första sommarhelgen med vår första, gemensamma balkongmiddag för året. Självklart tillagad på grillen.

Saknar

I lördags lämnade Johan mig tillfälligt, för en vecka på varmare breddgrader. Det är väldigt tyst och tomt här hemma nu. 

Jag tyckte det skulle bli skönt att få vara ensam i några dagar. Få lite svängrum. Inte behöva ta hänsyn till en annan. Slippa höra Viasat golf ljuda från tv:n för en stund. 

Men redan någon timme efter att han åkt kunde jag förnimma en saknad. 
Det är ju knappast så att vi sitter ihop annars. Vi har ju våra jobb vi går till, våra vänner vi umgås med utan den andre och våra fritidssysselsättningar vi utövar oberoende av varandra. Det är därmed ingen Twilightsk längtan jag genomlider, där jag ständigt går runt med darrande underläpp och tom blick, när jag nu är ifrån honom. 
Men jag saknar redan de där så viktiga detaljerna. En kram på morgonen. Några fina små ord innan jag går till jobbet. Att äta tillsammans och prata om hur dagen har varit. Se Game of thrones ihop. Munhuggas över ett parti kort. Somna bredvid honom med vetskapen om att jag får vakna upp med honom imorgon igen. Alla små saker som tusen gånger om överskuggar att jag förföljs av Göran Zachrissons golfreferat i mitt eget hem.

Idag är det bara tre dagar kvar innan Johan är hemma igen.

En pastellkaramell

Jag har (tillfälligt) bytt tjänst på Folkbladet. Min nygamla roll är numera webbreporter. Jag fick förfrågan om jag kunde tänka mig att byta i fredags, tackade ja på stående fot och påbörjade webberiet idag. Tvära kast. 
Detta innebär att jag jobbar kväll varannan vecka. Vilket innebär tid för morgonpromenader och helgfrukostar på en måndag. Vilket, tyvärr, också innebär att jag är hemma från arbetet när det är läggdags. Jag kom liksom nyss hem från arbetet. 

Men nog om det! Det jag egentligen ville säga var att jag gick in för att se vårig ut idag. Kan ej minnas när jag var en sådan pastellkaramell sist.

Väldigt mycket "la, la, la" över bilderna konstaterar jag nu. Men jag försökte gå all in på vårtemat, antar jag...

Min första vecka på instagram

På tal om Instagram: Nu när jag (till slut!) hoppat på det tåget tänkte jag börja köra en veckosammanfattning av sånt jag postat där, för de som är ännu tjurigare än mig. 

Här är veckans skörd: 

Vinkade adjö till min hemstad förra söndagen, efter en trevlig helg där med familj och vänner. Vi ses snart igen, Lycksele! // Kärlek vid första ögonkastet var vad jag upplevde när jag fiskade upp denna trevliga bomberjacka ur ett paket. Min garderob jublade över att berikas med lite färg.

Årets uteserveringspremiär skedde på Allstar i tisdags. Kan dock avslöja att jag nog inte hade klarat den utan infravärmen... // En efterlängtad bokleverans landade i min brevlåda. Hatet läser jag febrilt om kvällarna, men några hamburgare har jag ännu inte hunnit flippa.

Jag fick som sagt klara mig utan baddräkt på vattengympan i veckan, men däremot fick jag låna en sexig badmössa av landstinget. // Johans syster bjöd in till födelsedagsmiddag. Hela hans enorma familj var där – inklusive Kerstin, förstås. Men hon var mest intresserad av att leka med telefoner.

Den veganska födelsedagsmiddagen kröntes med en magnifik passionscheesecake och en utsökt chokladkaka. // Igår, när jag såg film med VD, försökte jag däremot hålla mig på den smala linjen med frukt. Den som säger att det också är godis ljuger, fast gott var det ändå.

Ni hittar mig på insta under namnet @annaebergman.

#jagtänkerintehellerståivassenisommar

I veckan försökte jag hitta en baddräkt inför mitt första vattengympapass med ortopedens knägrupp. In i Stadiums provhytt bar det av, med en hög badkläder dinglande från galgar. Där hände plötsligt något. En bilring av solid fett framträdde under baddräktens avslöjande tyg. I spegeln såg jag i bästa fall en valross. I sämsta fall en strandad val. 
Det blev inget baddräktsköp för mig den dagen.

Jag känner att jag var tvungen att dela med mig av denna händelse, denna vanföreställning som drabbade mig, för att jag ska kunna skriva följande: 
Är det inte dags att överge denna kollektiva, tysta överenskommelse om att all vävnad som inte är ben eller muskler är ett misslyckande? 

Jag skaffade som sagt Instagram förra veckan. Där är denna tysta överenskommelse nästan löjligt påtaglig. Varannan bild (gravt överdrivet, men ändå inte så långt från sanningen) illustrerar pumpade muskler på gränsen till att brista, närbilder på magrutor, före- och efterbilder på folk som gått från "feta" till "inspirerande". Imponerande? Absolut! Kanske till och med just inspirerande. 
Däremot lämnar somliga hashtagar till dessa bilder en väldigt sur eftersmak hos mig. Hashtagar såsom vitänkerinteståivassenisommar och liknande på samma tema. Hashtagar som talar om för betraktaren att om man inte gör sina timmar på gymmet varje dag är man förvisad till gäddornas viste hela sommaren. 

Vad fan är det för föreställning egentligen? Att stranden är reserverad till #strongisthenewskinny-människorna och att alla andra är förpassade till ett plats utanför deras åsyn. Själv tycker jag det är jäkligt kul att bada sommartid när temperaturen tillåter. Att springa i vattnet med ett falsettskrik, stå på händer under vattnet, låta mig lufttorka i solskenet under samtal med vänner och sedan springa i en gång till. Och detta utan en tanke på att det kanske råkar dallra till i magtrakten när jag skuttar ner i vatten och att celluliterna grävt sig lite, lite djupare i låren sedan förra sommaren. 

Därför tycker jag det är så jäkla synd att denna kollektiva, tysta överenskommelse letat sig in även i mitt medvetande och får mig att se en valross i min egen spegelbild. Men jag tänker försöka jobba bort denna tanke. Inte genom att försöka panikbygga muskler för att smälta in, men kanske genom att köpa en baddräkt i alla fall och bara skita i hur fan jag egentligen ser ut i den. 

Vi ses i vattenbrynet i sommar! 

Hem till byn

Den här helgen gick visst skitsnabbt den också, fastän jag hade en extra ledig dag. Men jag har haft himla kul, så det spelar faktiskt ingen roll! 
Så fort Johan slutade jobba i fredags kastade vi oss in i bilen och styrde mot Lycksele. Där har vi hälsat på en massa folk; sovit hos mamma, grillat hos pappa, fikat hos flera, svängt förbi och sagt hej till somliga... Tyvärr hann jag förstås inte träffa alla jag hade velat träffa. Det lär dock inte dröja länge till nästa gång jag besöker min hemstad igen – då hoppas jag att vi andra ses! 

För att mildra Johans golfabstinens var vi även nere på golfbanan en sväng och slog lite på rangen. Eller, rättare sagt: Han slog, jag njöt av vädret. Och så bistod jag med att filma hans sving – jag vill ju att han ska bli bättre så att jag en vacker dag kan bli golffru (minus att behöva jaga honom med en järntrea). 

J råkade slå bort sina armar på rangen...

Jag, min äckliga utväxt och min kära mor.

Imorrn kan jag förvandlas till zombie

Äntligen helg! Den kunde nog inte ha kommit lägligare. Nog för att jag var ledig igår också, men jag är i behov av mer återhämtning än så. 
De senaste två helgerna (som jag varit ledig) har en dag gått åt till att vara ohyggligt trött. Ni (kanske) vet; Sådär trött att jag vandrat runt i ett töcken och uteslutande tänkt på när jag äntligen ska få gå och lägga mig... 
Förra helgen hade jag ju däremot inte tid till sådana aktiviteter eftersom jag arbetade, så jag misstänker att zombiemood slår till i morgon. 

Senare i helgen har jag förresten inte tid till sånt tjafs heller. Imorrn åker jag nämligen till Lycksele för att umgås med familj och vänner. Har längtat så!

 En favorit i repris, från sist jag var i Lycksele.

Jag ger det ett försök

Jag har vägrat Instagram. Tyckt att nu får det räcka med sociala medier. 
Flera vänner och bekanta har propsat på instas förträfflighet, men jag har stått emot. Tills idag. 
Då min syster – som är en av de mest sociala medier-skygga personerna jag känner – frågade härom dan vad jag hette på Instagram kände jag att det var dags att sänka garden. 

Så nu hittar ni mig under Annaebergman. Följ mig gärna.

Tur att jag inte blev en gamer

Jomen, det blev ju en kul kväll igår precis som förutspått! 
Emma och VD anlände just när den värsta hagelskuren härjade här ute, men när vi väl skulle grilla var vädret desto vänligare. Visst var det en smula kallt, men det hör väl Valborgsmässoafton till? 

Efter grillningen och ätningen och lite mellansnack slog vi igång Wii:et för att ha en trevlig spelstund. Trodde jag. När det visade sig att jag var sämst på allt vi spelade var det inte så trevligt längre och jag fick en impuls att bryta sönder handkontrollen. 
Det är tur att jag aldrig blev någon datanörd. I så fall hade jag varit en sån där som knäcker tangentbord över knäet så fort det går dåligt (jo, jag känner en sån person)... 
Tillslut spelade vi kort istället, mycket mindre frustrerande. 

Idag är jag inte ute och går i något demonstrationståg. Däremot har jag gått i motionssyfte och då passerade jag Rådhustorget. Verkar vara många, många andra som ägnar sig åt demonstrerande i Umeå idag. 
På en stund ska jag åter in på stan, för att inmundiga årets första glass tillsammans med VD. Känns passande såhär under första maj.

Här står vi och grillar! Hepp!

En köttig och göttig kompott. 

VD och Emma ger prov på olika sinnesstämningar...