Nu har jag gjort som typ halva min familj och anmält mig till nästa års upplaga av Göteborgsvarvet. Om 11 månader ska jag alltså springa en halvmara – 21 097,5 meter – och jag vet inte riktigt hur det ska gå till. Det längsta jag sprungit sammanhängande hittills är en mil.
Fast å andra sidan kommer det ligga så satans mycket prestige i det där jävla loppet. Skulle pappa, Monika, Malin och Lisa ta sig över mållinjen (vilket jag är säker på att de kommer göra) och inte jag... Ja, jag vill inte ens tänka på den förnedringen. Det är absolut inget alternativ.
Nu återstår då att träna, träna, träna tills knäet blir bra för att sedan träna, träna, träna löpning. Jag sitter förresten redan och kollar träningstips. Haha.
2 kommentarer:
Klart du kommer i mål! Men varför ska man springa så långt?!? Det finns ju andra sätt att ta sig fram; )
Mami: För utmaningens skull? Känns inte lika spännande att försöka sig på att köra bil 2,1 mil ;)
Skicka en kommentar