Ett steg framåt och två tillbaks igen

I fjol stod jag vid mållinjen på Blodomloppet och hejade fram Johan som sprang. Själv hade jag just börjat springa korta två kilometers-rundor, efter mitt knätrauma och var därmed inte alls upplagd för att delta i loppet. 

I år, igår, däremot stod jag på startlinjen när startskottet brann av. Eftersom min sjukgymnast gett mig restriktioner om att börja springa så smått först i juli var det dock promenadklassen jag deltog i. Och vilket psykbryt jag höll på få där i klungan!
Första kilometern tog 23 (TJUGOTRE!!!!!) minuter att avverka, då folk verkat missuppfattat konceptet "motionslopp" och istället flanerade som att de söndagsshoppade i en galleria. Och det var nästintill stört omöjligt att tränga sig förbi den stora massan söndagsflanörer. Det slutade med att jag tog dikeskanten större delen av loppet. Dessutom joggade jag de sista två kilometerna, liksom för att fly det annalkande psykbrytet. 

Idag har jag känningar i mitt stackars knä, men hellre det än att jag hade fått ett utbrott i den stora "löpfesten". 

Tiden då? Tjaa, det var ju ingen officiell tidtagning på promenadklassen, men det tog väl en 55 minuter. Jag kommer aldrig mer promenera ett löplopp. 

/ Hon som alltid vill vinna allt hon företar sig, även om hon inte besitter förutsättningar för det.  

La upp en fejkad "stoltseringsbild" på Instragram igår kväll med en ironisk text om att "Jag klarade det!". Ironin gick dock inte riktigt fram, hehe.